Wiksnäs i Hällekis

Torpet Wiksnäs låg mellan cementfabriken och hamnen

Karta, dåvarande placering

Bildgalleri

Obs! För att se bilderna i orginalstorlek klicka på titeln till bilden i galleriet så öppnas en ny sida med bilden i orginalstorlek.

Om

Lars med anor från Viksnäs Hällekis – Reportage om släktforskning familjen Wikström
Släktforskningen visade att namnet ”Lars” har en lång tradition hos familjen Wikström. När Annelie Storm från Lidköping besökte sin morbror Lennart i Lavad startade hennes intresse för släktforskning. Annelie började släktforsa i maken Jörgen släkt då hennes syster skulle påbörja släktforskning på deras gemensamma sida. Namnet ”Lars” har visat sig gå i arv i många generationer. Annelie och Jörgens son Ebbe är nog inte medveten om vad Lars-namnet förpliktigar, tids nog hinns detta med.

Sonen Lars, Ebbe, Karl Wikström 2005-07-29
Far Lars Jörgen Wikström 1968-04-06
Farfar Lars-Göran, Herbert Wikström 1943-08-09
Farfars far Lars, Herbert Wikström 1910-01-17
Farfars farfar Lars Fritz Wikström 1883-07-29
Farfars farfar far Lars Magnus ”Manne” Wikström 1854-12-30
Farfars farfars farfar Lars Magnusson/Vikström 1817-11-19
Farfars farfars farfars far Magnus Larsson 1779-12-27
Farfars farfars farfars farfar Lars Maurtisson 1735

Hemma hos Jörgen och Annelie fanns sedan tidigare kort och gamla dokument, kontrakt mm som sparats under åren. Dokumenten är gamla och sköra, många från 1800-talet. Nu när släktforskningen kom igång plockades kartongerna med dokument och fotografier fram – helt plötsligt fick dessa ett värde och pusselbitarna föll på plats.

Genom sökningar på Internet hittade paret information om Jörgen farfars farfar Lars Magnus ”Manne” Wikström som var fiskare/lots och prickhållare vid Hönsäter och bodde på torpet Viksnäs. I en intervju som gjordes på 1940-talet av folklivsforskaren Märta Tamm-Götlind beskrivs livet på Viksnäs. Folklivsforskningen som gjordes av Märta Tamm-Götlind på 1940-50-talet beskriver livet på både gods och torp och denna finns tillgänglig på Kinnekulle Hembygdsförenings hemsida.

Annelie kontaktade hembygdsföreningen och ett besök hemma hos Annelie, Jörgen och sonen Ebbe ordnades. De gamla dokumenten och korten lånades av föreningen och scannades av. Nu växer historien om torpet Viksnäs i Hällekis fram och delar av detta publiceras på hembygdsföreningens hemsida succesivt.

På Wiksnäs, ett stenkast från Hönsäters hamn och där det nya industriområdet vid cementfabriken fanns denna stuga. Det är en plats som det bott ”Wikströmare” på under flera generationer. Stugan revs 1929 i samband med fabriksbyggets planering. Det kan i detta sammanhang också nämnas att den gamla boplatsen låg strax intill den gamla cementfabriken och var ”grannar i fyra decennier” och bilden minner om en gången epok i bygdens liv. Manne har berättat att han gick och läste för prästen 1897 då var lästiden 34 dagar följd. Manne och hans kamrater gick under lästiden 70 mil för att inhämta kristendomskunskaperna. Manne var född 1854 var i yngre år med om att bära lik från Hönsäter till Österplana kyrkogården. Man bar kistan i en specialgjord bår den långa vägen. Bärarna som var tolv till antalet, turades om att bära.
Fiskar´n vid Hönsäter
Enligt Magnus Wikström, f. i fiskartorpet Wiksnäs 1854 och sonen Fritz Wikström, född där 1883.

Torpet numera rivet, för att ge plats åt cementfabriken vid hamnen. Manne Wikströms far, Lars Wikström, f. 1817, dog 1897 i sin egen lilla stuga, som låg på torpets område under bolaget, men inget arrende betalades för den platsen. Det var gammal regel, att då de äldre slutade arbetet för Wiksnäs torp, flyttade de in i den egna lilla stugan, som bestod av:

1. Kök utan förstuga: dörren kunde vara vitluden av frost. Där var stor öppen spis med öppning rakt mot dagern med bakugn i ”gruvan”. Två krokar var inmurade vid spisen.
2. På framsidan var en förstuga med trägolv och ingång till en kammare och ett rum. I rummet var ett slags eldstad, ett mellanting mellan kakelugn och öppen spis utan luckor, men med rör. Såg ut mest som en öppen spis.

Fritz berättar, att farfarsfar hade dött där. Farfar Lars flyttade troligen dit på femtiotalet. Lars Wikström hade torpet under greve Hamilton. Han skulle lämna all fisk i arrende och fick inte sälja fisk, endast behålla fisk i det egna hushållet. Herrgården sålde fisk till staden och i bygden. De skrev upp varje skp fisk i köket på Hönsäter. Men greven brukade torpet: plöjde, sådde slog och körde in åt fiskarn, men sjöfodret fick de sköta själva. Torpet födde 1-2 kor. Greven skulle hålla fiskredskapen, men fiskar´n hade 4 kr kontant per år för att ”binna” alla redskapen. De gagnade hamp och fiskgarn och fick låna häst av greven, för att hämta hamp i staden. Gummor vid Hönsäter spann hampan. Det skulle göras not och ryssjor och långrev (ej så mycket långrev).

Fiskar´n band själv näten med hjälp av barnen. ”De va te sitta om vinterkvälla å te ella i den stora spisen å skaffa lite töre, så en så. De va te lägga på en töreflis, för de ljuste så bra, så vi så å binna.” Vid samma lyse satt kvinnorna och spann och kardade. De hade ”bå skrubber å karer”. Kontanter fanns så gott som aldrig i hemmet: ”Varenda klätrå, som vi slet, de vävde mor hemma”, berättar gamle Wikström, ”å sena fick söstera börja på, så snart de ble så pass vata.”

I regel vävdes alltså allt hemma, men bomullsgarn måste ju köpas, och huvuddukar ibland. Far hade skörtarock. I synnerhet de gamla gagnade sådana. De var svarta merendels. De var ej insvängda, men kanske något vidare nertill och hade skört bak. “Vi pöjka” hade mera som kavajer.

För att få litet biförtjänst var Lars Wikström också lots och prickhållare. För detta hade han 48 kr om året. Han hade 17 prickar att underhålla och fick själv forsla hem virket från skogen till dem.

Till jul var fiskar´n in till Mariestad, för att hämta sin ”pricklön”, och då köpte han hem till barnen pepparkakor: ”gubbar å käringar å bocka” och av vetedeg med och tog hem. De fick stå till julahögarna.

Det var inseglingsprickarna han skulle hålla i ordning, och kom det främmande fartyg, skulle han hjälpa dem i hamn eller lotsa dem till Lidköping, Karlstad eller Mariestad m.m. Var båt som lotsades ut eller in betalade 50 öre. Efter 51 års tjänst fick Lars Wikström för detta arbete Patriotiska Sällskapets medalj.

En liten biförtjänst för Lars Wikström var, att vintertid ta upp is till herrgården efter en dagspenning av 50 öre. Denna dagspenning steg sedermera till 75 öre. På Manne Wikströms tid fick han 1 kr för styck, då han lotsade. 1875, ”då han tog prickera”, dvs. blev prickhållare, fick han för detta arbete 60 kr per år och 5-10 år senare, alltså på 1880-talet ökades lönen till 70 kr. Man tog arbetet för fem eller tio år med tryckt kontrakt.

”De sulle vära stor, redi fisk.” Men inte vitfisk (ex mört, braxen). Det gav vi bort för det mesta. Den bars aldrig åt herrgårn. Fisken var mest aborre, gädda, gös och ål, någon gång lax.

1873 såldes Hönsäter av Hamiltons. År1874 tog Lars Wikström fisket av Hellekisbolaget. Wikström fick då bruka torpet själv mot 20 pund fisk (400 skp) om året för arrendet till Skiöldebrand på Hellekis. Häst fick lånas på herrgården eller av torp mot betalning då. På Hamiltons tid skulle Lars Wikström gå upp till grevens kök på julafton med fisk, som han var ute och fiskade den förmiddagen. ”När far kom upp te herrgårn”, berättar gamle Manne, ”då blev det riktigt kalas. Det blev te sitta te bords å äta. De va allt rejält på den tiden, då Hamiltons va på Hönsäter. Det blev nogare på allting då Skiöldebrand kom å mö ändringar på allting.”

På våren fick de mycket nors. På vintern fiskade man lake med ryssjor. Själva ryssjan (kassen) som fisken går in i, är en ryskestrut. Man måste ha vak upphuggen över hela ”struten”, men ryssjorna kan skjutas in under isen med hjälp av en stång mellan vakarna. Vanligen sätter man ut ryssjor i hela vakar eller öppet vatten. Men vid tjock is, lade man ner ryssjan i en upphuggen vak. För att slippa hugga upp för långt stycke is, tog man upp ny vak ungefär 6 alnar från den första och sköt ”lanngårsarmen” eller ”rysjkarmen” mellan vakarna. (Fritz Wikström säger ryskarm eller rysjkarm, något mellanting mellan dessa uttal, men vidgår ej sj-ljud vid fråga) ”vicka” = vittja ryskera, säger de. Man kan ha stora ryskegårdar, mest 17 par, säger Fritz, att han sett. 1902 var det mycket lågt vatten. Då såg man gamla fiskegårdar i vikarna och nedsatta störar, men Wikström minns ej när dessa förekommit. “kupor” i åmynningen: en fyrkantig ram och köppar av pil, men sådant användes ej av yrkesfiskare.

På detta arrende tog de mest gädda och lake i högleken. Aborre går in, men ej så mycket. Amatörfiskare använde. I fiskarhemmet var de så vana vid att äta fisk, att de ”var inte så mö på en”, säger gamle Manne Wikström. ”Vitfisk” åt de sällan eller aldrig, d.v.s. mört, braxen, i dem o.d. som var mycket ben i. Det var just ingen, som ville ha dem. De brukade ge bort den, ty den gick inte att s