Tisdagen den 19 maj ledde Kinnekulle hembygdsförening en bygdevandring vid Skagen, i området nedanför slalombacken. Vi var 50 personer som samlades på parkeringen och gick till foten av slalombacken för att ta del av dess historia.
Redan på 1930-talet startade några entusiaster arbetet med att anlägga en slalombacke på Kinnekulle. De första åren höll man till i den så kallade Prinsessbacken på västra sidan av berget, men på 1940-talet började man att hugga ned träd för att anlägga den nuvarande backen, på östra sidan. De första åren fick man gå upp med skidorna på axeln, men så småningom konstruerades en replift.
Verksamheten blomstrade under 1950- och 60-talen, och drevs då av Lidköpings Vintersportklubb. Intresset växte sig ännu större i slutet av 1970-talet, och på 1980-talet anlades en ny parallell backe bredvid den stora backen, och det investerades i en ny släplift som gick ända upp till toppen. De milda vintrarna under 1990-talet ledde dock till färre besökare och tillslut gick anläggningen i konkurs. En ny satsning gjordes 2004, men efter skidsäsongen 2015/16 lade verksamheten ned för gott. En längre artikel om slalombackens historia finns att läsa här:
https://kinnekullehembygd.se/wp-content/uploads/2015/06/Slalombacken_Kinnekulle.pdf
Vi stod kvar på samma plats, och fick höra berättelsen om torpet Hoppet. Här bodde den excentriske ”Hoppare-gubben” (egentligen Jonas Landström) som var född 1837. Han var känd för att vara duktig på alla möjliga sorters hantverk, men också för att han hade ett relativt hett temperament. Läs mer om Hopparegubben här: https://kinnekullehembygd.se/hoppet/
I närheten av slalombacken har också funnits ett bentonitbrott. Bentonit är ett lermaterial som har bildats genom sedimentation av vulkanisk aska. Det främsta användningsområdet är som tätning i till exempel tunnlar och bergrum, eftersom det sväller och blir mycket tätt. Även keramiker använder bentonit.
De torp som vi stannade vid under vandringen, har tillhört Skånska Cement under en period. De köptes in av bolaget i samband med att cementfabriken startade i Hällekis samhälle 1892, sannolikt för att komma åt mark för stenbrytning.
Vårt första stopp var vid Ekeberget, där Rune Oskarsson berättade. Hans pappa var den siste torparen som bodde här. Bakom torpet fanns också ett betonitbrott. Rune kom ihåg att det var en 20 meter lång gruvgång som han inte fick lov att gå in i som barn.
I torpet Mossen bodde tidigare familjen Sjöström, som hade 13 barn. Här stod tidigare en ladugård som åskan slog ned i på 1960-talet, och den brann ned. Idag bor Marie och Dan Claesson i Mossen.
Torpet Alebäck låg under Hönsäter, men köptes av Hellekis AB år 1906. Här bodde Rune Oskarsson som liten, innan de flyttade till Ekeberget. Runes föräldrar hette Karl och Gunborg. Rune erinrade sig en händelse som fascinerade honom som litet barn, nämligen att en ko åt upp hans pappas skjorta!
Vid Källemossen var tidigare boende bland annat ”Raska-Gustav” (Gustav Andersson) med hustrun Hilma och adoptivdottern Ulla Duva, samt ”Gustav i Slängen” (Gustav Karlsson).
Grimstorp ägs av Claes Theliander, som var på plats när vi kom förbi. Claes berättade att det har funnits boende på platsen sedan slutet av 1700-talet. Det nuvarande boningshuset finns det ingen datering på, men man vet att det blev ombyggt år 1906. Under åren 1969–89 var det en familj från Mariestad som hade Grimstorp som sommarställe, efter det var det en familj från Göteborg. Claes köpte stället av Skara stift år 1996. 2022 byggde han ut med kök, badrum och ett extra sovrum.
Skagens by bestod ursprungligen av tre gårdar: Neregården, Mellomgården och Övergården. Idag finns inte Neregården kvar. I Övergården bor Anna Lindhagen sedan ett år tillbaka. Hon var med och berättade. Den första uppteckningen om att någon har bott på Övergården är från så långt tillbaka som år 1655. Det finns uppgifter om att det fanns både drängar och tjänstefolk på den här relativt lilla gårnde. I början av 1900-talet var Övergården i dåligt skick. Snickaren Erik Sandell hyrde då, och åtog sig att göra en del reparationer. Det är sedan den tiden som bostadshuset har fått sitt nuvarande utseende.
Sista stoppet blev Mellangården. Jörgen Nilsson med familj har bott här sedan 1978, och han var med och berättade. Huset är byggt som småskola på 1920-talet. Lärarinnan Hanna Olsson arbetade här mycket länge, och var med när skolan stängde år 1951. Jörgens farmor och farfar bodde här efter att skolan hade lagt ned, och därefter hans farbror och faster. Från början var det skolsal och kapprum på bottenvåningen och en lärarbostad på övervåningen. Sedan byggdes det om för att passa för en familj. I den mindre byggnaden som ligger bredvid, mindes Jörgen att Selma och Rut Karlsson bodde, mor och dotter. Det har också funnits en byggnad i sten, som revs på 1970-talet.
/Anna Lokrantz