Stora Salen på Kinnekulle

På Högkullen har funnits två gårdar Lilla och Stora Salen. Lilla Salen låg där Vintersportklubbens stuga byggdes, gården eller torpstället låg på Hisingsgårdens mark. Den siste brukaren av gården hette Gustav Karlsson. Det är säkert när 120 år sedan Lilla Salen upphörde som jordbruk. Boningshuset köptes av Thorstensönerna på Trolmen och flyttades till Hökastan, där den tjänade som bostad åt kalkarbetare under namnet Skoglund.

Lilla Salen
Där Vintersportklubbens stuga nu är belägen på Högkullen ha legat en liten gård eller torpställe som hette Lilla Salen. Det låg alltså på Hissingsgårdens mark. De gamla lövträden som ännu finns kvar där vittnar om att där varit en boplats.

Stugan låg intill gränsen norr om sportstugan och än finns ”halla” kvar på sin plats. Halla det var trappstenen utanför dörren. I övrigt finns inte något mer kvar än en liten upphöjning i marken där en gång spismuren stått. Ladugården hade troligtvis sin plats ungefär där sportstugan nu är belägen. Den siste brukaren av gården hette Gustav Karlsson och mannen som var före honom barn namnet Karl i Môsen”. Åkrarna var belägna på den s.k. ”Salabacken”, den tämligen stora slätten nedanför boplatsen som nu kursas av prinsessans Ingeborgs väg. Än synes svaga spår av att marken där varit odlad fast det nu är många år sedan plog och harv kördes däröver. Säkerligen är det mins 60 år sedan. Lilla Salen upphörde att finnas till som jordbruk. Boningshuset köptes av Thorstensöner på Trolmen och flyttades till Hökastan, där det alltsedan gjort tjänst som bostad för kalkarbetare, under namnet Skogslund.

Stora Salen
Denna gård låg nedanför Salabacken och har fått sätta sig till ödegårdarnas skara. Jorden är ursprungligen avsöndrad från Hulegården och på Lillegårdens mark.

Dess nyare historia börjar år 1814 då gården inköptes av Petter Olofsson och hans hustru. Deras initialer ”P.O – K.A 1814” finnes inhuggna i en sten som ännu är kvar i spismuren. När det nuvarande boningshuset byggdes av deras son, Per Pettersson, år 1856, flyttade han in denna sten i den nya stugan och placerade den i muren, till minne av det år hans föräldrar flyttade in på gården.

Per Pettersson var född 1834 och han hette naturligtvis ”Per i Salen”, på äkta ”kôllenmål” blev det ”Per i Sarn”, liksom hans söner senare fått heta Karl och Johan i ”Sarn”

Per byggde som sagt det sista boningshuset och i likhet med vad fallet är på många andra gamla gårdar, har det varit en vacker byggnad i all sin enkelhet. Senare byggdes den till på ena gaveln för att utrymmet skulle bli större inne och detta kanske inte varit så lyckligt ur exteriörens synpunkt.

Sällan ser man nybebyggelse så smälta samman med omgivningarna som oftast de gamla gårdarna gör. Antingen man ser Salen uppifrån den höga backen i norr eller från skogskanten väster ifrån, så ser man den ligga där tryggt inramad i skogen, åkrarna och hagarna och sammansmältande med allt detta till en okränkbar enhet, visserligen skapad av människohänder, men av kärleksfulla sådana, för egen och efterkommande välfärd.

Inte bara boningshuset utan även ladugården och övriga uthus uppfördes av Per. Det lär endast vara en del av verkstaden som är av äldre ursprung. Gården var inte så stor, där föddes i regel två kor och häst samt kanske något ungdjur och ett par tre får. Fårens vinterfoder bestod av löv som bröts och bands till kärvar. Det gick åt 30 à 40 tjog kärvar för vintern och det var ett drygt arbete, som tog ungefär en månad, att samla tillräcklig mängd.

Såsom förr vanligen var fallet överallt var Salen själförsörjande och levde av sina egna produkter i största möjliga utsträckning. Lin odlades och bearbetades på gården och vävdes sedan för eget behov. Likaså gick ullen efter från till gårdsfolkets kläder och bereddes hemma. Bryggde gjorde de också. En handkvarn fanns på gården och den användes även under Pers tid. Så sent som på 1880-90 talet var den ännu i bruk. Då hade Per satt en lång stång i kvarnen så att han och pojkarna kunde hjälpas åt med att dra stenen runt. Kvarnstenarna fanns kvar långt efter det att gården stått öde. En mindre vanligt odling hade de också på Salen förr och det var medicinalväxten, särskilt renfana och körvel.

De egna julljusen stöptes av tagen från de egna fåren och säkert lyste de vackert och hjälpte till att ge folket den rätta helgstämningen på julafton, när julevangeliet lästes och julpsalmen sjöngs.

I stugan fanns en stor öppen spis och vintertid eldades i denna så att ”spishalla ble heter” och här fick man genomvärma sig på kvällen innan man kvickt hoppade i säng.

Till kyrkan gick man ofta och annars läste predikan ur Arndts postilla. Då måste barnen också vara med och det var inte värt att somna, ”se barn hölls allt i krestli age på den tiden”. Hemmets bokförråd bestod av bibel, psalmbok, postilla, almanacka och andra hemläkarebok.

Ja detta var förstås under Pers yngre dagar och under hans barns uppväxtår. Senare förändrades här som på övriga platser livsföringen så småningom. Detta skedde kanske senare här än på många andra ställen på grund av att gården ju låg rätt avskild från by och grannar.

Denna Per Pettersson var en märklig man, han kunde göra nästan allting själv. På sommaren byggde han hus ute i bygden och då var det givetvis ofta lång väg för honom att gå, och detta sätt att färdas var nästa det enda möjliga för honom. Arbetsdagen var lång, från fem på morgonen till åtta på kvällen. Man förstår då att han var en kraftkarl, som kunde stå gott med detta och även hinna med en del av arbetet, hemma på gården. Vintertid arbetade han i sin verkstad. Han gjorde vävstolar bland annat, snickeri och laggkärl. Han var skicklig smed och murare. Sin egen skomakare var han också och sina byxor sydde han själv, fast kläder i övrigt kom ”Friska-Jonas” och sydde.

Alla sina verktyg hade Per gjort själv såsom stämjärn o dyl. Han försökte sig också på små enkla mekaniska hjälpmedel i sitt arbete. Sålunda har Emil Johanson i Kulladal en apparat som han påstod att Per hade när han riktade strykjärn som han gjorde, en sorts järnhyvel alltså. Det är en mycket enkel inrättning men har kanske ändå gjort sin tjänst. Emil har nu använt den för hyvling av sina små stenarbeten. Även borrapparaten som Per gjort finns nu hos Emil.

S.A André, nordpolsfararen vistades också på Kinnekulle någon gång på 1890-talet och då var Per med honom när han gjorde sina geologiska undersökningar däruppe i närheten av Lilla Salen och Högkullen. Karl, som berättat detta, minns mycket väl André han var en stor grann karl klädd i slockhatt.

”Per i Sarn” var en mångkunnig och skötsam man och att han inte tog skada av hårt arbete bevisas av att han blev 95 år innan han dock. Den siste bonden på St. Salen blev sonen Karl och han har inte vansläktats utan gått i sin faders fotspår. Om han än inte var så mångfrestande som Per som har han dock visat sin duglighet som jordbrukare och snickare och smed. Sedan han slutat jordbruket har han byggde han sig ett hus närmare landsvägen. Möblerna tillverkade han själv av virket som vuxit på Salen som sågats och bearbetats där. Även Karl så som sin far Per hade kärlek och aktning av de saker han tillverkat själv.

Baron Klingspor köpte gården erbjöd Karl och Anna Persson 10.000 kronor för gården/marken och ett nytt boställe på Karlsro. Paret flyttade från gården 1 oktober 1938. Efter denna flytt stod gården och förföll, någon gång under åren 1953-54 revs den av Viktor Ohldin som köpte rivningsvirket till ved. Att gården såldes berodde väl på att Karl blev gammal och inte längre orkade arbeta med den och barnen inte heller ville fortsätta fädernas gärning. Det må vara förståeligt, gården ligger illa till i synnerhet vintertid, ensamt och med dåliga förbindelsevägar.

Detta hände för kanske på 1930-talet, och därmed börjar epilogen i denna historia. Husen var nog rätt bra vid försäljningen och gav ett gott intryck när man gick där förbi ett år efter. Fönstren var hela och man kunde endast komma åt att kika in genom dem. Överallt var skurat och rent och i köket låg rent papper i spisen. Det hela verkade som om nya inbyggare var att vänta när som helst.

Ett år senare va alla fönsterrutor utslagna och sedan har det gått fort utför. När rutorna tagit slut var det fönsterbågarnas tur att slås sönder och först när allt detta var undangjort då kom det bräder för fönsteröppningarna. De bräder som borde ha kommit dit långt tidigare så att de hade gjort någon nytta. Sommaren 1945 gick kreatur på bete däruppe och de gick obehindrat ut och in i vad som en gång varit verkstaden. Därinne såg naturligtvis inte ut ens som en ladugård för där görs ju rent varje dag. Verandan på husets framsida var delvis nedfallen och hängde delvis kvar i ett hörn, allt annat att förtiga. Förfallet går fort när det ohejdat får fortsätta och även får effektiv hjälp av människor och djur. Det har dock inte behövt bli så här och den som nu är ägare till gården har inte annat än man kan se, dragit på sig ett sort ansvar inför nutid och eftervärld. Stora Salen utgör sannerligen inte prov på god hembygdsvård som den nu ser ut idag finns endast en hög efter gården.

Källa Nya Lidköpings Tidning 9 jan 1946 artikel av John-Erik Andersson, Källor: Märta Andersson född Persson dotter till Karl och Anna Persson på St. Salen