Stenindustrin

Bildgalleri

Om stenindustrin

Stenindustrin på Kinnekulle har urgamla anor, är ställt utom allt tvivel. Där de förekommande bergarterna sandsten och kalksten är särskilt lämpade för bearbetning och dessutom lättåtkomliga.

Redan våra förfäder under yngre stenåldern använde kalkstenen, där den förekom, såsom byggnadsmaterial för sina gravar, de s.k. hällkistorna. Av dessa finns några i mer eller mindre raserat skick ännu bevarade på Kinnekulle

Ett annat vittnesbörd om stenbearbetning i förkristen tid ha vi i de under bronsåldern utförda talrika hällristningarna i Flyhov samt en mindre grupp nära Blombergs station.

Under det första årtusendet e. Kr. och då särskilt under vikingatiden, kom de flesta runstenarna till, även om många ha ristats efter kristendomens intåg i vårt land. De mest kända runstenarna i vår kommun är de båda s.k. Källby hallar. Dessutom förekom tvenne runstenar vid Husaby kyrka. Egendomligt nog saknas runstenar uppe på själva Kinnekulle och för övrigt inom hela Kinne härad. Det behöver inte betyda att runstenar aldrig förekommit här. De kan ha blivit förstörda. Det finns också exempel från andra håll att runstenar flyttats bort från sin ursprungsort. I Hönsäters park i Hällekis står en runsten. Men den är en ganska sentida efterbildning av en sten i Eggvena socken.

Konsten att bryta ut och behandla den i Västergötland rikliga, lättåtkomliga och lättbearbetade stenen i bergen kom i kristendomens släptåg i början av 1000-talet och framåt. I missionärernas sällskap kom konstförfarna stenhuggare framförallt från England och Tyskland. Dessa lekmän lärde ut konsten att behandla stenen med yxa, mejsel och hammare.

Eftersom kristendomen först kom till Husaby, blev Kinnekulle den naturliga platsen för de första stenhuggarnas verkstäder eller, som de ofta kallades, stenhyttor. Här utvecklades engelsk och normandisk stenkonst till en särartad bygdekonst, som spred sig ut över landskapet till andra stenhyttor åt Billingen och Gudhemshållet till.

Denna på så sätt uppkomna stenindustri bidrar inte oväsentligt till uppkomsten av de många gamla stenkyrkorna från tidig medeltid på och omkring Kinnekulle. Vi har här ett pärlband av gamla fina kyrkor. Till de allra äldsta hör Västerplana, Forshem, Kinne Vedum, Kestad, Götene, Skälvum och Husaby m.fl. kyrkor. Vid Skälvums kyrka arbetade en stenmästare vid namn Othelric. Detta har man belägg för genom att i den nu igenmurade sydportalens båge finns inhugget: ”Othelricus me fecit” – Othelric gjorde mig. Namnet skulle väl närmast peka på att han var engelsman. Men det finns vissa drag av hans arkitektur och stenkonst, som tyda på att han var av tysk börd. Forskarna lär nu ha enats om att Othelric var av lågtysk härstamning men med engelsk skolning. Även i Kinne Vedums och några fler kyrkor tycker man sig spåra Othelrics hand.

I sitt arbete ”Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden” uppger Ernst Fischer följande beträffande Othelric: ”Gången av Othelrics verksamhet bör alltså ha varit följande. Efter att möjligen ha arbetat i fabriken vid Skara domkyrka, utförde han, sedan denna med kyrkans fullbordande upplösts, den dekorativa utsmyckningen i Skälvums kyrka. Troligen är han även hela kyrkans byggmästare. En kombination av arkitekt och skulptör var ju ingalunda ovanligt under medeltiden. Efter slutförande av arbetet i Skälvum och uppförandet av tornet i Kinne Vedum, i vars tornbåge finns en anfangslist av samma utseende, så vitt vi kunde döma med utförandet av dopfuntar och sannolikt hade han då sin verksamhet förlagd till något av stenbrotten på Kinnekulle södra sluttning. Senare blev han kallad att biträda vid Gudhems kloster byggnad. Detta grundades på 1160-talet och fullbordades omkring år 1172”.

Bland de arkitekturfragment, som hamnat i Göteborgs museum, från Gudhems klosterruin, märkes en anfangslist, som är identisk med listerna i Skälvums och Kinne Vedum. Under denna period av sin verksamhet utförde även Othelric dopfunten i Hornborga, nu i Statens historiska museum. Denna hör också till ett senare utvecklingsskede än de äldre, huvudsakligen i Kinnekulles närhet utbredda funtarna. Bland övriga dopfuntar, som tillskrivas Othelrics eller hans gesällers hand är funtarna i: Härjevad, Norra Härene, Skeby, Skälvum, Sävare, Västerplana samt cuppan (skålen) i Öttum. Närstående är även bl.a. dopfunten i Vättlösa. Förr räknade man hit även funtarna i Källby och Flakeberg, men landsantikvarie Sven-Axel Hallbäck har visat, att dessa inte är av Othelrics hand, utan av en annan stenmästare vid namn Johannes har utförd dem. Othelrics dopfuntar äro formade likt en silverkalk med cuppa och fot.

Dopfuntarna med cylindrisk cuppa eller skål tillhöra också Kinnekulle-området. De äro något äldre än Othelrics funtar och tillskrivas en stenmästare Johannes. Vi känner hans namn från en dopfunt i Hangelösa kyrka. Skålen är ornerad med elva upptill och nedtill rundande fält. Alla fälten utom ett är fyllda med i svag relief hugget flätverk, ringkedjor, drakslingor, rankor m.m. I det elfte fältet står inhugget:ERGAS: JOHANNES SCS: OLAVVUS”, vilket anger att funten är huggen av hantverkaren Johannes och helgad åt Olof den Heliga. Mäster Johannes torde ha levet under första hälften av 100-talet.

Till denna grupp av funtar hörade i: Böja, Götene, Hangelösa, Händene, Källby och Ledsjö samt en sönderslagen funt i Synnerby. I släkt med ovannämnda funtar äro de helt odekorerade i Gösslunda, Ova och Råda samt den med figurornament smyckade dopfunten i Kestad kyrka.

Med kyrkorna och dopfuntarna följde också skulpterade gravvårdar på våra kyrkogårdar. De äldsta gravmonumenten utgjordes av en kista med gavelstenar, såsom vid torningången till Husaby kyrka. Ofta hade gavelstenarna form av ett kors med bildornament. Ett dylikt finns på Hovby kyrkogård på Kinne-Kleva kyrkogård samt fragment av ett dylikt vid Forshems kyrka. Vid Västerplana kyrka finns tvenne romanska kors utan bildornament. Monument av denna art synes ha varit ganska vanliga i Kinnekulle trakten, Götene, Hangelösa, Strö osv. Tvenne gravkors från Lindärva höra till gruppen av de rikare gravmonumenten inom Kinnekulle-traktens kulturområde, utanför vilket område de inte påträffas. De är utförda i en säregen relifteknik såsom ett utmärkande drag.

Ur dessa gravkors ha de plana gravstenarna vuxit fram. De äldsta av dessa avsmalnade nertill och hade ett gravkors i relief. Korset förändrades snart genom att korsstavens sidor pryddes med sirliga slingor eller stiliserade bladrankor, som skulle såsom helhet symbolisera livets träd. Småningom blev rankorna så dominerade att själva korset försvann. På detta sätt ha de bekanta s.k. liljestenarna från Kinnekulle uppstått.

Liljestenarna är unika för Västergötland. De är också unika på så sätt att nästan alla tillkommit under 1200-talet. Efter denna korta blomstringstid upphörde tillverkningen helt plötsligt. Vår främste forskare på liljestenarnas område är den för några år sedan avlidne förre generalen Folke Högberg i Skövde. Han hänför Västergötlands liljestenar till två områden, Kinnekulleområdet och Gudhemsområdet. Han framhåller att skillnaden är att Kinnekulleområdets liljestenar visa större formrikedom än Gudhemsområdets. Detta kan sannolikt bero på en rikligare tillgång på Kinnekulle av skickliga stenmästare, som att sin prägel även på liljestenarna. Han menar såsom säkert, att liljestenarna och även övriga gravmonument huggits vid verkstäder av konstskickliga stenmästare. Enklare sockenstenhuggare kan icke ha varit mäktiga en sådan konstskicklighet, som framträder i dessa hällar. I kyrkor och kyrkogårdar på Kinnekulle finns många liljestenar bevarade. Förmodligen var det dessa stenar Carl von Linné syftade på, när han i sin Wästgötaresa 1747 skriver om Forshems kyrka: ”På kyrkogården lågo många och sköna uthuggna grafwar från Kinnekulle, som mäst woro bönder tillhörige”.

Folke Högbergs inventering 1961 visade att i Västergötland finns 300 liljestenar, varav inom Kinnekulleområdet 201 och inom Gudhemsområdet 99. Flera av Gudhemsområdets liljestenar företer, enligt Högberg, så tydlig likhet med sådana, som förutsättas ha tillverkats inom Kinnekulleområdet, att man väl kan antaga, att de kommit därifrån. Detta skulle då ytterligare ge tyngd åt uppfattningen av Kinnekulle såsom ursprungsort för Västergötlands liljestenar. Detta kan nog också sägas om det fåtal liljestenar, som påträffats utanför Västergötland nämligen fyra i Värmland och tre i Dalsland, landskap som under medeltiden tillhörde Skara stift.

Det är sällan det förekommer inskrifter på linjestenarna. Där det förekommer är skriften mycket kortfattad och skriven med runor. Ett enda undantag finns. Det är en liljesten från Österplana, som är något defekt och som nu förvaras i Västergötlands museum i Skara. Stenen har latinsk inskrift i majuskler, som tolkats i svensk översättning: ”Bed för mig under suckan om Frälsarens medlidande, att Kristus må vara mild mot mig för sin godhets skull”

På grund av sin rikliga förekomst är det nog en riktig iakttagelse av von Linné att liljestenarna legat över gravar, som ”mest voro bönder tillhörige”. Men varför upphörde tillverkningen så plötsligt vid sekelskiftet till 130-talet. Folke Högberg har också funderat på den saken. Som en möjlig förklaring bland andra nämner han den under 1200-talet uppkomna differentieringen i det gamla bondesamhället. En svensk herremansklass, frälset, växer fram. Genom ökade skattebördor få de självägande bönderna e råd att hedra minne av sina döda med praktfulla gravhällar. Även en del andra orsaker medverkade till att stenhuggareverkstäderna på Kinnekulle lades leder.

Stenhuggarkonsten på Kinnekulle kom att under 300 år föra en tynande tillvaro. Under åren 1300 fram till reformationen byggdes knappast några kyrkor och i Västergötland tillkom endast ett 50-tal gravvårdar. Av dessa ligger eller ha legat 16 gravstenar i Skara Domkyrka, 26 i klosterkyrkorna och 8 i sockenkyrkor koncentrerade till Kinnekulle och Gudhem på samma sätt som liljestenarna.

I slutet på 1500-talet beslut hertig Karl, sedermera kung Karl IX, att bygga en domkyrka i Maristad, som låg inom hans hertigdöme, vilket Skara inte gjorde. Han införskaffade då stenmästare från Tyskland. Deras första uppgift blev att söka efter lämpliga stenar för kyrkobygget. Sådan fann de i Västerplana på Kinnekulle. Om detta berättas i Anders Tidströms resor i Västergötland 1756 och 1760:

”I Västerplana skall finnas en sten med characterer som ingen kan läsa. Den söktes. Vi gingo till Ekesgärde, söder om byn. Ett stycke bort var en stor grop eller stengruva av stor omkrets i röda berget. Bredvid var i själva jordfasta hällen uthugget jag vet icke vad –. Äntligen sade han (gästgivaren), att på ett annat ställe var årtalet uthugget, när deras uthuggning skett och när här i denna stengrop arbetades. Vi gingo bättre söderut, vikandes litet åt öster bort till stengärdesgården, där var även en jordhäll uthugget 1590 i en grå häll.”

Berättelsen eller historien därom blir efter deras otydliga angivande denna. Carl den 9: e, dåvarande Hertig och som kyrkan (Mariestads) skulle byggas har H. M. utskickat 2: ne tyskar och stenhuggare, som skulle i orten uppsöka och förfärdiga tjänlig byggnadssten: dessa hava kommit hit till Västerplana och ärnade begynna stenhuggningen, där de uthuggit årtalet. Men sedan de träffat tjänligare sten, som var röd, hava de där gripit an verket och det med fart och mycket manskap soldater, tills äntligen de fullbordat (arbetat). Då de som voro mästare, uthuggit sina namn i röda jordhällen bredvid. Av dessa har folket här i byn först lärt känna sten och hugga (den) till flera behov och gästgivaren lärde mig strata (stenlagren) ur vilken de taga stenen till åtskilligt”

I CG Styffes uppsats om ”Mariestads kyrkas byggnad” få vi dokumentariskt bekräftat, att hertig Karl anställt vid nämnda arbete två namngivna tyska byggmästare och stenhuggare, som på Kinnekulle utsett plats för kalkstensbrytningen.

Hertig Karl ägde, bebyggde och brukade Marieholms gård, som då hette Tunaholm. Han ägde även egna skutor, som gick till Vänersborg med spannmål. På återvägen skall de ha tagit med sig sten från Västerplana till kyrkobygget i Mariestad.

Med de nämnda tyska stenhuggarna är det inte osannolikt att den förste till namnet kände stenhuggaren i Västerplana, Thomas Fehman, inkommit till landet. I Anreps adelskalender anges att Thomas Fehman var född på Femern omkring 1580. Han skulle först ha kommit till Stockholm, där han arbetade både som byggmästare och stenhuggare. Då man vet att stenen till såväl Marieholm som Mariestads domkyrka brutits i Västerplana, talar sannolikheten för att hans inflyttning dit har samband därmed. Att han sedan stannade kvar i Västerplana återstoden av sitt liv har väl sin förklaring i att han gifte sig med ortens dotter. Hon hette Rangela Nilsdotter och skall enligt traditionen vara född på Per Törnesgården, som än i dag kalla för ”Rangelas”. Även om man vet att traditionen i allmänhet har något korn av sanning måste man i detta falla ställa sig tvivlande. Per Törnesgården var på denna tid en kronogård, som någon gång i mitten av 1600-talet delades i tre gårdar, Per Törnesgården, Skedesgården och Västergården. År 1726 fick dåvarande brukaren av Per Törnesgården, Rangela Nilsdotter, skatteköpa sin hälft av gården. Det är efter henne som nuvarande Per Törnesgården kallas ”Rangelas”. Detta hände således ca 100 år efter det att Mäster Thomas gift sig med sin Rangela.

Mäster Thomas byggde och bodde på Tyskagården, så uppkallad efter hans tyska börd. Makarna hade så vitt man vet endas en son Nils, som blev lagman och borgmästare i Marstrand, men efter 18 år entledigad 1685. Då återvände han och bosatte sig på Tyskagården där han dog 1693. Han efterlämnade flera barn, av vilka en son blev adlad, justitiekanslern Thomas Fehman, gift med friherrinnan Chatarina Tham till Gräfsnäs och Påtorp.

Mäster Thomas dog År 1649, vilket framgår bl.a. av den gravsten som ligger över hans grav framför altarringen i koret till den ursprungliga delen av Västerplana kyrka. Koret kallas numera Fehmannska gravkoret, sedan justitiekanslern Fehman och hans maka skänkt ett nytt, ståtligt högaltare, placerat i kyrkans södra tillbyggnad. Den nämnda gravstenen över Thomas Fehman och hans maka är ett utsökt prov på utomordentlig stenhuggarkonst, sannolikt utför av mästaren själv. På gravkorets norra vägg är uppsatt ett enastående vackert eptafium över lagmannen Nils Thomansson Fehman och hans hustru Elsa, f. Lemke. Den kollosala stenhällen är även den huggen av en mästares hand. Den är infattad i en rikt snidad ram av trä i svart och guld med allegoriska figurer och ovala porträtt medaljonger, målade av Conterfejaren Johan Aureller d.y.

Stenhuggerirörelsen började komma igång på allvar i mitten a v 1600-talet. Det är ett faktum, som bevisas bäst av de skickliga stenhuggare, som bodde i Västerplana. Följande förteckning gör ej anspråk på att vara uttömmande, men visar tydligt var på Kinnekulle stenhuggarkonsten hade sitt säte. På följande Västerplana gårdar bodde som brukare nedan nämnda stenmästare:

Gårdsnamn Stenmästare
Jon Andersgården Jan Andersson (Stenhammar) död 1706
Sigfridsgården Per Jonsson Stenhammar, död 1756 och sonen Jonas Persson Stenhammar död 1796
 Skattegården  Bengt Jonsson (Stenhammar) död 1732, Jon Christiansson död 1763
 Skedesgården  Anders Persson Stenhammar död efter 1774
 Stenhuggaregården  Olof Jonsson död 1709
Storegården Christian Johansson död 1700
Tyskagården Thomas Fehman död 1649
Överste Nordgården Arvid Månsson död 1690

När man studerar kyrkoböckerna och andra dokumentariska handlingar från denna tids Västerplana, kan man inte undgå att lägga märke till att de på olika gårdarna bodde ofta flera familjer samtidigt. Stenhuggarna verkade vara de förmögnaste, då de i allmänhet stå skrivna som brukare av gårdarna. De hade helt naturligt tjänstefolk på gården samt medhjälpare i sin verksamhet som stenhuggare. Man måste väl därför tänka sig att på varje gård fanns flera små stugor, som var bebodda. Hemma hade stenhuggarna också en liten verkstad men ofta fick de åka till beställaren och utföra det mesta arbetet där. Var det fråga om stora beställningar, slog man sig ihop om arbetet.

I AB Cementas arkiv finns ej tidigare publicerat originalkontrakt av den 16 november 1667. Kontraktet skrevs med två stenhuggare i Västerplana och gällde uppförandet av nuvarande herrgårdsbyggnaden i Hönsäter. Kontraktet ger en bild av de åtaganden, som stenhuggarna gjorde på den tiden. För läsbarhetens skull återges det här nedan med moderniserad stavning, men satsbyggnaden är oförändrad.

” Vi, Arvid Månsson och Christian Johansson i Västerplana göra härmed veterligt att hava om en byggnad ingått med hans Excell. H. Riksrådet högvälborne Herr Harald Stake ett sådant kontrakt som följer, nämligen att vi skola uppmura åt hans Excell. På dess gård Hönsäter tvenne källare sex alnar bred och längden proportionerat efter källarna och allt detta med goda och fasta valv samt dörrarna och trapporna av huggen sten, sedan skall jag ovanuppå dess källare uppmura hans Excell. Ett hus av fyratio och fyra alnars längd och tjugotvå alnars bredd utanväggs med innanmurar som de kunna bliva utvista, dess höjd skall vara sex alnar under bjälkarna och alla dörrar och fönster utan huggen sten, men i alla hörn en skall vara huggen sten, samt i logementerna, som till talet sju bliva, väl huggna spisar. Ifrån samma hus skall sedan gå för bägge ändar sträckmurar den ena upp uti gamla frustugan och den andra ned uti stora salsbyggnaden, uti den översta muren insättes en rund port av väl renhuggen röd sten och uti hörnet på nedersta långmuren göres ett kökshus, vilket desslikes med skorsten och dörr av huggen sten skall med sin tillbörliga storlek uppsatt bliva, dörren för själva huset skall bliva väl och ren och på tjänligt manér uthuggen, sammanledes bliver insatt, vilket arbete jag allt på min egen kost och med eget folk förrätta skall. Däremot haver hans Excell. Oss lovat att låta gräva och fylla grundvalen, dock i vår närvaro så det försvarligt gjort bliver, samt låta komma alla materialierna och en tunna malt och vidare sedan med ingenting hava att skaffa som själva murningen angår, utan allt det övriga kommer oss till att fortsätta.

Datum Hönsäter den 10 Novemb. Anno 1667

At detta föreskrivna gillas skall av mig som förmält är det betygar jag med egen hands underskrift Ut Supra.

Harald Stake”

Egendomligt nog ha de båda byggmästarna inte skrivit under kontraktet. På några ställen i originalkontraktet kan man se att orden jag och mig blivit ändrade till vi och oss. Detta är dock inte helt konsekvent genomfört, vilket vid läsningen kan verka förbryllande. Förmodligen är det så, att ursprungligen har överenskommelse träffats med endast den ene av byggmästaren, kanske Arvid Månsson, eftersom han nämns först. Men så har Arvid Månsson inte dristat sig till att ensam åtaga sig arbetet utan slagit sig ihop med Christian Johansson.

Ovannämnda båda byggmästare är i Västerplana kyrkoböcker och i denna uppsats tidigare benämnda stenhuggare. De var tydligen goda kompanjoner, ty när Arvid Månsson dog 1690 begrovs han i Christian Johansson grav, som denne byggt åt sig omedelbart till vänster innanför södra porten till Västerplana kyrkogård. Några år därefter flyttar Christian Johansson och hans hustru från Storegården till Arvid Månsson Översta Nordgården.

En av de kända stenhuggarna i Västerplana är Mäster Per Jonsson Stenhammar, son till stenhuggaren Jon Andersson i Jon Andersgården. Själv bodde Mäster Stenhammar, ett namn som han tagit sig, på Sigfridsgården,. Han var född 1664 och dog 1756 i en ålder av 92 år. Hans tillverkningar var mångahanda, såsom gravstenar, dörr- och fönsterposter, milstolpar, solur mm. Han var verksam på Läckö, i Varnhems kyrka, där han enligt Benjamin Lidholm i Medelplana och Västerplana kyrkor skulle ha utfört arbete i De la Gardieska gravkoret. I Västerplana kyrkas vapenhus hänger på södra väggen en minnestavla över honom. En bidragande orsak till att Mäster Stenhammar är känd även bland nutida människor är att han 1728 fick besök i sin verkstad av kung Fredrik I. En minnessten, som berättar om denna händelse, står i landsvägskanten vid torpet Knapängen i Medelplana. Varför denna sten placerats just där är svårt att förklara. Kanske för att samtidigt hedra Centerfejaren Johan Aureller d.y, som bodde där, innan ha flyttade till Rustsäter, inte långt därifrån.

År 1706 företog Eric Benzelius, biskop i Linköping och sedan i Göteborg, en sommarresa genom Västergötland. Under resan besökte han även Kinnekulle och berättar:
”Före midsommar har de mycket ont efter regn, efter midsommar få de för mycket. Vid vart klev (så kalla de en ny höjd av kullen, sedan han ett stycke varit något slätare och småningom gått upp) är en annan slags sten. I det nedersta taga de ett blött slag, som de kalla limsten, av vilken brännes kalk. I det andra klevet vit sten, som tjänar till gravstenar och sådant. Den mesta tages upp rätt vid Westerplana kyrka, där bönerna själva hugga honom. Och säkert hugga väl. I tredje klevet är stenen intet vit utan rödaktig och skär, låter ej uti stora stycken så väl hantera sig, som den vita täljstenen. Brukas dock till stora fönsterramar uti kyrkor etc. Han tål ej väl elden. Överst på kullen är bara moras och tjocka skogen. Herrgårdarna Hellekis och Hönsäter ligga förträffligt väl till, rätt vid stranden av Vänern. Och växa där valnötter i ganska stor myckenhet. Körsbärsträd stå där vilt här och där i backarna och på stora vägen vid Herrgårdarna En hjärtans vacker ort!”

Man kan säga att de många milstolparna i Skaraborgs län med Karl XII: s krönta monogram och årtalet 1707 samt milstolparna i Älvsborgs län med inskriptionen AF med krona över och nedtill på stenen AM 1754 från Adolf Fredriks regeringstid och då Adolf Mörner var landshövding, bidraga till att föreviga stenhuggeriet i Västerplana. De ha alla huggits där, Docenten Pehr Kalm berättar i sin resebeskrivning år 1742, att ”på åkrarna som vid gårdarna lågo en ansenlig myckenhet av de i Skaraborgs län och Närke brukliga milstenar, vilka år 1707 blivit här förfärdigade. De som gjort dessa stenar hava bekommit 2 daler silvermynt stycket, vilka penningar blev uppburne av bönderna, då var bonde gav 16 styver. Dessa stenar, som här ligga, äro redan betalte, men kronobetjänterna hava ej dragit behörig omsorg att de blivit dädan förde”. – Tidigare milstolpar va gjorda i trä och givetvis mindre varaktiga.

I såväl Pehr Kalms som i von Linnés reseberättelse omtalas att på Kinnekulle många människor där utövade stenhuggeriet som hantverk och hade därav sitt levebröd. Där berättas också om hur man slipade, eller som man då sade skurade stenarna, så att de blev släta:
”Skurkvarnarna såsom bestående av en ekstubbe i mitten samt en bom, som genom en järndubb hålles fast vid densamma och av två hästar föres omkring. På marken under bommen lägges en ring av uthuggna golvstenar, som först mejslats tämligen släta. Vid bommen fästes en eller flera golvstenar, som så släpas runt på underlaget. Efter behov påhälles vatten och sand”.

Borgmästare Jonas Wollin, Mariestad, som på äldre dar bosatte sig först på Bestorp i Medelplana och sedan på Mickelsgården i Forshem, har ägnat Kinnekulle stort intresse. Han säger i en anteckning från 1750, att stenhuggeriet idkas i Västerplana by av dess invånare och då var den enda handaslöjden av betydelse på Kinnekulle. Han tillägger att på senare år samma hantverks- och stenhuggerikonst även begynt idkas av allmoge i Medelplana by och socken.

Skurkvarnarna var den enda maskinella anordning för stenslipning, som man hade på 1700-talet. För övrigt utfördes allt stenhuggeriarbete för hand med yxa, mejsel, hammare och passare som främsta verktyg. Det som skulle huggas ut kalkerade man av på stenen, och sen fick man helt lita till sin handskicklighet. Det var väl denna ärvda och uppövade konstskicklighet som gjorde att Kinnekulle kunde behålla sin monopolställning som främsta tillverkningsplats för stenhuggerialster.

På Mösseberg vid Vilske Kleva kom dock ett enklare stenhuggeri till i början av 1800-talet. Prästen där, Johan Bezelius, var företagsam och skaffade några skickliga stenhuggare från Kinnekulle, vilka skulle lära Vilske Kleva-borna konsten att hugga sten.

På Österplana-sidan av Kinnekulle har också sedan gamla tider bedrivits stenhuggeri vid bl.a. Törnsäter och Gössäter. Sten härifrån skeppades ut från en allmän lastageplats inne i Sjöråsviken. Platsen kallades Folkets Frihet, varav det nuvarande namnet Friheten härleder sig.

Först med ångmaskinens tillkomst och dess användning som drivkraft började man också konstruera maskiner såsom hyvlar, slipmaskiner och svarvar för mekanisk stenbearbetning. Därmed började ett kraftigt uppsving för stenindustri på Kinnekulle.

Vid Hellekis hamn finns ännu i dag sandstensbrott, där man sedan mycket lång tid brutit sandsten för byggnadsändamål, för reparation av kyrkor, för hamn och kajanläggningar. Till Göta Kanal-bygget hade levererats mycket sandsten därifrån liksom till Göteborgs hamn på 1830-talet och senare. Vid den tiden hade Hellekis säteri tre à fyra arbetslag om tre man i varje, som sysslade med denna stenhantering. Dessemellan högg man tidvis även kalksten.

Hellekis säteri förvärvades 1856 av kammarherre Carl Skjöldebrand. Han såg att Hellekis hamn låg väl till för stenhuggerirörelse. Därför beslöt han att där bygga det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle.

I augusti 1861 påbörjades byggandet av en verkstadsbyggnad under ledning av byggmästare Johansson från Hassle, och en stenhyvlingsmaskin beställdes hos Motala Verkstad. Man beställde också en lokomobil med åtta hk, vilket var avsedd att eldas med torv från Hellekis torvmosse på Högkullen. Efter en byggnadstid av jämte ett år kunde man 1862 sätta igång med stenhyvlingen.
Större delen av det första årets tillverkning lagrades i Göteborg, hos återförsäljaren firman F O Ströman. Vid inventering i november hade man där följande sortiment i lager: fotsten, golvsten, trappsten, fönsterlist, kakelugnsplaner och kalkstensbord men även huggen sten såsom trottoarsten, trappsten och golvsten.

I början av 1863 brandförsäkrades stenhuggerianläggningen i Skandia för 22 000 kronor. Enbart stenhyvlingsmaskinen hade i inköp kostat nära 10 000 kronor. Det kan mycket väl tänkas att maskinen var en av de första stenhyvlar Motala Verkstad tillverkat, vilket kan förklara det höga priset. Tio år senare kunde man få betydligt moderniserade stenhyvlar till halva det priset.

År 1863 kom försäljningen av hyvlad sten igång på allvar. Den första statliga leveransen gick detta år till SJ stationshus i Jönköping. Dit levererades golvplattor och golvlist med båt från Hellekis hamn. Man hade även leveranser till Köpenhamn, men den mesta hyvlade kalkstenen, som ej såldes på nära håll, gick till Göteborg och städerna vid Vänern.

Som verkmästare vid stenhuggeriet anställdes 1872 J A Blomkvist. För att följa med i utvecklingen beställde man två nya stenhyvlar från Bolinders i Stockholm. Redan sex år tidigare hade man skaffat en mekanisk slipmaskin.

Hellekis Aktiebolag bildades av kammarherre C Skjöldebrand år 1873. Bolaget övertog då utöver de stora lantegendomarna även stenhuggeriet vid Hellekis hamn.
Under 1870-talet arbetade man i verkstaden i genomsnitt totalt 2 665 dagsverken per år. Lönesumman uppgick per år i genomsnitt till i allt kr 3.948 kronor.
Detta gör i genomsnitt ej fullt kr 1:50 kronor per dagsverke. På den tiden ansågs detta vara en ganska hygglig dagsinkomst. Men stenhuggarna hade ej den inkomsten året runt. Verkstaden var igång endast under sommarhalvåret. Man kunde ej arbete vid maskinerna under vintern, dels på grund av kylan, dels därför att leveranserna låg nere, då Vänern var tillfrusen.

För att säkerställa tillgången av lämplig sten för stenhuggeriet köpte Hellekis AB under åren 1877 och 1878 fem gårdar i Västerplana. Samtidigt hindrade man en konkurrent i närheten från att komma över stenfyndigheten i Västerplana.

Samma år moderniserade man maskinparken men nya hyvel och slipmaskiner samt köpte en ny ångmaskin med liggande panna för koleldning från Lidköping Mekaniska Verkstad.

Stentransporten från Västerplana till Hellekis hamn skedde med häst och vagn, oftast med parhästar. Det var ganska besvärliga körningar. Av nyligen avlidne förre försäljningsdirektören vid Uddeholm, Fritjof Olsson, trädgårdsmästarson från Hällekis, finns liten samling från 1960 med barndomsminnen från Hellekis hamn. I den berättas om stentransporterna följade:

”På körvägen Västerplana-Hellekis hamn fanns egentligen inga motlud, däremot flera branta utförsbackar. Backen i stallallén var inte värre än att man kunde komma utför den utan större svårigheter, men backarna vid Hellekis och vid sandstenskleven hade man som nämnt kringgått med krökar. Men ändå frestade alla tre backarna hårt på hästar och åkdon. Man måste som vi sade ”skola”, dvs. bromsa. Detta skedde genom att man satte en ”sko” åtminstone ett av bakhjulen. På så vis fungerade vagnen mer som en släde. Det uppstod ett oherrans oljud, när dessa foror åkte ned för backarna. Ett oljud, som hördes på långt håll. Det var ett ideligt gnisslande, skrapande och brakande.”

Affärerna gick bra under första delen av 1880-talet och man hade tre hyvlar igång. Förvaltaren vid Hellekis-gårdarna fick 1880 överta och helt ägna sig åt utlandsförsäljningen. Det blev emellertid ett svårt avbräck för stenhuggeriet, då Gustaf Grevilli redan efter två år, just som han fått ordentlig fart på försäljningarna till utlandet, slutade sin anställning. Han hade nämligen 1882 utsetts till verkställande direktör vid Katrinefors AB i Mariestad.

Under andra delen av 1880-talet minskade stenrörelsen mer och mer, dels på grund av försämrade konjunkturer och dels till följd av ökad konkurrens från stenhuggerier, som uppstått i Gössäter och Råbäck. Även utlandsaffärerna hade minskat katastrofalt.

Verksamheten vid Hellekis mekaniska stenhuggeri upphörde helt 1890. Verksmästare var vid denna tid KJ Thörnkvist. Han flyttade över till den under byggnad nuvarande cementfabriken vid Hönsäter, där han sedan blev verkmästare. Även stenhuggarna vid Hellekis hamn bereddes sysselsättning vid cementfabriken. Sandstensbrytningen vid Hellekis hamn skedde för hand och fortsatte i minskad omfattning ännu ett halvt sekel.

Nu finns endast skorstenen kvar som minne av Hellekis stenhuggeri. Verkstadsbyggnad med maskiner flyttades 1904 över till Gössäters stenhuggeri. Den 1873 uppförda arbetarbostaden vid Hellekis hamn, den s.k. gula stenbyggnaden revs 1973, då den just fyllt 100 år. Kvar står ännu den röda träbyggnad, som från början var John Elliots sommarresidens men före 1873 omändrats till arbetarbostäder.

I en gammal inventariebok från Hellekis stenhuggeri från 1871 fann upptaget två stycken kanoner, som året därpå minskat till en. Nästa år var båda kanonerna borta. Vad hade kanoner med stenhyvlar och dylikt att göra? n. Men ingen hade hört något, ingen visste något.

I slutet av 1950-talet i ett möte med målaren Petrus Thörnqvist, som bodde i Sjökvarn i Källby, där han för övrigt under årens lopp samlat ihop till ett helt museum. Petrus var son till den förut nämnde verkmästaren KJ. Thörnqvist vid Hellekis stenhuggeri. Han var av gammal bonde- och stenhuggaresläkt. Den ena släktlinjen gick till Törnsäter i Österplana och den andra till Stenhuggaregården i Västerplana. Som barn och yngling hade Petrus bott nere vid Hellekis hamn och umgåtts med stenhuggarna där. Petrus har berättat:

”En del av svenska hären följde Karl XII: s likfärd genom Bohuslän och Västergötland till Stockholm. Vid avfärden från nattkvarter i Strömstad blev i den allmänna villervalla två kanoner kvarglömda. Där stod de och ingen brydde sig om dem, förrän ett museum i Stockholm på 1860-talet hörde talas om dem. Men museerna då som nu hade det klent beställt med ekonomin. För den skull talade man med skepparen på en Strömstadsskuta, som då och då brukade komma till huvudstaden. Denne lovade att vid tillfälle taga kanonerna med sig utan kostnad. Så kom det sig att 1871 en Strömstadsskuta kom till Hellekis hamn för att lasta sten till Stockholm. Gubbarna vid hamnen fick stora ögon, när de först fick lossa två kanoner, innan stenlastningen kunde börja. När Stockholmspartiet var ilastat, visade det sig att båten låg så lågt i vattnet, att den ej kunde ta med sig de båda kanonerna, som därför fick lämnas kvar. Nästa år kom skutan tillbaka för en ny stenlast till Stockholm. Nu gick det bättre, den ena kanonen kunde skepparen ta med sig, den andra fick stå kvar till nästa gång.

Påskaftonen nästa år satt några av stenhuggarna utanför ”gula byggnaden” i Hellekis hamn, där de bodde. Plötsligt hördes en våldsam knall. Smällen tycktes komma borta från Kållandshållet. Att det inte var ett vanligt sprängskott det hörde gubbarna alltför väl. Men vad kunde det vara? – Då kom en av gubbarna på något, som kanske kunde sättas i samband med den ensamma kanonen, som för någon tid sedan hade plötsligt försvunnit. Ingen visste på vad sätt. Kunde det vara så att fiskarpojkarna på Kålland varit framme och tagit kanonen med sig, för att med den kunna åstadkomma en riktigt ordentlig påskasmäll, som skulle höras lång väg. Ja, varför inte. Det kunde vara möjligt. Det borde undersökas.

I kvällningen rodde tre av gubbarna över till Ullersund, för därifrån tyckte de att smällen hade kommit. När de kom fram hade det börjat skymma, men ej långt från stranden såg de siluetten av den eftersökta kanonen. Ingen människa syntes till. Gubbarna lyckades få kanonen i båten och begav sig hemåt lika tyst som de kommit. Under tiden hade det börjat blåsa upp. Man fick börja ösa. Ju längre ut på viken man kom, ju mer vatten tog den tungt lastade båten in. När man kommit ungefär halvvägs mellan Kålland och Hellekis hamn, förstod gubbarna, att skulle de klara sig själva, så måste de minska lasten genom att tippa kanonen över bord. Och där ute i Kinneviken ligger kanonen. Så var det med den saken. ” Så hade Petrus i sin barndom hört de gamla stenhuggarna berätta.

Gössäters mekaniska stenhuggeri anlades år 1877 av LW Kylberg. Tillsammans med tvenne bröder hade han bildat H & L .W Kylbergs Jordbruksaktiebolag, som 1875 inköpte Gössäters gård av Axel von Arbin. Då bolaget redan ägde den största av Korsgårdarna i Österplana inköptes 1876 även de båda mindre Korsgårdarna av bröderna Johannes och Pehr Jakobsson. Man siktade tydligen in sig på de stenfyndigheter, som Korsgårdarna hade på Österplana hed och Österplana vall, ty säljarna fick fortsätta att bruka åkerjorden som arrendatorer.

Verkstadsbyggnaden uppfördes av sten med en vacker trappstegs gavel åt vägen. Byggnaden liksom den vidbyggda karakteristiska skorstenen finns ännu kvar som smedja till jordegendomen. Drivkraft lämnades av en ångmaskin, som eldades med alunskiffer. Maskinerna bestod av två stenhyvlar och en svarv. Rörelsen synes ha gått tämligen bra på 1880-talet. År 1890 var man mogen för en modernisering av anläggningen. Därför bildades Gössäters AB med L. W Kylberg som verkställande direktör. Men brist på driftskapital gjorde att Gössäters AB såldes till firma Johansson & Carlander i Göteborg.

Den 14 juni 1894 bildades Gössäters Bruks AB av Johannes Johansson, Chr. Carlander, Knut J:son Mark och Axel Carlander.
Med friskt kapital fick stenhuggeriet nu luft under vingarna. Maskinparken 1896 bestod av tre stenhyvlar, två svarvar och en fräsmaskin för skulptur. Det arbetades året om med dubbla arbetslag, såväl dag som natt. Man hade elektrisk belysning från eget kraftverk, drivet av en särskild ångmaskin.

Gössäters gård med stenhuggeriet såldes 1898 till Hellekis Aktiebolag. Detta bolag fortsatte stenhuggerirörelsen och ett nytt stenbrott öppnades strax söder om stenhuggeriet på Örnekullagårdarnas marker. Därmed upphörde den besvärliga transporten av sten från Österplana vall.

Man åstadkom utökning av såväl verkstadsbyggnad som antal stenhyvlar genom att 1904 flytta den gamla stenhuggeriverkstaden vid Hellekis hamn till Gössäters stenhuggeri. Genom köp 1901 av Skattegården och Törnsäter Nolgården samt 1903 av tvenne gårdar i Skagen säkerställde man stenhuggeriets behov av råsten från någorlunda nära håll. Man anställde 1901 Bertil Ruhlin från Yxhult som verkmästare, som efter ett tiotal år efterträddes av Carl Simmingsköld.

Den första större utbyggnaden av stenhuggeriet kom 1929. Hellekis Aktiebolag hade 1913 gått i fusion med Skånska Cementaktiebolaget, som 1928 fått en ny disponent för Hellekisförvaltningen, Nils Danielsen. En av dennes första uppgifter blev att skaffa modernare maskiner, bl.a. den första ramsågen, till stenhuggeriet. Som verkmästare anställdes den 1 februari 1929 ingenjören Edvin Augustsson från Varberg, som skaffat sig god praktik på olika stenhuggeriet. Redan 1933 anskaffades ytterligare en ramsåg. Ramsågarna hade vertikalt gående sågblad liksom ramsågarna inom träindustrin. Sågbladen var emellertid släta utan tänder. I stället användes stålsand, som under vattenbegjutning tjänstgjorde som såg- eller slipmedel. Ramsågarna va mycket arbetsbesparande, och då man nu kunde såga ut flera tunna skivor på en gång, sparade de också sten. Trots ramsågarna fick man i genomsnitt inte ut stort mer än 5 % av den utbrutna stenen såsom färdig produkt. Under de följande tjugo åren var Gössäters stenhuggeri det största och utåt mest kända av Kinnekulles stenhuggerier.

Under de sista 18 åren före nedläggningen bröt man ut sammanlagt 383 000 ton sten, varav ej mindre än 337 000 ton blev skärv och endast 46 000 användbara råblock för stenhuggeriet. Av dessa råblock fick man ut 4 300 ton huggen sten, 16 200 ton hyvlad sten och 1.00 ton gravvårdar och andra skulpturarbeten. Summa arbetstimmar under samma tid uppgick till 2.330.000, vilket innebär att drygt 50 man hade sin årliga försörjning vid stenhuggeriet.

Den 24 oktober 1951 upphörde all produktion vid Gössäters stenhuggeri. Såväl byggnader som maskiner hade då en längre tid befunnit sig i ett sådant skick att fortsatt drift på någon sikt skulle kräva en helt ny anläggning. Detta var alltför dyrbart och dessutom olönsamt. När nu cementfabriken i Hällekis 1951 och de närmaste åren därefter utvidgades, kunde bolaget erbjuda stenarbetarna arbete där, som dessutom var bättre betalt. Detta accepterades av de flesta men några var pensionsmässiga och några gick över till andra stenhuggerier.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri grundades vid Råbäcks hamn av Råbäcks ägare friherre Carl Lingspor år 1888. I mitten av 1890-talet hade man där tre hyvlar, som vardera enligt uppgift förarbetade två kvm slät yta per timme. Som drivkraft användes en ångmaskin om 10 hästkrafter, vilken eldades med alunskiffer. Kalksten hämtades från brott på mark tillhörande Råbäck dels nordost om Trolmen, dels i den s.k. Såtaskogen.

De första stenhuggarna var: Gustav Nilsson, Anders Persson, Johan Almkvist, Otto Johansson, Gustav Dumin, AG Nyström och Aron Johansson. Den sistnämnde var finhuggare eller skulptör. Stenhyvlare var: Johan Linder, Gustav Gustavsson, Karl Apell, Anders Lundkvist, Sven Jakobsson och Axel Persson. Inriktare var: Manne Klasson och Gilbert Olsson. Vid kanthyveln stod: CO Wester och Gilbert Persson.
Slipare var Alfred Svensson. Ångmaskinen sköttes av karl Sunnerdahl och smed var Johan Herngren. Dessa namnuppgifter har lämnats av Isidor Andersson, Hällekis.

Råbäcks stenhuggeri drevs av Råbäcks bruk fram till år 1964. Då utarrenderades rörelsen på 30 år till Skånska Granit AB. Man sysselsatte då omkring 15 man. Efter ett par år övertogs detta bolag av Kullgrens Enka AB i Uddevalla, som även övertog kontrakten med Råbäck. Omkring 1970 övertogs kontraktet av Thorsbergs Stenhuggeri i Gössäter. Maskinerna var emellertid totalt nedslitna och snart hade arbetsstyrkan minskat ned till en man vid kantsågen. År 1972 lades stenhuggeriet ner för gott, och Gösta Thor befriades från kontraktet av Råbäcks ägare trots att kontraktstiden ej var utgången.

Då Hellekis AB övertog Gössäters stenhuggeri 1898 var ingenjör Otto Undén driftledare där. År 1901 arrenderade Undén enligt kontrakt av den 11 mars ett stycke jord på femtio år om ca 18 000 kvadratfot. Området var beläget strax söder om Gössäters stenhuggeri i uppförsbacken mitt för avtagsvägen till Törnsäter. Inget boningshus fick byggas på området, som i övrigt fick disponeras efter gottfinnande för en arrendesumma av 300 kronor för hela tiden.

På denna plats uppförde ingenjör Undén en liten stenhuggeriverkstad. Byggnaden var uppförd av sten och trä och torde ha dragit en kostnad av 3 000 kronor. Bland maskinerna märkes en stenhyvel, som var klent byggd och kostat 3 800 kronor, en kantsåg och en slipmaskin. Maskinerna drevs av en 10 hk fotogenmotor. Vidare fanns kran och transportbanor. Rörelsen var av ringa omfattning. Omsättningen var 1908 endast 11 663 kronor, men utgifterna var för all del inte heller så stora endast 8 261 kronor. Undén ville också vid flera tillfällen sälja rörelsen, senast 1911. Men några år därefter köpte Undén Ulunda kalkbruk vid Billingen och flyttade då stenhuggeriet dit. Redan 1918 sålde han både kalkbruk och stenhuggeri och lär ha gjort en god förtjänst.

Strax ovan om den plats, där Undéns stenhuggeri legat, men uppe i skogsbrynet, byggde 1947 stenhuggaren John Gustavsson en liten verkstad. Han hade där en stenhyvel, en kantsåg och en slipmaskin. Efter ett par år sålde han verkstaden till ett par av sina arbetare, Erik Karlsson och Uno Andersson. Dessa drevo rörelsen några år. På grund av Erik Karlssons död köpte fabrikör Gösta Thor verkstaden, som han nu använder som förråd. Ovannämnde Johan Gustavsson tillhörde en nu utdöd stenhuggardynasti från torpet Korstorp i Österplana. Samtliga bröder: Karl, John, Frits och David voro skickliga stenhuggare av den gamla stammen. De voro hantverkare i ordets bästa bemärkelse.

Det ligger ett stenhuggeri nedanför Gössäters gård. Verkstadsbyggnaden verkar modern. Den byggdes av bröderna Classon i Gössäter i början av 1950-talet som här startade ett stenhuggeri. Stenen bröt man i Västerplana. Rörelsen övertogs snart av fabrikör Roskvist från Herrljunga. Stenhuggeriet heter nu Kinnekulle Stenförädling. Huvudartikeln utgöres av gjutna trappsteg, som beläggas med kalkstenskross och därefter slipas.

Det enda stenhuggeri av omfattning so idag finns på Kinnekulle, är Thorsbergs Stenhuggeri. Det ligger ca en km söder om förutvarande Gössäters stenhuggeri i vad som vanligen kallas Skagen. Det startades i blygsam omfattning av stenhuggaren Per Malkolm Thor. Omkring 1925 övertogs det av sonen Tage Thor, som drev stenhuggeriet till sin död 1939. Han skaffade 1925 en stenhyvel från Skövde Mekaniska Verkstad. Hyveln gick på järnväg till Kärrgårdens hållplats. Därifrån rullades den på rullar och plankor, som drogs av hästar, till stenhuggeriet i Skagen. En kantsåg köptes 1928 från Tyskland liksom en slipmaskin.

Efter Tage Thors död utarrenderades stenhuggeriet till ovannämnde John Gustavsson. Han skötte rörelsen fram till 1947, så han som nämnt byggde sin egen lilla verkstad. Detta år övertog Tage Thors son Gösta Thor faderns stenhuggeri och ännu är stenhuggeriet igång och fortfarande i familjen Thors ägor.

En av de första åtgärderna den nya ägaren vidtog var anskaffandet av en ramsåg. Ramsågen byggdes av verkstadsreparatören Stig Odh, som nu är brännmästare vid cementfabriken i Hällekis.

I syfte att skaffa sig nya impulser, som kunde bidrag till bättre lönsamhet hos stenhuggerirörelsen, gjorde Gösta Thor studieresor till Tyskland och Belgien. Hemkommen konstruerade och byggde han sedan en ny ramsåg, där sågbladen rörde sig horisontellt. Sågbladen äro försedda med tänder av diameter, 21 på varje blad. Nu behövs inte längre stålsand utan endast begjutning med vatten vid sågning, vilket givetvis nedbringar driftskostnaderna. I sågen kan ända till 15 sågblad arbeta på en gång. Men den största fördelen med denna ramsåg är att den arbetar ungefär fem gånger så fort som de gamla ramsågarna. Dessutom lämnar den en yta hos den sågade stenskivan, som är lika slät och fin som en slipad yta. Man förstår då, vilket stort steg som tagits i rationaliseringen av stenindustrin. Denna nya såg är i dag något av verkstadens hjärta. Ett par år senare byggde Gösta Thor ytterligare en dylik stensåg, som är dubbelt så stor. Man kan såga råsten av 2,9 metes längd och 1,8 meters bredd och använda upp till 40 sågblad på en gång.

En annan maskin, som Thor konstruerat efter belgiskt mönster, är en automatisk huggmaskin, som ersätter i många fall det gamla handarbetet med hammare och mejsel.

Även i stenbrotten har Thor rationaliserat på ett mycket väsentligt sätt. Tidigare måste man borra massor av hål tätt intill varandra och sedan kila ut de råstensblock, man ville åt. Trots pneumatiska borrar var det ett arbetskrävande företag. Fabrikör Thor har konstruerat en cirkelsåg med en klinga av 1-2 meters diameter och tänder av diamanter. Den ä monterad på en vagn som går på en 11 meter lång, flyttbar rälsbana. Sågen kan regleras så, att den sågar just så djupt som den lagrade kalkstenens lagertjocklek. Så sågar man ut skivor i berget av passande storlek. Sågen byggdes 1970 och har under de gångna åren mer än motsvarat förväntningarna. Samtidigt som ”brytningskapaciteten” är avsevärt större än med de gamla metoderna., spillet blir också mindre.

Genom de nämnda rationaliseringarna torde 10 man kunna utföra lika mycket arbete, som 50 man utförde för endast tio år sedan. Detta är också nödvändigt idag om stenindustrin skall kunna fortleva på Kinnekulle och ge utövarna en hygglig levnadsstandard.

Rörelsen vid Thorsbergs Stenhuggeri är ganska omfattande. Tillverkningen av gravvårdar av kalksten har kanske minskat något under senare år till förmån för den hårdare graniten. Men stenhuggeriet har förutom tillverkning av de vanliga produkterna, fasadsten, golvsten, fönsterbänkar etc. på senare år kommit väl in vid restaurering av kyrkor och kyrkogårdsmurar ävensom vid många större byggföretag inom skilda städer och orter i hela länet.

Vi har nu följt stenhuggeriet på Kinnekulle från äldsta tider till våra dagar. Även om en hel del handarbete ännu finns kvar vid bearbetning av sten, så har detta gamla förnäma hantverk, som så mycket annat, särskilt under det senaste decenniet undergått en genomgripande industrialisering. Man må ha vilken uppfattning man vill om denna process, men en fortgående rationalisering av arbetsmetoderna är en ofrånkomlig förutsättning, om stenindustrin på Kinnekulle skall fortleva

Källa: Okänd

(Besökt 715 gånger, 1 idag)