Artiklar, berättelser och div. bilder från Kinnekulle

Vad berättar gravstenar om vår historia?

Skälvums kyrka på Kinnekulle besöker jag ofta och gärna, ensam eller i sällskap med gäster som förundrar sig över den underbara gamla byggnaden, alltjämt i bruk efter nästan tusen år. För tio år sedan blev jag vid ett sådant besök varse en gravsten som väckte mitt intresse. Den berättade en för sin tid ovanlig historia. Jag skrev en liten text om den som jag sände till en rikstidning. Men den blev inte publicerad.
Också i år deltog jag i en gudstjänst i Skälvums kyrka tillsammans med vänner. Vi gick efteråt ut på kyrkogården – jag ville visa den speciella gravstenen. Men den stod inte att finna, kanske borttagen i någon översyn av kyrkogården och gravplatserna? Jag letade reda på texten jag skrev om gravstenen för tio år sedan. Den låg kvar i min dator, inskriven den 12 juli 2008. Jag återger den nedan och tar den till utgångspunkt för funderingar över gravstenar som dokument över kvinnors liv:

Så här skrev jag för tio år sedan: ”FD BADERSKAN” läser jag förvånad på gravstenen. Född 1849, död 1931. Lantbrukare och hemmansägare finns det flera på den lilla västgötska kyrkogården; en nämndeman, en komminister, rentav en riksdagsman. Underst på stenarna står kvinnorna, på de äldre stenarna oftast utan att deras namn nämns: ”hans hustru”, ”hans maka”, till och med ”hans k. maka”. En moder finns det, änkor och, finare, en ”Enkefru”.
Men baderska – den enda kvinnan med en yrkestitel – var nu det en så betydande sysselsättning att den särskilt skulle nämnas? Antagligen har hon arbetat på Lundsbrunns kurort i närheten. Ett märkligt kvinnoyrke var det. Baderskan hanterade nakenhet, också mäns nakenhet i en tid, när kvinnors tillträde till offentliga läkartjänster kunde möta argument om det olämpliga i kvinnors kunskap om och befattning med manliga kroppar.
Betydande måste hon ha sett sitt arbete som, baderskan. Men hur var hennes liv? Hon levde länge, i över åttio år. Hon står inte som hustru, även om hon delar graven med en man, före detta fjärdingsman. Han dog före henne, men var tjugo år yngre, kanske hennes son? Psalmen vars nummer finns på stenen, 473 i 1819 års psalmbok, talar om vånda och förtvivlan: ”Jag svåra slagen var, jag låg i nöd och smärta, Jag hade, o min Gud, bekymmer i mitt hjärta”. Men längre fram handlar det om helande, tröst och hopp: ”Hur ljufligt vid din hand jag efter korta kvalen, Förs genom dödsens hem till ljusa bröllopssalen! Du känner vägen bäst förbi den mörka ort; Ett steg ännu; och så jag är vid himlens port”. Johan Olof Wallin skrev år 1816 de verser som kanske kan brukas som en kort berättelse om ett långt liv.”

Att baderskans gravsten nu försvunnit gör mig bekymrad. Kyrkogårdarnas gravstenar är, som jag ser det, inte bara helgade åt de dödas minne. De utgör också historiska dokument. Ibland litet längre, ibland i korthet, berättar de historien om ett människoliv. Men mera sällan får man i svunnen tid veta något om en enskild kvinnas yrke och verksamhet.
En annan sten som med en titel berättar om en kvinnas arbete och liv finns på den närbelägna Forshems kyrkogård. Hon bär titeln trotjänarinna, hemmahörig i Årnäs, född 1890 och död 1941. Hon har alltså tjänat i familj, varit i beroendeställning. Säkert var hon uppskattad – gravstenen är hög och vacker med en inhuggen bild på solens strålar överst. Men bredvid stenen finns en liten oroväckande skylt som tyder på att också den kan komma att försvinna liksom baderskans, om nu ingen skulle efterfråga graven. Trotjänarinnor finns knappast längre och inte nämns de i historieböckerna; inte ens i Svenska akademiens tryckta ordlista finns ordet ”trotjänarinna” med (den jag konsulterade är tryckt 1986). Vem av dagens unga vet vem en trotjänarinna var, vad själva ordet berättar om hennes liv?
Jag frågar mig efter vilken princip de ansvariga handskas med gamla gravstenar. Tänker de alls på att när en sten försvinner, försvinner också ett stycke historia?  Hur väljer man? Är det bara de på sin tid betydande och ”fina”, som blir kvar? Just enskilda kvinnors liv och arbete är i historien ofta svåra att komma åt. Borde då inte de nämnda stenarna få vara kvar och ge kyrkogårdarnas besökare en på sitt sätt konkret och värdefull upplysning om människors liv och villkor i det förflutna?

Källa: Ann-Sofie Ohlander

Bildgalleri diverse bilder från Kinnekulle

Obs! För att se bilderna i orginalstorlek klicka på titeln till bilden i galleriet så öppnas en ny sida med bilden i orginalstorlek.

Tillbaka till föregående sida
(Besökt 103 gånger, 1 idag)