Storängen vid Hjelmsäter

Mangårdsbyggnad reparerad 1860. Två arbetarbostäder uppförda i slutet av 1800-talet. Magasinet jämte maskin- och redskapsbod uppförd 1942, en del andra ekonomibyggnader under senare delen av 1800-talet.  Gården var utgård till Råbäck och drevs i sambruk med Karlsgården, vilken även varit förenad med Råbäck sedan början av 1800-talet. Sedan 1992 hör Storängen till ägaren av Hjelmsäter och omfattar 70 ha.

1)Augusta var född 1853, hennes far hette Olof Larsson, född på Koberg 1812. Han var murare på Råbäck. Där skötte han all slags murning, lagade hus och var med när de byggde ladugårdar m.m. Före detta hade han ett torp på Råbäck. Tre dagar i veckan ålåg det honom att arbeta på herrgården för torpet, och tre dagar för halv stat.
Då fadern var borta från torpet alla vardagar i veckan, måste de hålla dräng. Om en dräng på den tiden hade 100 kr i årslön, så var det stort. För att få in pengar till drängens lön fick de ”föa opp en oxe eller kalv å fara te stan å sälja t drängalöna”.

”Mor, hon feck mest sköta torpet. Då far var borta å mura, geck drängen vareveli da på herrgårn. Vi feck göra kvinnsdagsverken på de vise, att vi feck gör ahjälpedar: i feck städa. Å så feck vi spinning, lin eller blåner, 5 skålpund ettdera slaget”. (1 skålpund = 425 gram).

I torpet hade de 5-6 får, 3-4 kor och ibland en oxe. Vid plöjning satte de ihop en ko och en oxe. ”Men en feck ju mest vära två. Den ene feck hålla i töm, den andre hålla i plogen”.

Augusta hade en syster och en bror. Hon var själv den yngsta av syskonen. Systern dog i smittkoppor annandag jul 1868. De andra kunde ”få en snäver aét, (=en släng av sjukan). ,em de geck över”.

Som barn fick Augusta gå på herrgården och rensa rovor. De fick då 10 öre tunnan för färdig rovskörd. För denna lön hade de fått lov att rensa landen, gallra och ta upp rovorna, ”kålla av” dem och plocka dem i vagnarna, så att de var färdiga att köra från åkern. Det gick fem tunnor i vagnen, och då blev det hela 50 öre.

För denna taxa tjänande flickan ett år 13:25 kronor. Hon var då tretton år gammal, alltså 1866. Det var en stor summa för barnet, men så låg det också ett oerhört och intensivt arbete bakom denna prestation. Hon hade allt noga uträknat på en lapp och gick stolt och glad med den till inspektorn för att få sin lön. En gammal ”spektór” som de hade då på Råbäck försökte pröva om hon verkligen kunde räkna rätt, men hon fick till sist ut sina 13 kronor och 25 öre.

När Augusta med stor glädje berättade detta minne för fru Märta Tamm-Götlinda år 1940, lade hon till att ”nu betalas 25 kronor för ett halvt tunnland rovor och kålrötter: rensning och hackning en gång. Och sedan ytterligare 25 kronor vid upptagningen och avkålningen.

Far gick i byxor i vadmal och förskinn- . Det var vanlig arbetsklädsel på den tiden. I rovlandet på gärdena gick man i trätofflor. Manfolket hade annars mest stövlar.

Som barn hade Augusta aldrig byxor – Det brukades inte då.

En gång, i rätt sen tid, kom en gumma fram till greve Gilbert Hamilton på Blomberg och sökte plats på herrgården för sin dotter. ”Byxor, de har ho intea”, sa gumman, ”men de kanske ho sulle ha?”

De hade istället stubbkjol. Augusta angav, att den var stickad med blånor. Vid vissa månadstillfället lägg man i underkjolen. De snodde också om tygstycken och satte på sig.
När Augusta gick och läste, hade hon, när hon ”läste för församlingen”, det vill säga vid konfirmationen, en mörk men ny blommig klänning i brun bottenfärg med vita eller svarta fläckar (kanske var det prickar). Den dagen fick de ha på sig, vad de ville. Men när de gick till nattvarden, hade de svarta klänningar med vita krås om halsen.

Modern, som var född i Medelplana 1816, ägde tre stycken små fina sidenmössor, men Augusta såg henne aldrig begagna dem. De hade nog tillhört mormodern. En av dem var slät, svart, men de andra hade blå botten med broderier i många färger. ”Det hade allt vari sidenband eller rosett på dom”, sa Augusta. Barnen fick leka med dem, och banden torde ha gått till hårband.

Torparen – fadern dog 1869. Då bar både hustrun och dottern som sorgkläder vitt huvudkläde med breda fållar. Därtill hade de vitt rynkat förkläde med långa band. ”Nära släktingar va så klädda, om de va så, att di hade´t”.

När fadern dog, var alltså Augustas syster död. Brodern var gift. Mor slutade genast med torpet och sålde av. Hon och Augusta fick bo i ”ena stöva”. ”Spektórn va så hyggli, så de feck ta ena ko å ha på harrgårn”.

Augusta kunde inte minnas, att modern hade några skyldigheter som änka. När hon själv gift sig vid knappa 20 år, tog hon modern hem till sig.