Trolmen 1:9 Röjan, Saras handelsbod

Handelsboden låg något hundratal meter ovanför den s.k. ”Hökastan”, i kanten av vad som förr kallades ”Långeröjerna” och nedanför var skog liksom det fortfarande är. Den skogen kallades vid sekelskiftet ”Erikssonskogen”. Saras bod upphörde år 1904 och den hade inte mycket likhet med vår tids ljusa, luftiga och välinredda butiker och jag tror knappt att en husmor av idag skulle vilja göra s sina inköp i en sådan affär. Men ändå, vilket paradis tycktes den inte vara för oss som var barn på den tiden, och det var inte svårt att få oss att gå dit och handla, även fast vägen förde genom skogen, som föreföll oss vara stor och farlig, trots att den sedd med en vuxens ögon inte var mer än ett par hundra meter igenom.

Rummet där ”boa” var inrymd, hade en golvyta på kanske 10-12 m2 och inredningen bestod av ett lådfack och några hyllor vid ena långväggen och framför fönstret en mjöllår, med ett par tre olika mjölbingar. Disk fanns inte. Här på detta begränsade utrymme förvarades allt det som ansågs höra till livets yttersta nödtorft på den tiden. Hit hörde bland annat mjöl, sill, kaffe, socker, sirap, snus, såpa, fotogen och gasolja, skorpor och några sorters småkakor, kryddor, karameller m.m. Allt förekom i en ljuvlig blandning i det lilla rummet. Sirapen och snusen förvarades i lerkrukor på lådfacket. Snusen var en mycket viktig artikel när nästan alla karlar snusade, de flesta genom att lägga in ”mullbänk” innanför över- och underläppen eller bådadera. Tre sorters snus skulle det finnas nämligen ”ljunglövs, ”lidboms” och ”rappe”. Det gick inte ann att någon av dessa sorter fattades när limbrännare och ”bergagubbar” kom med sina mässingsdosor för påfyllning. En som var van vid lidbom eller rappe kunde inte gärna använda ljunglövs, som var finare malen. En påfyllning i dosan kostade två eller tre öre. Mässingsdosan hade två lock. På ena sidan själva snusdosan och på den andra var en spegel innanför locket och där kunde också den lilla slant förvaras som snusen kostade. Snus var en sak, som man skulle bjuda på och då dosan kom fram skulle det till några knackningar på sidorna och locket innan detta öppnades, det hörde liksom till ritualen.

Men låt oss återvända till Sara. Sirapen öste hon med en träsked och hade härvid ett så väl uppövat handlag att hon sällan spillde en droppe på kanten av kärlet, men kunde det misslyckas någon gång så samlade hon upp det med fingret och slickade av detta. Blev man skickad att köpa sirap kunde det nog hända att man försökte härma efter Sara genom att sticka fingret ner i den ljuvliga vätskan, men man fick förstås akta sig så att inget kom på kanten och skvallrade om man varit framme.

Kaffet köptes i s.k. ”fjäerndelar” och jag tror att det skulle vara lika med en fjerdedels skålpund, en vikt som således höll sig kvar långt fram i tiden. Kaffet var alltid orostat. Sockret bestod nästan uteslutande av toppsocker och kanske krossocker. Toppsockret högg Sara sönder med en liten yxa som hon hade i sockerlådan.

I tacket hängde korgar med skorpor, ”trinna och avlånga”, samt kakor bestående av sockerringar, kringlor och s.k. ”bakelser”. Det hände inte ofta, men väl kunde det hända, att man blev skickad att köpa för en 25-öring skorpor eller vid något sällsyntare tillfälle kakor. Fick man något med av härligheten när man kom hem kunde man må. Det var något av det allra bästa man kunde tänka sig att få smaka Saras köpeskorpor eller kakor, även om de ibland smakade både av sill och fotogen. Bara att se Sara sträck upp armen och med de tjocka fingrarna utredda under korgens botten, lyfta ner denna och börja plocka i ljuvligheterna, var fest för ett hungrigt barnaöga.

Karamellerna – nog finns det dyrare och finare nu för tiden, men jag undrar om det finns de som smaka bättre än Saras riktiga bondkarameller gjorde på den tiden man var barn. Det gick ju också att köpa för ett- eller tvåöring om man var nog lycklig att bli begåvad med en sådan förmögenhet av någon snäll farbror.

Fotogen och gasolja förvarades i glasflaskor i ett hörn på golvet. Kring flaskhalsen var bundet ett stadigt snöre och detta sammanbundet till en ögla att bära i. Man behövde bara lämna en tom flaska och få en fylld igen. Fotogen ansågs nästan som lyxvara och den lilla behändiga gasoljelampan, till vilken icke behövdes något lampglas, var den som användes mest i stugorna till skingrande av vintermörkret, så pass det nu gick.

Som jag minns Sara var hon en tjock och stadig matrona, som rörde sig med en viss värdighet bland sina krukor och flaskor och andra grejor i sin lilla ”butik”. Hon pratade gärna med sina kunder och ”boa” blev på så sätt en förmedlare av stora och små, sanna och mindre sanna nyheter. Saras man var skräddare och hette Reinhold, vilket i dagligt tal förenklats till ”Ringholt”.

Trots all sin bristfällighet, som skulle ha kommit en nutida hälsovårdsnämnd att blekna, fyllde dock den lilla boden sin uppgift att förmedla de nödvändigaste varorna till den fattiga arbetarebefolkningen i bygden. Och den doftande så härligt handelsboden!

Källa: Boken ”Min hemsocken” av John-Erik Andersson