Kärrgården i Medelplana socken

Kärrgården är mycket gammal och var en av de tre Robo-gårdarna. De gårdarna går att spåra från 1600-talet då de ingick i Hellekis säteris godsinnehav. Tidigt stavades namnet Kierregården. I kyrkböckerna kan man hitta 530! personer som bott eller blivit födda på denna gård som bestod av flera torp, ladugårdar och uthus. Det måste ha varit som en by. Studera gärna tabellen här nedan. Flertalet byggnader revs i samband med truckvägens framdragning inklusive den närliggande Mellomgården. Den grusväg (Kapellvägen) som passerar Kärrgården och delvis går parallellt med truckvägen hade ett järnvägsspår. På detta spår drog ånglok vagnar, lastade med kalksten från kalkstensbrottet, och rundade nuvarande Hällekis skola, för att sedan gå ner mot cementfabriken. Truckvägen fick som väg en av Sveriges första cementbeläggningar år 1947.

Torpet Kärrgården 1. Strax innan Cementas nedläggning erbjöds Oskar Blom, död 1982, att få köpa det. Torpet har därefter stannat i familjen via brodern David, som blev 95 år, vidare till Davids son Arthur och därefter till dennes döttrar Ulla Westlund och Eva Blom. Den senare löstes ut 1997. På 80-talet gjordes en utbyggnad mot Kullen. Torpet är gammalt och syns på kartan som upprättats 1877.

Stenhuset Kärrgården 2. Troligen från sent 1800-tal. Ursprungligen två lägenheter. Väggarnas tjocklek är 50 cm och fick en rosaaktig puts, troligen med inslag av rödfyr. Överbyggnaden är av trä och inredd sedan 2010 då även takkupan tillkom. I en av lägenheterna bodde ”Jenny i Kärrgården” som fick varor utkörda från lanthandeln på Råbäck. Senare på 60-talet bodde Albert Stolpe i huset. 1975 fick Åke Larsson köpa loss stenhuset av Cementa och använde det då som sommarbostad. Sibylle och Jörgen Wolff köpte huset 1983 och blev fastboende 2001. Lägenheterna slogs ihop i mitten på 90-talet. Idag bebos huset av Sibylle och Mats Gustafsson.

Arbetarbostaden Kärrgården 3 hade 6 lägenheter och byggdes 1908 för arbetare vid företrädesvis rödstensbrottet. Varje lägenhet bestod av 1 kök och 1 rum. Takhöjden var klart över 3 meter. I varje kök fanns en köksspis.
När huset byggdes glömdes det bort att det borde finnas en brunn att hämta vatten i, och det tog flera år innan en brunn grävdes. Istället fick de boende leta efter vatten ute i skogen eller hämta hos någon granne, som var lyckligare lottad. Diskbänk fick man själv bygga, en i zink. Inte förrän vatten drogs in i huset 1948 fick alla en ”riktig” diskbänk och den var i kinnekullesten. Däremot fick kvinnorna en tvättstuga 1927. I en av lägenheterna flyttade förmannen i Rödstensbrottet Wilhelm och hustrun Amalia Lilja in. De fick barnen Per och Ruth.
Lägenheterna såg länge i stort sett ut som de alltid gjort. En kuriositet var de breda trapporna som ledde upp till andra våningen. Det sägs att det var en miss av arkitekten. Fortfarande finns inte toalett inne i huset, utan utedassen används.
Yttertaken lades inte med vanligt tegel, utan med cementplattor. Dessa är numera utbytta mot plåttak, gjort för att likna tegel. Några källare ingick inte i hyran, så varje familj byggde sig en egen jordkällare.

Dessa arbetarbostäder har varit nära att rivas 2 gånger. Först när Cementa sålde ut sina fastigheter, därefter var det Skara Stift som blev ägare, och även de hade sådana funderingar. Men eftersom det fortfarande bodde folk i huset, så fick så småningom huset köpas av en av hyresgästerna, Gunnar Lilja. Sedan Hannu Sarenström, känd trädgårdsodlare och författare, flyttade från Kärrgården till lärarbostaden vid Posseska Skolan var Gunnar Lilja den ende som bott året runt i huset. Övriga lägenheter hyrdes då ut som sommarbostäder. Gunnar dog 2016 och så småningom såldes bostaden och tomten av allmänna arvsfonden till paret Heléne och Emil Ulfström, Lidköping, vilka påbörjat en omfattande upprustning av huset efter det att huset klassats om från hyresfastighet till småhusenhet.

Inger Rosengren, född Lundin berättar:

”På bilden finns Gunnars släktingar med, bl.a. far, farfar och farmor. Träden har växt upp, annars är det sig väldigt likt, eller hur? Gunnar Liljas familj bodde i huset sedan det var nytt. Men just Gunnars lägenhet beboddes från början av Frans och Elin Lundin, vilka var mina farföräldrar. Min far, Nils, och flera av hans syskon föddes i huset. På kortet ovan syns de som var hemma i huset när den kringvandrande bygdefotografen Anders Karlsson kom och tog bilder. Killen på motorcykeln var min far, Nils Lundin född 1910. Kortet bör vara taget någon gång runt 1934.

Visst måste det vara värdefullt för eftervärlden att ett hus som detta finns kvar. Man skulle önska att sådana hus kunde klassas som värda att bevara och att husägare vid behov kunde få hjälp med underhåll etc. Hur många oersättliga byggnadsminnen har inte redan rivits, eller är på väg att rivas. Vad finns då att visa för våra efterkommande? Många barn har inte ens sett ett utedass eller en jordkällare! Om de som bott i detta hus finns mycket att berätta, en del rent otroliga berättelser. Men det får bli en annan gång…”