Brunnsbacka, Brunnsbacken i Medelplana

Torpet låg under Hellekis Aktiebolag, var arbetarbostad och innehöll några lägenheter. År 1920 fanns inga boende kvar på Brunnsbacka. Av de rester som finns kvar som ruin visar det sig att husgrunden mäter 13×7 m. Dörren låg mitt på huset åt söder och ett fönster åt vänster. Spismursröset är fortfarande väl synligt. Vid den gamla boplatsen finns snödroppe, påskliljor, snöbär, krolliljor, krusbär och spansk körvel och många andra växter som visar att här har det en gång funnits människor.

Från Mellomgården flyttade Anna Emilia Östman år 1914 med hennes fem barn till Brunnsbacken. Medan familjen fortfarande bodde kvar i Mellomgården gav sig mannen Karl Gustaf Karlsson iväg till Amerika. Det sägs, att han gick hem till sina föräldrar och sa adjö, däremot berättade han inget för hustrun och barnen. Hustrun stod därför ensam med 6 barn äldsta dottern led av barnförlamning. Anna Emilia fick av förståeliga skäl säkert svårt att klara försörjningen. Den 3 december 1914 avlider äldsta dottern, Ester Emilia i lungsot. Hon skulle en månad senare ha fyllt 10 år. Några veckor senare flyttar Anna Emilia och barnen in i Brunnsbacken. På grund av att ingen i familjen längre är anställd på bruket så får de inte bo kvar. Familjen tvingas år 1919 att flytta till ålderdomshemmet. Här kan man verkligen tala om en vardagshjältinna.

Märta Andersson 1910-2005 född och uppvuxen på Stora Salen Kinnekulle har berättat i sin levnadsbeskrivning om sitt första år i skolan och om två klasskamrater från Brunnsbacken. Lärarinnan hette Anna Ekman och var en sträng och till hårdhet bestämd lärarinna:

”I klassen fanns två från Hellekis Brunnsbacka (en låg gammal stuga på ängen nedanför utedasset). Gilbert och Gunnar Karlsson, pojkarna var tvillingar och hemmet var som många andra på den tiden mycket fattigt. Hemmet var i övrigt hårt drabbat av svårigheter, barnförlamning. Två av barnen hade haft denna sjukdom. Fadern hade lämnat dem och tagit sig till Amerika.

Anna Ekman såg barnens belägenhet men hon såg det inte från den ömma sidan, nej tvärtom framkom attityden ”Ni får skylla er själva. Det är er själva det beror på”.

Efter en tid kom familjen under behandling från myndigheterna eller kanske var det dåvarande ”Bolaget”. Bl.a. flyttades familjen från stugan de bodde i, till ålderdomshemmet vid Hönsäter som då ägdes och drevs av AB Skånska Cement.

Dagen efter då pojkarna kom till skolan med hela kläder, rena och nybadade så att det verkligen syntes. Då sa Anna Ekman till dem, inför hela klassen att: ”Det var väl skönt att bli av med alla lopporna och lusen”.

Det gjorde ont i mitt barnahjärta, jag kan än i dag känna hur det kändes. Jag frågade mor när jag kom hem varför pojkarna hade så mycket röda prickar på halsen. Hon förklarade då att det var stickmärken från ohyran. Jag tyckte lika synd om de stackars pojkarna som skulle få stå i åtlöje inför hela klasen.

Detta var en episod med Anna Ekman som inte var till hennes fördel, denna var dock den som satte oläkbara sår i min lilla barnasjäl”.