Sågerstad kvarn under Råbäck

Sågerstad kvarn och mjölnaren Anders Larsson av Isidor Andersson.
Första bebyggelsen är från 1700-talet, dåvarande kvarn stod på branten över gårdsplanen, det fanns inte några dammar då, vattnet rann direkt ner i en stockränna vidare ner på ett s.k. skovelhjul. På vintern var det mycket arbetsamt att hålla rent från all is som bildades.

Kvarnen var inte så stor bara ett par stenar i andra våningen, allt spannmål som skulle malas fick bäras upp, kvarnen var försedd med sikt men den var grov, så det blev s.k. samsikt grovt mjöl, något vetemjöl förekom inte på den tiden.

Min farmors far var mjölnare på den tiden, dom kom från Dommö. Han innehade stället till 1856. Min farmor, som hette Catarina, var född i Sågerstad 1822, gift med Anders Larsson, född 1832 i Bösshamn i Otterstads socken. Min farfar kom från Stola till Sågerstad 1856 och var mjölnare i den gamla kvarnen till 1887, då nuvarande kvarnen byggdes. Kvarnen murades av en murare som hette Viktor Rhodin, vilken än idag bevittnas som en god murare. Denna kvarn var modern bebyggelse på den tiden, den var försedd med 3 par stenar 2 siktar för råg och vete.

Det var hårda år på den tiden, när Anders och Catarina kom till Sågerstad, Catarinas far och mor levde då, men var tvungna att sluta med kvarnen av åldersskäl, men de fick bo kvar tillsammans med Anders och Catarina i stugan.

Anders fick då göra s.k. dagsverken för Torpet. Arbetstiden var 12 timmar och s.k. dagpenning 40 öre. Men Anders var dock en förslagen man, han förstod att detta inte skulle gå i längden, utan han lejde en dräng och slog sig på trädgårdsodling, han hade drivbänkar och alster av olika slag bl.a. experimenterade han fram en ny kålsort som gick under namnet ”Sågerstadskål”, kålhuvudena blev inte så stora men desto fastare. Det blev stor efterfrågan på ”Sågerstadskål” inte bara på Kinnekulle utan vida omkring. När han skulle till staden och sälja sina produkter, lastade han roddbåten full och gjorde många roddturer dit, med sina lass av grönsaker, söttbär och fisk. En roddtur till Lidköping i gott väder tog 4 timmar i anspråk, när vinden var fördelaktig kunde han använda ett segel av linne, som hans Catarina själv spunnet och vävt. När hösten kom och allt skulle skördas så blev det stora mängder kål och rötter, han lejde då en Vänerslup och seglade till Karlstads marknad som varade i en vecka. Trädgårdsskötseln var inte så tidigt utvecklad i Värmland varför han lätt fick sålt sina produkter.

Då han fiskade använde han not och långrev för det mesta, hans hustru spann allt garnet själv som användes till detta. Det hus som står där idag är byggt 1838, men då fanns inget golv i det utan bara jordgolv. De enda värme- och ljuskällorna som fanns var en öppen spis i rummet och en i köket.

När Catarina på kvällarna kokade kvällsmat, som nästan varje dag bestod av gröt, stod hon med en brinnande trästicka i munnen för att se när hon rörde till maten. Någon såg fanns inte, utan man högg långa kraftiga bitar som man fick lägga på en bock framför spisen och skjuta in en bit i taget allt eftersom det brann.

När eld skulle göras upp var detta inte det enklaste det fanns nämligen inga tändstickor på den tiden, utan man fick använda flinta och stål samt s.k. fnöske.

För att återgå till kvarn och mjöl, så var det år 1871 ett s.k. nödår, torkan var svår så att allt torkade bort överallt. Människor fick lida svårt, men ännu mera djuren, de som inte slaktades eller självdog, bestod på våren när de släpptes ut i skogen på bete av skinn och ben. Men Anders som var en företagsam man hade på sommaren varit över till Kållandsö och försett sig med vass, som bönderna hade med sig när de på vintern kom över isen till Sågerstad för att mala, vid stränderna runt Sågerstad fanns inga vasstäkter.

Färderna över isen med häst blev många gånger dramatiska, hur kall vintern än var så bildades alltid råkar i isen ändå, som var mycket svårforcerade med häst. Bönderna la täcken över råken och hade tränat sina hästar att hoppa över dessa, slädarna däremot fick de sedan själva dra över råken för hand.

På hösten och vintern 1871 kom folket till kvarnen med små säckar på endast 2-3 kg för att få malet. För att dryga ut säden något malde man ner ekollon till mjöl. För att återgå till nuvarande kvarn kom alla från godsen runtomkring samt småbrukarna från många håll dit för att mala. När det fanns vatten lät man kvarnen gå både natt och dag.

På norra gaveln av kvarnen finns dörrar på andra våningen. På den tiden fanns hiss upp till dessa dörrar, som användes för spannmål som kom över sjön till Sågerstad för att malas, det drogs på kärror från stranden upp till kvarnen. Många kom så långväga ifrån som Kållandsö och Lurö för att få mala i Sågerstads kvarn.

Anders innehade stället till 1912 då sonsonen Vilhelm tog vid, för att bruka Sågerstad till 1923 då han tog familjen med sig och åkte över till Amerika.

Källa: Isidor Andersson har skrivet detta 1971
Sammanställning och nytagna bilder av Freddie Wendin och Lena Brodin, övriga bilder från Kinnekulle Hembygdsförenings bildarkiv

Efter det att Vilhelm Andersson for till Amerika 1923 flyttade Fritiof Nyström med hustru Hildur in i Sågerstad. Fritiof var son till stenhuggaren Anders Gustav Nyström som var verksam i Råbäcks hamn och bodde i Tegelhuset. Fritiof kom att driva kvarnen till 1935 då turbinen frös sönder. Familjen flyttade då till Lidköping varvid Fritiof  så småningom blev murare. Familjen Nyström fick sammanlagt 6 barn, alla födda i Sågerstad, varav 5 uppnådde vuxen ålder. Till torpet flyttade istället Torsten Gustavsson från Rakås. Han hade hustrun Elin samt sönerna Josef och Evert.

Under 1995-2001 restaurerades den gamla och svårt förfallna kvarnen av dåvarande ägaren till Råbäcks egendom, familjen Söderblom. Kvarnen blev familjens skötebarn och med stor omsorg och skicklighet av olika hantverkare har kvarnen återfått sitt ursprungliga utseende.

Nedan ur boken: Min hemsocken av John-Eric Andersson boken skrevs 1958

Denna kvarn som tillhör Råbäcks gård är belägen strax norr om Råbäcks hamn, är med all säkerhet ganska gammal. Hur gammal är ingen som vet, vi frågade för ett par år sedan Gilbert Olsson som då var 75 år och själv omkring sekelskiftet varit mjölnare vid Sågerstad. ”Svårt att säga”, svarar han men att Sågerstad är väldigt gammalt är säkert, påstår han, och vill stödja sitt påstående med vissa fakta. T.ex. där ligger en gammal kvarnsten som inte är räfflad och enligt Gilbert skulle räfflade stenar börjat användas för bortåt 200 år sedan, alltså är den stenen mer än 200 år. Hur länge det är sedan den användes är okänt, men den har använts som trädgårdsbord kanske i hundratalet år.

Den nuvarande kvarnbyggnaden är uppförd 1887 och den står på samma plats där en tidigare kvarn varit belägen, som drevs med vattenhjul. Ovanför har en ännu äldre kvarn legat och det troliga är att det från början varit någon mycket enkel skvaltkvarn för gårdens behov och att den sedan efter hand byggts om och ändrats allt efter som nya rön gjorts inom området. Att kvarnplatsen är gammal det torde man dock kunna vara säker om.

Strömbom säger i sin bok om Kinnekulle år 1888 ifråga om Sågerstad några ord: ”Råbäcks qvarn, denna är, isynnerhet för fackmän, ganska intressant att bese, inrättad som den är enligt alla nutidens fordringar och med största möjliga tillgodogörande af den i och för sig vanligen obetydliga vattenmängden. Denna uppsamlas i tvänne ofvanför qvarnen anlagda stora dammar och ledes från den nedre af dessa genom brant stupande rör till en turbin, som drifver det hela. Qvarnen är försedd med två par stenar, stålsikt, samsikt, hissverk, paternoster-verk, spetsmaskin att rensa säd, sugrör, som utdraga värme och vattenånga från gående stenpar, med fläkt eller ventilatorer utanför, m.fl. praktiska inrättningar. Ett stort spannmålsmagasin finnes i öfversta våningen”.

Kvarnbyggnaden är uppförd av sandsten, ett material som man inte hade långt efter där nere i sjökleven och som säkerligen inte blev så dyrbart att bryta och framforsla med hänsyn till de då rådande låga arbetslönerna. Tegel kom till användning endast i valvbågarna över fönster och dörrar. Vem som murat upp byggnaden kan inte Gilbert med säkerhet säga men det torde ha varit Viktor Rhodin, en murare som var verksam på trakten vid den tiden och ett stycke in på 1900-talet. Byggnaden innehåller två våningar och en stor vind. Till vinden kommer man direkt utifrån över en träbrygga. Här infördes spannmålen som skulle malas och här tömdes den ner i kvarnkuporna och rann ned till stenarna som var belägna i våningen under. I vindsvåningen fanns också de båda sikterna inrymda, till vilken mälden transporterades genom paternosterverket.

I andra våningen låg stenarna i sina kar och med anordningar för deras lyftande, här fanns också spetsmaskinen varmed spannmålen kunde rensas. Snickeriet i kvarnen var utfört av en snickare från Årnäs som hette Härngren och han hade gjort ett omsorgsfullt arbete. Ännu efter så många år syns att han strävat efter att göra ett gott arbete, det är inget hastverk han lämnat efter sig. I denna våning finns också tullbingarna där mjölnaren förvarade den spannmål han hade rättighet att ta i tull vid förmalningen. Tullen på en tunna råg var 3 kannor och på en tunna blandsäd eller havre 4 kannor. Det gamla tullmåttet finns fortfarande kvar.

I söderhörnet av andra våningen ligger också kvarnkammaren där mjölnaren och hans kunder haft en varm vrå framför den murade rörspisen, medan de väntade på att kvarnen skulle göra sitt.

I bottenvåningen är själva maskineriet placerat. Turbinen ligger djupt nere i golvet, den är tillverkad i Kristinehamn och före denna fanns en turbin, som var gjord vid Lidköpings Mekaniska Verkstad under ingenjörs Kuylenstjernas tid. (Enligt Råbäcks årshandlingar renoverades qvarnen och damm 1921 för 1 500 kr, året efter inköptes en ny turbin för 6 000 kr). Här i detta rum finns allt kvar, det kraftiga drivhjulet med sina träkuggar, remskivor, remmar och axelledningar m.m. Allt befinner sig dock i ett långt framskridet tillstånd av förfall, (1958).

Som redan Strömbom anmärkte var vattentillflödet till Sågerstad mycket ringa utom vid vårflod eller riklig nederbörd. Därför hade anlagts två uppsamlingsdammar, den ena låg högt uppe på sandstenskleven, ovanför vägen från Råbäck ner till hamnen. När denna damm var full rann vattnet ner till nästa som låg betydligt lägre. Denna nedre damm var murad av sandsten, ett arbete som utfördes 1888 av Viktor Rhodin vilken vid detta arbete tjänade den oerhörda summan av 12 kronor per dag. Bindemedlet utgjordes enligt Gilbert, av en gullera, som lär ha funnits på sandstenslagret. Denna lera, blandad med kalk blev ett utomordentligt starkt bruk, vilket också kunde konstateras nu mer än sextio år efteråt. Trots de stora påfrestningar, som vattnet utgjort, höll ännu stenarna ihop i själva dammen. Genom dammluckan släpptes vattnet från nedre dammen in i en trätunnel som förde det direkt ned till turbinen i kvarnen.

Boningshuset till kvarnen byggdes 1838 och har givetvis sedan dess genomgått en del förändringar, men är dock till det yttre ännu samma som för mer än hundra år sedan. Både kvarnen och stugan har ett mycket vackert läge där de ligger inbäddade i lummig grönska och med en enastående vacker utsikt ut över sjön. Från kvarnvindens fönster kan man i synnerhet njuta av det vackra, som utbreder sig för ens öga och vilket inte gärna kan beskrivas utan måste ses för att komma till sin rätt.

Den under senare tiden mest kända av Sågerstads mjölnare var onekligen ”Anders i Sågersta”. Han var född i Bösshamn 1836 och kom till Sågerstad 1856, där han blev gift med en dotter till dåvarande mjölnaren vilken kom till platsen 1838. Före detta år torde en Johan Wikman bott i Sågerstad, han finns nämligen upptagen på en lista från 1826, som gällde undsättningsspannmål vid året förut inträffade missväxt.

För ytterligare berättelser om mjölnaren Anders Larsson, se Isidor Anderssons nedteckning ovan.