Bild 3665
Kinnekulle
Medelplana socken
Karl Johan Andersson 1865-1945, Augusta Olivia 1857-1941
Barnen
Selma Matilda 1887-1977, Ebba Henrietta 1889-1969, Karl Wilhelm 1891-utv USA, Klara Konstantia 1895-1967, Anders Nicolaus Isidor 1899-1986.
Karl var först skeppare sedan kalkförman, bodde i hamnen Råbäck. Augusta var barnjungfru hos Klingspors 1881-1886.
När barnjungfrun på Råbäck gifte sig
År 1870 gifte sig friherre Carl Klingspor (1847-1911) med friherrinnan Louise Silfverschöld (1859-1934)
från Koberg. När sonen Wilhelm (1880-1963) var ett år gammal anställdes en barnsköterska, som utom
barnskötseln skulle ha hand om all tvätt. Barnsköterskan kom från Göteborg och hette Augusta Larsdotter
född 1857. Hon kom att bli mycket uppskattad och avhållen av Herrskapet, vilket framgår av det följande.
Augusta ville 1886 gifta sig med skepparen och sedermera kalkförmannen Carl Andersson, född 1865.
Denne var son till mjölnaren i Sågersta kvarn, Anders Larsson, som före folkskolans tid varit ambulerande
skollärare på Kålland.
Familjen Klingspor hade helst sett att Augusta stannat kvar i sin tjänst. Man fick henne också att stanna ända till bröllopet, som ägde rum i november månad. Av Herrskapet fick Augusta 50 kronor i bröllopsgåva och dessutom bekostade de bröllopet, en fest som pågick i tre dagar.
En sömmerska sydde den svarta klänningen åt bruden. En annan sömmerska, som bodde i grindstugan,
sydde också en del kläder åt bruden. Unga fröken Silfverschöld, som för övrigt också hette Augusta,
band myrtenkronan.
Brudens mor bodde i Göteborg och brudgummens mor var död. Därför kom bröllopet att så hos
brudgummens far och syster i Sågersta. Ett par töser klädde bruden och ett par andra vänner till brudparet
fungerade som värdfolk.
På den tiden var det inte så vanligt med kyrkbröllop. Brudparet vigdes därför i prästgården i Medelplana,
lördagen den 6 november 1886, dit de skjutsades i herrskapsvagnen med herrgårdshästarna. Fyra äldre män
följde med som vittnen.
Förutom den svarta klänningen och myrtenkronan bar bruden kängor på fötterna. Hon var dessutom ovanligt
väl klädd. Hon hade en särk av fint linne och byxor. Det senare ett plagg, som enligt Augusta trodde, hennes mor
och mormor aldrig haft på sig. I hemmet som barn hade hon själv heller aldrig haft byxor.
I utstyrsel hade hon sex stycken underkjolar, tre yllekjolar och flanellkjolar. Vitsömmerskan i grindstugan hade
hjälpt henne att sy lakan och sticka täcke. Sedan fick Augusta själv sticka täcke som gift.
Av brudgummen fick bruden en psalmbok, tryckt med fin tysk stil 1883. Pärmen var klädd med sammet med
ett förgyllt kors på, den var fin med guldsnitt och kors som knäppe.
När brudparet kom från prästgården, kom en spelman och mötte dem långt upp i skogen. Middagen var färdig.
Det bjöds på fruktsoppa, kött och fiskpudding, öl och brännvin. ”Måtro då var han gla´r”, sa Augusta om
brudgummen. ”Men de va min fasa!”
På kvällen dansade man. Alla skulle dansa med bruden och ge danspengar. De dansande gav olika mycket från
25 öre till 5 kronor. Augusta fick mycket pengar, för det var så många skeppare, som var med. De betalte
spelemännen och samlade ihop pengar till bruden och brudgummen. Man dansade hela natten. Danserna var
”polske å vals å polkett å mazurka i turer. Polske dansade di bäst. De neg inte. Allihopa dansa, di gamla
gummorna med. Di hade kjolar så via, så di slog mot väggera”.
Gubbarna var på bröllopet klädda i vadmal och stövlar. En gubbe, som dansade bra, hade stora ”krögstöval”
på sig, men det gick bra ända. Augusta hade roligt fast själv dansade hon inte så skickligt, ty hennes
föräldrar hade uppfostrat henne strängt.
Det var som sagt bröllop i dagarna tre. De två sista dagarna åt man, pratade ”å sköja”, men dansade mindre.
I äktenskapet föddes fem barn, varav tre flickor och två pojkar. Den yngste av dem, Isidor Andersson född
1899 blev prickhållare i Hönsäters hamn under en lång följd av år. Han bor nu i egen villa i Sjösäter.
Det var ej underligt att det var många skeppare med på bröllopet. Sågersta ligger ju nära Råbäcks hamn och
på 1880-talet var hamnen mer än dels full av skutor och vita segel. Man transporterade kalk och sten sjövägen,
då järnvägen ännu ej kommit till och så var det ju en skeppare som gifte sig.