Västerplana kyrka

http://www.svenskakyrkan.se/gotene/vasterplana-kyrka

Kyrkan heter Jungfru Maria kyrka, den är byggd på 1100-talet och kanske vissa delar är från 1000-talet. Gravstenar från missionstiden står utanför tornets båda sidor. Kyrkan fick korsarmar genom utbyggnaden 1729-1737. Arbetet utfördes av stenhuggarmästaren Per Jonsson Stenhammar i Västerplana. Först byggdes norra korsarmen, där kyrkorgeln står och series cantorum. Klockarlängden upptar alla kända klockare och organister från 1570 till nuvarande tid.

Rakt fram i öster finns det ursprungliga koret med stenaltare och framför altaret ett bevarat medeltida fönster i romansk stil. I koret står en märklig dopfunt av sten, som anses ha skänkts till Västerplana kyrka av biskop Bengt den gode på 1000-talet. Vid altaret står den medeltida piscinan, d.v.s. den sten där sköljvatten av bl.a. nattvardskärlen fick rinna ned i helgat rum. En dopfunt från 1100-talet står nu vid predikstolen i koret. Denna medeltida dopfunt har tidigare stått i Martorp på Kinnekulle. Man har förmodat att där funnits en liten medeltida kyrka som haft denna dopfunt. Dopfunten är nu flyttad till plats längst bak i kyrkan eftersom det blev för trångt vid huvudaltaret. red. anm.

Målningarna i koret är välbevarade och visar den korsfäste Jesus Kristus med hans moder Maria vid ena sidan och Maria Magdalena vid den andra sidan. I taket i kyrkan finns kyrkomålningar från 1720- och 1730-talet av konstnärerna Olof Collander och Johan Liedholm.

Motiven utgörs av i norra delen Jesu Uppståndelse och i den större cirkeln Jesu födelse, Jesus och Maria Magdalena, Jesus i Getsemane och Jesu korsfästelse. I hörnmedaljongerna finner vi målningar av de fyra elementen; vatten, elden, luften och jorden.

Mittenpartiets takmålning föreställer änglarnas lovsång till Gud eller Jahve och vi finner texten från Jesaja: Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig hela jorden är full av hans härlighet.

Norra sidoskeppets målning föreställer Mikaels strid med draken enligt text från uppenbarelseboken.

I södra korsarmen står kyrkans huvudaltare från 1736 med Golgata-motiv. Nederst en framställning av den heliga nattvarden, sedan Jesus på korset omgiven av modern Maria och Maria Magdalena och överst på altaruppsatsen Jesu uppståndelse. Vid mittpartiet ses de fyra evangelisterna och på överstycket aposteln Paulus och aposteln Petrus.

Vid sidan om huvudaltaret står ett altare i barock från 1689. Det fanns tidigare i kyrkans gamla kor. Predikstolen är från 1626, den är smyckad med en mängd snickerier och bilder som upptar inalles 16 texttavlor. De flesta med bibeltexter.

Ett triumfkrucifix från medeltiden hänger på väggen bortanför predikstolen. Krucifixet har sannolikt utförts av munkar i något kloster och då får vi tänka på Varnhem, som inte ligger så långt från Västerplana.

Av de allra äldsta inventarierna är kyrkans Maria-skulptur, den är placerad alldeles innanför dörren vid tornet. Skulpturen kommer från 1200-talet och den har inte blivit förbättrad vid restaurering utan har kvar sitt gamla utseende. Mitt emot på andra väggen innanför dörren finns en medeltida träskulptur. Den föreställer Johannes Döparen och ni ser lammet med korsfana syftande på Guds Lamm som borttager i Världens synd.

Från 1600-talet finns flera förnämliga stenarbetare. Studera det Fehmanska epitafiet på väggen i kyrkans gamla kor. Där finns olika symboler och bilder utförda i sten.

Från 1700-talet kommer stenhuggarmästare Per Jonsson Stenhammars epitafium som numera är fäst på väggen intill ingångsdörren. Denna minnessten upptar en lång mycket utsirad text om familjen Stenhammar. Ett nytt epitafium över Per Jonsson Stenhammar hänger numera på västra långväggen i hörnet mot söder, där det gamla epitafiet tidigare hängde.

Ett flertal gravstenar från tidig medeltid kan vi se på golvet innanför dörren intill väggarna, s.k. liljestenar.

Tack vare ortsbornas envishet och kärlek till sin kyrka står den kvar, trots hundraårigt förfall. Kyrkan har genomgått många skiftande öden. Redan under 1700-talet planerades sammanslagning med Medelplanas kyrka som var mycket mäktigare i jämförelse med Västerplanas.
Trots västerplanabornas ivriga protester varje gång frågan togs upp, kom beslut från Kungl. Maj:ts den 28 augusti 1821 att Västerplana kyrka skulle rivas. Kyrkan skulle dock kvarstå under femtio år. Det var då Medelplana kyrka blev tillbyggd, med sina korsarmar, för att fylla behovet för de båda församlingarna. När de femtio åren hade gått ville kyrkostämman i Medelplana att Västerplana kyrka skulle rivas, med undantag för Fehmanska gravkoret.

När förslaget om Västerplana kyrkas rivning 1871 var aktuellt, bjöds den gamla dopfunten ut till försäljning genom ”Kungl Maj:t och Kronan”, och församlingen begärde 300 rdr riksmynt för dopfunten. I oktober 1872 erbjöd sig ”Kungl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets Akademien” att betala 30 rdr för den gamla dopfunten. Då hade emellertid församlingen beslutat sig för att kyrkan skulle återupprättas och sockenborna beslöt då att inte sälja dopfunten. Lyckligtvis får man säga, ty hade dopfunten en gång hamnat i statens ägo hade församlingen troligtvis aldrig kunnat återfå den till något pris. Sådana exempel har funnits många. Senare på året fick västerplanaborna möjlighet att yttra sig i frågan om sin kyrka och dess rivning. Ortsborna var eniga om att behålla sin kyrka och lovade att frivilligt underhålla densamma om den fick kvarstå. Ett kraftigt stöd fick man genom greve Gilbert Hamilton som själv lovade ekonomiskt stöd om kyrkan kunde bevaras. Västerplanaborna infriade sitt löfte och inbetalning skedde till kyrkans reparation 1894. År 1902 utbröt eld i tornet och på vinden p.g.a. ett åsknedslag, men sockenborna visade åter sin kärlek till kyrkan och lyckades stoppa elden.
I nästan 100 år fick kyrkan stå som ödekyrka men man hade gudstjänst en gång om året som vanligt under påsk eller pingsthögtiden.

Över allt i bygden finns spår av den hänsynslösa och fördärvande framfarten under 1800-talet som drabbade de gamla kyrkobyggnaderna. I slutet av 1800-talet fick man upp ögonen för detta hänsynslösa skövlande och insåg att det fanns mycket att bevara som inte en nybyggnad kunde ersätta. Västerplana kyrka fordrade en omfattande genomgripande restaurering samt installation av uppvärmning. Vid kyrkostämman år 1922 godkändes ritningar och arbetsbeskrivningar. En kollekt fick tas upp i alla rikets kyrkor, enligt beslut från Kungl. Maj:t, och många församlingsbor och enskilda personers uppoffringar gjorde att församlingen fick in en stor summa, som täckte den omfattande ombyggnaden av kyrkan.

Naturligtvis blev också Västergötland med dess många och konstnärligt dekorerade kyrkor föremål för artisten Carl Wilhelm Petterssons intresse. Han fick ett erbjudande om att restaurera Västerplana kyrka.

Kyrkans tak och väggar var i behåll och likaså inventarierna. Men skulle kyrkan kunna bevara sina konstskatter måste de restaureras, så att de inte förstördes av tidens tand. Genom kyrkoherde David Sandéns energiska insats både ifråga om tid och pengar blev Västerplana kyrka räddad från förfall.
Konstnären Carl Wilhelm Pettersson ägnade sig en längre tid åt en fullständig genomgång av kyrkan: både dess kalkmålningar, takmålningar och inventarier. Det rann ned vatten genom taket och fönsterrutor var utslagna och detta påverkade naturligtvis kyrkans tak, väggar och inventarier. Som väl var räddades Västerplana kyrka, innan det blev för sent, och den kunde återställas till sitt forna utseende.

Västerplana kyrkas inre väggar var vitkalkade eller vitmenade som det står i äldre handlingar. Under kalkputsen var olika lager av kalkmålningar, men Pettersson lyckades få fram de välbevarade målningarna från 1630-talet. Här fanns kormålningar som framställer den korsfäste Kristus med Maria och Maria Magdalena och utgör ett förnämligt prov på 1600-talsmåleri, med dess karakteristiska bladrankor med kraftigt tilltagna bladverk. Under denna målning finns medeltida kalkmålningar, men det skulle naturligtvis vara ytterst vanskligt att ta fram dem. Man vet ju inte säkert, i vilket skick de befinner sig, och då skulle 1600-talsmålningarna blivit förstörda, om man gick under detta målningslager.
Beträffande taket i Västerplana var de dyrbara målningarna av Olof Collander och Johan Liedholm i stort sett välbevarade, men genom röta måste lagningar ske i södra korsarmen. Bilder från denna restaurering visar detta, men några väsentliga målningar behövde inte ersättas utan endast några delar med akantusblad. Den äldsta takmålningen är gjord 1729 i norra korsarmen och är den mest välbevarade och behövde inte så stor översyn, vilket ännu framgår av målningens lyster och nyans, om man ser efter noga.
Flera kyrkoinventarier hade blivit mer eller mindre illa åtgångna då Västerplana kyrka ansågs som ödekyrka. Men med stor försiktighet och noggrannhet restaurerade Carl Wilhelm Pettersson de många kyrkoinventarierna. Altaruppsatsen från 1689 flyttades då från gamla kyrkans kor till nuvarande plats för att kalkmålningarna i det gamla koret skulle bli synliga. Det gamla igenmurade korfönstret upptogs, så att koret fick sin ursprungliga form och sitt utseende tillbaka, vilket var ett lyckat resultat av C. W. Pettersson.

Söndagen den 7 december 1924 var en stor dag för Västerplana, då återinvigdes den gamla kyrkan av biskopen och många andra kända personer.

Västerplana kyrka tillhör de kyrkor som skonats från stora och omfattande restaureringar och förändringar. Sedan 1730-talet har inga särskilda ändringar skett utan bara ett fortlöpande underhåll av kyrkan och dess inventarier.

Framför allt är Västerplana kyrka en levande kyrka, en församlingskyrka, som alltjämt används. Den 8 december 2024 högtidlighölls det 100-åriga minnet av återinvigningen. Biskop emerita Tuulikke Koivunen Bylund höll i predikan och Inger Linderoth höll i gudstjänsten.

Källor: Min hemsocken av John-Erik Andersson, Västerplana 1100-talskyrka klenod bland turistkyrkor av Bror Jansson tidningsartikel 1979-05- Nya Lidköpings Tidning
Foto: Freddie Wendin 1976, 2003

.