Råbäcks stenhuggeri

Under senare år har våra äldre industribyggnader och industrimiljöer fått en större uppmärksamhet i diskussionen om vad som bör bevaras. Som historiska dokument är de oersättliga och insikten härom har ökat i takt med att anläggningar av detta slag blivit allt färre. I dessa tidiga industrier finns ursprunget till vår egen tids industrisamhälle. När ångkraften togs i bruk vid 1800-talets mitt möjliggjordes en mekanisering av näringar som i århundraden bedrivits på ett hantverksmässigt sätt. Stenhanteringen är en av dem.

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig tillbaka till tidig medeltid, då området var centrum för en högtstående kyrklig stenhuggarkonst. Utnyttjandet av kalkstenen och sandstenen för olika ändamål var här liksom på de övriga västgötabergen en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes under 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier anlades. Från detta skede är Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri, som togs i bruk år 1888. Anläggningen var i drift till 1970 och är i stort sett oförändrad sedan anläggningstiden. Den belyser på ett värdefullt sätt ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle liksom i landet i sin helhet.

Den gamla stenhuggeribyggnaden har under senare år rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggningen, samt så långt som möjligt, levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.

Stenhuggeri på Kinnekulle
”Såfinnes ock i Västergötland ett mycket högt berg, Kindaberg (Kinnekulle) kalladt, … som rundt omkring har marmorhällar, hvilka naturen förlänat så sköna, brokigt växlande färger, att de äro ägnade att göra hvarje byggnad, hvilken den infogas, lika prydlig som nyttig.”

Olaus Magnus beskrivning av Kinnekulle som en paradisisk och ljuvlig trädgård återges ibland i skrifter om berget. Mindre känt är att hans Historia om de nordiska folken som trycktes 1555 också innehåller den ovan återgivna texten om Kinnekulles vackra kalksten. Kunskapen om bergarterna och deras användning sträcker sig emellertid ännu längre tillbaka i tiden. Att Kinnekulle redan tidigt befanns vara särskilt lämpligt för stenutvinning beror naturligtvis på dess speciella geologiska uppbyggnad.

Kinnekulles bergarter
Kinnekulle är det av Västergötlands platåberg som uppvisar den mest fullständiga serien av lagrade bergarter. Det består av på urberget lagrade sediment som förstenats till bergarter och som skyddas från senare nedbrytning av den vulkaniska hårda diabasen. De avlagrade bergarterna som ligger i nästan helt vågräta skikt är nerifrån räknat sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer. Bergets karakteristiska profil beror på skillnader i hårdhet hos bergarterna. De mjuka alunskiffer- och lerskifferlagren ger jämna sluttningar, medan kalkstenen och den ännu hårdare sandstenen ger platåer och markanta branter som kallas klevar. Den hårda diabasen ovanpå bergets övre del dess nästan lodräta stup och plana yta.

Urberget går i dagen vid bergets strandkant. Ovanpå detta ligger sandstenen som brutits till både byggnadsmaterial och finare stenarbeten. Alunskiffern där ovanför bröts i äldre tid enbart för framställning av alun som bland annat användes vid färgning och garvning samt som läkemedel. På grund av dess höga oljehalt började man under 1800-talets förra hälft att använda alunskiffer som bränsle i kalkugnarna och senare för framställning av skifferolja. Den brända skiffern som blir röd till färgen benämns rödfyr och högar av denna ligger runt de forna kalkbruken. Inbäddat i alunskifferlagret finns, särskilt på Kinnekulles västsida, så mycket orstenskalksten att denna och alunskiffern kunnat utvinnas parallellt för kalkbränningen. Lämningar efter stora kalkbruk återfinns därför på denna nivå. Här ligger också de flesta herrgårdarna då jorden är bördig och växligheten yppig. Ovanför alunskiffern vidtar kalkstenens olika lager. I anslutning till ortocerkalkens brytningsvärda skikt finns både äldre och yngre stenbrott som en krans runt hela kullen. Jordtäcket på kalkstensplatån är ganska tunt och några områden har ren så kallad alvarmark. Byarna Västerplana, Medelplana och Österplana är belägna på denna nivå. Högkullen slutligen som bildas av diabasen är mestadels skogbevuxen.

Kalkstenslagrens benämning och användning
Den kalksten som från äldsta tiden har brutits på Kinnekulle tillhör den så kallade ortocerkalken som med sina 50 meter är bergets absolut mäktigaste kalkstenslager. Övriga kalkstenslager är mycket obetydliga. Ortocerkalken indelas geologiskt i undre rödsten (ca 20 m), grå sten eller täljsten (ca 1 m), övre rödsten (ca 11 m) och leversten (ca 20 m). De för stenhuggeriändamål intressanta lagren är det allra översta av den undre rödstenen, den grå stenen och den övre rödstenen. Bland stenhuggarna benämns alla dessa brytningsvärda lager täljsten, vilket kan vara något förvirrande då geologerna använder termen enbart om de grå lagren. Den grå stenen innehåller renare och fastare kalkstensskikt än de övriga och har därför sedan gammalt brukats till stenhuggeriändamål. Något motsvarande skikt med samma kvalitet finns inte på de övriga västgötabergen. De bästa av de röda stenlagren har tack vare färgen också tidigt varit åtråvärda, inte minst till dekorativa fasaddetaljer. Merparten av den undre rödstenen är dock olämplig för stenbearbetning och detsamma gäller leverstenen. Den förra har däremot brutits för cementtillverkning och kalkbränning.

Både rödstenen och den grå stenen skiktar sig naturligt horisontellt i tunna lager. Fasta användbara lager växlar med lösa märgelartade, vilket underlättar brytningen. De olika brukbara lagren har av stenhuggarna getts särskilda namn som i regel anger något för lagrets karakteristiskt. Kalkstenslagrens namn och tjocklek på Kinnekulle framgår av bilden sidan 11. Namnen är för tydlighetens skull något ”försvenskad”- dialektalt heter det till exempel inte goda lagret utan ”goa-la´t”. De äldsta namnen tycks återfinnas kring den grå stenens bästa lager, den så kallade likhallen som alltså använts till liggande gravhällar. Mycket djupare än till likhallen gick man antagligen inte i äldre tid och lagret under benämndes därför botten. ”Maren” anger att lagret är svårt (marigt) att klyva från likhallen ”måkka” att det är odugligt. ”Flåra” är ett tunt lager av bra kvalitet, användbart till trappsten och golvsten. ”Kart” avser tjocka men ej fullgoda lager och anses vara samma ord som till exempel äppelkart, det vill säga omoget. Sextumskarten användes till ladugårdsgolv och skjutskarten om den utan klov (sprickor) till ladugårdskrubbor, grindstolpar och pelare. Fjällbott kallades i Råbäck för stålbott och användes i viss utsträckning till ladugårdsgolv och trottoarsten. Namnet lär komma av det att det var svårt att få den hel vid bearbetning. En del av andra lager benämndes helt enbart som golvstens- eller trappstenslager efter sin huvudsakliga användning.

Kalkstenens naturliga skiktning har alltid varit avgörande för hur tjocka skivor man kunnat utvinna. Däremot har det varit lätt att bryta block med stor längd och bredd. De tjockaste användbara lagren av den grå stenen gav i regel efter hyvling av plattor om högst 15 cm, av den röda stenen kunde större tjocklek erhållas. Vissa lager kunde dock ibland sitta ihop utan klov och därmed nyttjas till exempelvis trappsten och grindstolpar.

Stenhuggarnas rikt utbildade namngivning av de olika kalkstensskikten grundar sig på en stor yrkeskunskap med lång tradition. Vid tillverkningen måste stor hänsyn tas till stenens skiftande struktur, färg och egenskaper och det fordras lång erfarenhet för att rätt bedöma kvaliteter och skilja ut lämpliga ämnen till olika slags arbeten. Stenhuggerinäringens kraftiga tillbakagång under 1900-talet har medfört att de äldre yrkeskunskaperna till stor del gått förlorade.

Kalkstensbrytning
Kinnekulles geologi är naturligtvis förutsättningen för var stenbrytning försiggått på berget. Där de brytnings- och användbara lagren går i dagen och därmed varit lättast åtkomliga har också tidigast utnyttjats. Då den kvalitetsmässigt värdefulla grå kalkstenen endast utgör ett cirka en meter tjockt lager, går den i dagen i en mycket smal rand som dock vid Västerplana och Österplana utvidgar sig till plana fält. Kartbilden visar hur stenbrotten följer denna rand i nästan sammanhängande rad runt berget med ett längre avbrott på bergets norra sida där de lösa jordlagren är tjockare. De åtråvärda kalkstensskikten har varit lättast åtkomliga i Västerplana och de skriftliga källorna bekräftar att brytningen var koncentrerad dit i äldre tid. Sandstensbrytning är framförallt känd från herrgårdarna i Medelplana, från Husaby och Gössäter.

De tidigare stenbrotten var mycket ytliga eftersom man endast använde några få lager, i första hand i anslutning till den så kallade likhallen. Linné återgav i sin reseskildring 1746 från Kinnekulle bland annat hur kalkstensbrytningen då gick till:

”Stenbrotten voro anlagda omkring Västerplana kyrka, dels på marken, dels på ängarna, där stenbrytaren först avröjde den kvartersdjupa rödmyllan, … Sedan denna jorden var avröjd, följde stenbrytaren snedden och tvärsnedden i berget: avröjde den övra flisan som merendels var röd och odugelig: de följande varv bruktes till slipning. Av de små styckena gjorde fyrkantiga golvstenar till aln i kvadrat och såldes för 20 öre S;mt stycket. De större hugges till gravar, gravstenar, milpålar etc. ”

Linnés lärjunge Per Kalm beskrev 1742 hur stenen först bearbetades för hand med järn och träklubba och därefter slipades på en så kallad skurkvarn. I denna fästes stenarna på en stock som satt på en mittpåle och som drogs runt, varv på varv över en botten av kalksten. Emot dessa slipades de släpande stenarna med hjälp av sand och vatten.

Själva stenbrytningen finns beskriven i senare skildringar. De omtalar hur de olika kalkstensskikten lossas i stora horisontella skivor med hjälp av kilar och järnspett. Vid brytningen utgick man från bergets naturliga delning av så kallade ”mäler”. Så benämns de sprickor på längden och tvären som delar berget i vad som kallas bänkar och pallar. De lossade blocken fick rullas på trärullar med hjälp av spetten. Det tunga arbetet med att hantera blocken och all så kallad vraksten och skrotsten underlättades vid sekelskiftet av att lyftkranar började användas. På 1930-talet infördes tryckluftsborr till hjälp vid brytningen. Sprängning har däremot knappast förekommit på Kinnekulle – det förstörde för mycket användbar sten. Den nutida stenbrytningen på Kinnekulle utförs med klingsåg som sågar stora stycken direkt ur berget.

Stenbrytningen var ett tungt arbete. Dess omfattning framgår av det faktum att de färdiga produkterna utgjorde mindre än 5 procent av den utbrutna stenen. Vrakstenen betalades inte utan endast de block som kom till användning. Blocken mättes nere vid stenhuggerierna och ersättning utgick per kvadratfot. Eftersom hanteringen med vraksten inte gav lön lades denna sten så nära brytningskanten det var möjligt utan att hindra brytning och körningar.

Från stenbrotten kördes stenen med häst och vagn ner till stenhuggerierna. Körningarna utfördes som extraarbete av torpare och småbönder från trakten. För torparna ingick de som ersättning för arrendet. Lastbil började användas på 1930-talet, men hästkörningen fortsatte länge parallellt.

Stenhuggarkonsten under medeltiden
Redan i förhistorisk tid användes de lokala stenmaterialen vid byggandet av gravar och tillverkning av redskap. I samband med kristnandet kom med missionärerna från kontinenten och England kunskapen om att uppföra byggnader av sten och skickliga stenhuggare tidigt till dessa trakter. Att Olof Skötkonung som förste svenske konung omkring år 1000 lät döpa sig i Husaby hade naturligtvis stor betydelse för den kristna missionen. Under perioden cirka 1100-1250 uppfördes drygt 500 kyrkor i det dåtida stora Skara stiftet, och flera av de tidigaste återfinns i just Kinnekulleområdet. Runt berget ligger bland annat Forshems, Husaby och Skälvums kyrkor som är uppförda under 1100-talet av sandsten, vilket var vanligast som kyrkobvggnadsmaterial. Att man även förstod sig på att använda kalkstenen visar Västerplana kyrka vars fasad livats upp av hörnkedjor i röd kalksten. Dåtidens stenmästare är i regel anonyma för oss, men på Skälvums kyrkas tympanon står inhugget på latin Othelric me fecit, vilket betyder Othelric gjorde mig. Othelric antas ha kommit från Tyskland, men haft en engelsk utbildning. Till medeltidens stenkonst hörde utöver kyrkobyggandet framför allt rikt utsmyckade dopfuntar och de för medeltida Skarastiftet unika gravhällar som efter sin ornering givits namnen liljestenar och stavkorshällar. De närmare 200 bevarade dopfuntarna i länet är nästan undantagslöst tillverkade av sandsten. Av de kända liljestenarna är flertalet av sandsten. De har en påtaglig dominans i bygden kring Kinnekulle och anses i stor utsträckning ha sitt ursprung på berget. Den intensiva kyrkobyggnadsperioden varade fram till omkring 1250 då också tillverkningen av dopfuntar och stavkorshällar tycks ha upphört. Liljestenarna anses ha tillverkats under hela 1200-talet men sedan kommit ur bruk. Stenbearbetningen under återstoden av medeltiden var däremot mycket blygsam. Ett nytt uppsving i stenbearbetningens historia tycks ha inletts i samband med byggandet av Mariestads domkyrka. De av hertig Karl anlitade tyska stenhuggarna hämtade röd kalksten till kyrkan från Ekegärdet söder om Västerplana by. Det är sannolikt att den förste till namnet kände, på Kinnekulle bosatte stenhuggaren, Thomas Fehman, kom till trakten vid domkyrkans byggande. Fehman som var bördig från Femern gifte sig i Västerplana. Hans gravsten i kyrkan där är antagligen utförd av honom själv och vittnar om en förnämlig stenhuggarkonst. På gravstenen återges de verktyg stenhuggaren använde: hammare, linjal, vinkelhake, passare och lod med snöre. Dessutom nyttjades mejslar av olika slag för finhuggning.

Stormanskonst och vardagsvara
Från 1500-talets slut och ett par århundraden framåt kan i skiftande källor återfinnas namn på stenhuggare verksamma i Västerplana och uppgifter om leveranser därifrån. Få stenarbeten är däremot signerade. Nu är det inte minst herrar till stormaktstidens slott och herresäten som är beställare av byggnader, byggnadsutsmyckning, gravstenar och gravkapell. Till Magnus Gabriel De la Gardies byggen på Läckö och Mariedal hämtades sten från Västerplana, bland annat till portalen och sexton spisar på Mariedals slott. Conrad von Falkenberg beställde hörn- och trappstenar hos mäster Thomas till det stora stenhuset på Börstorp. Hönsäters nuvarande huvudbyggnad uppfördes av två stenhuggare i Västerplana, Arvid Månsson och Christian Johansson enl. ett kontrakt från 1667, vari de åtog sig att mura källare och hus samt tillverka golv, trappor, dörromfattningar, spisar med mera av huggen sten. Ytterligare prov på stenhuggarkonsten på Kinnekulle återges på en avbildning av Hellekis i det berömda planschverket Svecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar det senare nedbrunna stenhuset från 1597 i renässansstil, prytt med kalkstensutsmyckningar varav några delar bevarats till våra dagar. Rikhaltigt förekommande i länets kyrkor är konstnärligt utformade porträttgravstenar från 1500-talets slut och 1600-talet. De avbildar stormän och präster, ofta omgivna av hela sina familjer. Många av dessa gravstenar är tillverkade av kalksten från Kinnekulle, men stenhuggarmästarna är nästan alltid anonyma.

Väl känd till namnet och gagnet under en något senare tid är stenhuggare Per Jonsson Stenhammar från Västerplana, som från 1699 var arbetsledare vid byggandet av De la Gardieska gravkoret i Varnhems klosterkyrka. Per Stenhammar fick senare ansvaret att tillverka milstenarna för Skaraborgs län. Till sin hjälp hade han flera stenhuggare i Västerplana. Där framställdes för länet ca 800 stenar av kalksten, med årtalet 1707. Närmare 500 av dessa har bevarats till våra dagar. Senare höggs milstenarna för Älvsborgs län med dateringen 1754.

I 1700-talets källor betonas annars att stenhuggeriet var ett hantverk som bedrevs som binäring av bönderna. Tillverkningen tycks främst ha bestått av gravstenar, trapp- och golvstenar, kvarnar och kvarnstenar samt skorstenar. Talande är den beskrivning av förhållandena i Västerplana som P E Lindskog lämnar i sin kända bok om Skara stift 1813:

”Årsväxten af säd förslår icke till Allmogens underhåll året igenom, hälst hemmanen här uppe äro ganska små i jämförelse mot andra; utan brisen måste ersättas genom förtjänst med foror till Göteborg, Hofva och annorstädes, med stenhuggerier af alla slag samt med kalkbränning, som numera aftager, sedan skogsbristen blifvit så märkbar”.

Härvid uppräknar Lindskog exempel på de slag av stenhuggeriarbeten som utfördes: ”portstolpar, kolonner av sandsten, golfsten, slipad och slätthuggen, mälthus- kölnbottnar, mangel och trädgårdsbord slipade, rännstenar, stentrummor till underjodiska vattuledningar, grafstenar med inskriptioner, innebyggde grafvar, vägskilnads- och milstenar, större och mindre skorstenar, trappor med rundstaf och skarp kant, så kallade planar (stora stenar för farstutrösklar), räfflade qvarnstenar, jämväl till snus- och saltqvarnar, vigter med järngrepar, hoar, mortlar, slipade hällar framför kakelugnar, spishällar, brunnskar, målare-hällar, bakungs-arilar m fl.”

Påfallande är det stora inslaget av mer eller mindre vardagliga nyttoartiklar. Icke omnämnd är vanlig byggnadssten, men en annan samtida källa uppger att de flesta husen i socknen är av sten. Stenbyggnaderna utgör ju än i dag ett markant inslag på Kinnekulle.

Stenhuggerinäringen industrialiseras
Stenhuggeriet på Kinnekulle levde kvar hantverksmässigt långt in på 1800-talet och bedrevs huvudsakligen som beställningsarbete av enskilda huggare. 1800-talets expansion på olika samhällsområden bidrog emellertid till en starkt ökad efterfrågan på byggnadsmaterial av skilda slag. Sandsten från Kinnekulle kom till användning bland annat vid de omfattande kanal- och hamnanläggningsföretag som igångsattes, till exempel Trollhätte kanal och Göta kanal. Både kalk- och sandsten efterfrågades från 1800-talets mitt till de nya institutionsbyggnaderna som nu började uppföras och till de nya hyreshusen i de framväxande stenstäderna. Kalkstenen nyttjades i första hand till trappor och golv, men även till fasadbeklädnad på monumentala byggnader. 1800-talets stenhus hade i regel putsade fasader fram till 1890-talet, då en stil med krav på användning av äkta material slog igenom. Kravet på materialäkthet ledde till att marknaden växte för naturstensarbeten till socklar, portaler, fönsteromfattningar och andra detaljer ofta kombinerade med fasadtegel. Även den efterföljande jugendstilen och den därpå följande nationalromantiska stilen använde gärna äkta sten i socklar och portaler. Funktionalismens genombrott på 1930-talet medförde att bruket av byggnadssten minskade kraftigt och under efterkrigstiden har nya konstgjorda material i stor utsträckning fått ersätta naturstenen..

Den ökade efterfrågan på sten vid 1800-talets mitt ledde till att stenhanteringen antog alltmer organiserade former. På Kinnekulle innebär det att verksamheten knöts allt starkare till de stora herrgårdarna, där godsägarna iklädde sig rollen av framgångsrika industriledare, medan stenhuggarna blev anställda lönearbetare. Tillverkningen industrialiserades med hjälp av effektivare maskiner för stenens hyvling, svarvning, slipning och sågning. Kinnekulle fick snart Skaraborgs helt dominerande stenhuggeriindustri.

Liksom länets stenindustri i övrigt var den främst inriktad på kalksten.

1862 startade det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle vid Hellekis hamn, för övrigt ett av de första i landet. Samma år träffades en överenskommelse mellan ägarna till Hellekis, Råbäcks och Blombergs säteri om att dela en leverans av sandsten till ”Kongl. Directionen öfver Göteborgs Hamn och Elfarbete 1862”. 1877 igångsattes Gössäters stenhuggeri och 1888 togs stenhuggeriet i Råbäck i bruk. Vid Hellekis stenhuggeri avtog tillverkningen i samband med att Hellekis AB startade cementtillverkning 1892. Hellekisbolaget övertog istället år 1899 Gössäters stenhuggeri och flyttade 1904 det nedlagda stenhuggeriet vid Hellekis hamn dit. Gössäters stenhuggeri var under hela sin verksamhet det största på Kinnekulle. Det nedlades 1951 varvid maskinerna togs bort.

På 1900-talet tillkom ytterligare några stenhuggerier på Kinnekulle. Under kortare tid drevs Undéns stenhuggeri, John Gustavssons stenhuggeri och Bröderna Claessons stenhuggeri, alla i trakten kring Gössäter. Det enda stenhuggeri som idag är i drift på Kinnekulle är Thorsbergs stenhuggeri som startade i blygsam skala av stenhuggare Per Malcolm Thor. Vid 1920-talets mitt mekaniserades företagets verksamhet, som sedan dess successivt utökats och moderniserats.

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri
Kinnekulles månghundraåriga stenhuggerinäring utövades som nämnts länge främst i Västerplana socken. Vid Råbäck påbörjades nämnvärd brytning av sand- och täljsten troligen först ett stycke in på 1800-talet. Stenhuggeriverksamheten vid gården var dock av måttlig omfattning fram till år 1888. Då anlade Råbäcks ägare friherre Carl Klingspor Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – en industrianläggning som kom att drivas i 82 år fram till 1970. Klingspors förebild var naturligtvis de båda mekaniska stenhuggerierna vid Hellekis och Gössäter.

Råbäck och Carl Klingspor
Råbäck nämns ofta som den skönaste av Kinnekulles orter. Det av människor påverkade kulturlandskapet kring gården är synnerligen vackert.

Råbäcks egendom finns omnämnd i hävderna från 1400-talets början. Gården ingick fram till 1416 i Vadstena klosters godsbestånd. Alltsedan dess har Råbäck varit säte för stormän från trakten. I tur och ordning har gården ägts av ätterna Stake, Gyllengrip, Fock, Ehrenborg, Silfverschiöld och Klingspor. Klingspor kom i besittning av egendomen genom Carl Klingspors giftermål 1879 med Louise Silfverschiöld.

Carl Klingsport (1847-1911) – grundaren av Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – ägnade sin livsgärning åt jordbruk, affärer och politik. Genom sitt giftermål samt fördelaktiga köp blev han en av Mellansveriges största jordägare. Inom affärslivet sträckte sig Klingspors driftighet och intressen till vitt skilda industrigrenar och vid sin död var han delägare i mer än 50 bolag. Bland annat var han mångårig chef och delägare i Hellekis AB, som drev cementfabrik, kalkbruk och från 1899 även Gössäters stenhuggeri. En märklig pionjärinsats gjorde Carl Klingspor som främjare av turismen på Kinnekulle. Vid sin egendom Råbäck byggde han ett turisthotell med restaurang. På bergets topp uppförde han ett högt utsiktstorn, från vilket vyn sades vara ”den största och vackraste i Norden”

Till egendomens underbara parkanläggningar lämnade Klingspor allmänheten fritt tillträde och på 1880-talet uppgavs Råbäcksparken årligen besökas av tiotusentals personer. Vidare gynnades turismen först genom en ångbåtslinje till Råbäcks hamn och från 1897 genom järnväg från Lidköping längs Vänerstranden till Hällekis, båda linjerna tillkomna på Klingspors initiativ.

Vid Råbäcks egendom drevs sedan förra seklet utöver jord- och skogsbruk även stenhuggeri, rederi, brukshandel, kvarn, mejeri, ett större kalkbruk samt turistanläggningar. Numera omfattar dock verksamheten inom Råbäcks Egendom AB endast jord- och skogsbruk samt fastighetsförvaltning.

När stenhuggeriet var nytt
För nära hundra år sedan utgavs en turistvägledning för Kinnekulle av dåvarande komministern i Husaby NG Strömbom. Boken bär den långa titeln Vägvisare för Kinnekulle, Valle härad med Axevall och Varnhem samt Skara och Lidköping, och är tryckt i Stockholm 1889, alltså när Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri var helt nyanlagt. Den har blivit klassisk för sin entusiastiska men noggranna beskrivning av Kinnekulle. Strömbom bedrev vid sidan av sin prästmannagärning ett omfattande skriftställeri. Ur hans Kinnekullevägvisare återges här ett längre citat, som ger en tidsbild av det nyanlagda stenhuggeriet. Texten är på några ställen nedkortad. Ordet går till Strömbom:

”Kommer man till Råbäcks hamn, bör man ej försumma att besöka det nyligen färdigbyggda stenhuggeriet derstädes, hvilket förestås af verkmästaren hr Sven Torstensson, som med förekommande beredvillighet förevisar det för vetgiriga främlingar

Vid ankomsten ned till sjön fästes uppmärksamheten först vid den på en hög viadukt framlöpande, från stenbrotten och kalkugnarna ledande spårvägen samt det invid viadukten belägna mekaniska stenhuggeriet med dess höga ångskorsten af fogstruket tegel. Ofantliga högar af kalk finnas här upplagda och dessutom pågår ständigt lastning af kalk från jernvagnarne deruppe på spårvägen direkt ned i de vid kajen förtöjda skutornas lastrum.

I sjelfva det stora verkstadsrummet finnas tvänne hyfvelmaskiner af nyaste konstruktion, å hvilka senare tiders alla uppfinningar i branschen blifvit tillämpade in i de minsta detaljer; de hafva utgått från Sköfde mekaniska verkstad, hvilken har dylika maskiner såsom specialitet. Ytterligare tvänne sådana skola i en framtid anskaffas, och derjämte en stensvarf. Det är ett verkligt nöje att se, huru fort och lätt de skrofliga täljstensblocken här ombildas till nyttiga och prydliga handelsartiklar, medan de små vagnarna åka fram och tillbaka under de skarpa stålet, som småknastrande plöjer sin breda väg på stenskifvan.

Sandstenen hugges här såsom annorstädes för hand; täljstenen, såväl röd som hvit (eller grå), dels hyflas, dels hugges. Det förra stenslaget finnes att tillgå strax invid i sandstenslagrets mot stranden brant stupande ytterväggar, det senare brytes upp i Råbäcks stenbrott på rödstensklefvens platå, hvarifrån de block, som befinnas lämpliga att bearbeta, nedforslas hit på spårvägen, en sträcka af cirka 3000 fot.

Invid verkstadsrummet finnas maskinrum och smedja, det förra med en stor, inmurad panna hvilken eldas med den bituminösa alunskiffern från Kinnekulles andra lager, likasom täljstenen nedforslad på spårvägen, och en kraftig ångmaskin, båda tillverkade vid Lidköpings mekaniska verkstad. I smedjan, der bl a hyfveljernen och andra verktyg skärpas, uppfriskas elden genom en stark bläster eller fläkt, som jemte stenhyflarne m fl. inrättningar hålles i verksamhet af ångmaskinen.

Då man utkommit från stenhuggeriet, som färdigbyggts 1888, bör man, såvida det ej skett förut, fästa uppmärksamhet på den djerft anlagda spårvägen, hvilken ofvan hamnens utkommer genom en sprängd fördjupning i sandstensklefvens öfversta skikt och derifrån på en bro eller viadukt af trä, 500 fot lång och ända till 27 fot hög öfver marken, leder till hamnkajen, der den brända kalkstenen genom stuprännor förflyttas ur vagnarne direkt ned i de djup under dem förtöjda fartygens lastrum. Den kalk, som ej genast inlastas, upplägges i stora högar, hvilka genom pågjutning af mindre vattenmängder ”släckas ” på ytan, på det att det inre må så mycket bättre bevaras. Som vi härofvan nämnde forslas å spårvägen jemväl täljstensblock; de vagnar, som medföra sådana, tillåtas ej att gå ända fram till spårets slut utan stoppas dessförinnan ofvan stenhuggeriet, nedhissas genom ett sinnrikt användande af det senare ångkraft till marken och hamna der på ett nytt jernvägspår samt framskjutas på detta tills de inkomma i det stora verkstadsrummet, der väldiga kranar upplyfta blocken från spårvagnarne och varligt flytta dem öfver till deras plats på hufvelmaskinerna. Det är mycket intressant att iakttaga, huru lätt och behändigt allt går, och huru menskligt uppfinningsförmåga och företagsamhet här firat en triumf öfver svårigheter, som det i en ej allt för långt aflägsen förfluten tid skulle hafva synts nära nog omöjligt att besegra.

Det är ganska intressant att få göra en promenad uppåt spårvägen till kalkugnarne – 2000 fot – eller ända upp till stenbrottet ca 3000 fot – , i synnerhet om man har någon sakkunnig person i sällskap. Möjligen kan det till och med någon gång tillåtas resande att få åka dit upp med en återgående tom lastvagn, dervid man dock icke får vara alltför rädd om sin drägt.

Som lutningen mellan kalkbrotten och hamnen är ganska stark, har man vid denna spårväg med mycket stor fördel tillämpat det system, medelst hvilket hvarje nedgående lastad vagn genom sin större tyngd drager upp en annan aflastad och tom till öfre ändan af banan. Båda vagnarne äro förenande med hvarandra förmedelst en stållina af Lessjöfors tillverkning, hvilken lina har samma längd som banan, på båda sidor om denna löper på lättgående ”linskifvor” och vid kalkbrottet är slagen omkring en större sådan med vertikal axel och säkerhetsbroms. Midt emellan spårvägens ändpunkter finnes för vagnarnes möte ett dubbelspår med automatiska vexlar, så att både den nedgående och uppgående vagnen invexlar sig själf på rätta spåret, hvarigenom de obehindradt passerar förbi hvarandra.

Der spårvägen slutar inne bland kalkugnarne finnes en vändskifva, medelst hvilken vagnarne förflyttas till och från de olika spåren i ”grufvan”. Denna vändskifva förmedlar och sambandet mellan den nedre och öfre spårvägen. Den förra, från hamnen till ”kalkgrufvan” byggdes år 1883 och 1884, den senare, från ”kalkgrufvan” till tjäljstensbrottet, blef färdig 1888. Bådas spårvidd är 2 fot.

Nere vid hamnen finnes jemväl ett system af 3-fotsspår, från hvilket man ledt en liten jernvägsstump norrut utmed sjön och genom skogen till den närbelägna Råbäcks qvarn..

Från ”kalkgrufvan” leder den senast anlagda spårvägssträckan, ca 1000 fot, tvärt öfver ”nedre vägen” mellan Råbäck och Trolmen och rakt emot rödstensklefvens höga klippvägg samt uppför en väldig bank och genom en djup sprängning till platå derofvan, hvarest tjäljstensbrottet är beläget. Denna anläggning är verkligen storartad och förtjenar att ses av hvarje resande”.

Beskrivning av stenhuggeriet
Råbäcks nu bevarade stenhuggerianläggning är helt avsides belägen på en smal strandremsa mellan Kinnekulles branter och Vänern. Området upptas av stenhuggeriverkstäderna med tillhörande upplag, tre arbetarbostäder med uthus samt hamnen. En stor del av den begränsade markytan har tillkommit genom utfyllning i sjön med skrotsten från stenhuggeriet samt rödfyr, som dels torde kommit från kalkbruket, dels från stenhuggeriets skiffereldade ångpanna. Skiffereldningen pågick fram till 1904 varefter kol användes som bränsle.

Hamnen anlades som tilläggsplats för större båtar år 1883 och året därpå kunde utlastningen av bränd kalk påbörjas via den nybyggda spårvägen från kalkbruket. Senare tillkom naturligtvis utskeppning av huggen sten. Hamnanläggningen består av en lång vågbrytararm, som avgränsar en hamnbassäng. Kajer, vågbrytare och pollare är gjorda av natursten. Redan innan den nuvarande hamnen byggdes var dock platsen angöringsställe för mindre båtar.

Tillkomsten av Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri kan följas i bruksarkivet. Av okänd anledning finns Råbäcks bruks löpande bokföring bevarad just från och med 1888 – stenhuggeriets första verksamhetsår. Av räkenskaperna framgår att stenhuggeriverkstaden började byggas redan innan detta år, men byggnationen avslutades under våren 1888. Stenhyvlingen kunde sedan ta sin början under sommaren.

Verkstaden är en rektangulär träbyggnad med sadeltak och den har stomme av regelverk, fodrat med faluröd lockpanel. Taket är ursprungligen täckt med enkupigt tegel, som senare bytts ut mot tvåkupiga pannor. Hela byggnaden är öppen utan innertak, bortsett från smedjan, maskinrummet och matboden vid nordvästra gaveln. I dessa tre rum är golven lagda med kalksten, medan stora verkstadshallen i huvudsak har jordgolv. I smedjan finns en murad ässja, städ samt arbetsbänk och i matboden en mindre järnspis. För smedjan och ångpannan fanns en 18 meter hög, teleskopsformad tegelskorsten. Den är numera kraftigt avkortad. I fasaderna runt om byggnaderna finns ett flertal småspröjsade fönster.

Enligt muntlig tradition kommer verkstadsbyggnaden ursprungligen från Bromö glasbruk nordväst om Mariestad, där den tjänat som glashytta. Det är känt att arbetarbostäderna från Bromö flyttats till Hönsäter och Råbäck efter glasbrukets nedläggning år 1879. Vid några tillfällen utökades den ursprungliga byggnadskroppen åt nordost och sydost. Åt nordost finns två rum tillkomna som lokaler för manuell stenhuggning. Det yttre av dessa båda rum kallades för ”busalát”. Stenhuggarna lär ha kallats busar och la´t står för ladan. På insidan av dess tak finns följande ord ditmålade: ”År 1895 är dätta hus bygt”. Möjligen kan det inre av de båda rummen ha byggts samtidigt som stora verkstaden. Av fotografier framgår åtminstone att det yttre tillfogats senare. På verkstadens sydöstra gavel fanns i många år det nu återuppförda kontoret. Denna tillbyggnad finns inte med på den bild av stenhuggeriet som är återgiven i Strömboms tidigare citerade Kinnekullebeskrivning, tryckt 1889. Redan 1895 finns däremot bokförd en ”reparation av kontoret”, varför det torde ha byggts någon gång däremellan. Den lilla utbyggnaden mot sydväst, som nu inrymmer elmotorn, finns med på fotografier tagna långt före elektrifieringen. Troligen var den ursprungligen avsedd för den gröpekvarn som finns omtalad i bokföringen år 1888. Med ångkraftens hjälp kunde gårdens fodermalning skötas på ett enkelt sätt.

När verksamheten kördes igång 1888 bestod maskinutrustningen av två ångdrivna stenhyvlar. Båda dessa hyvlar finns ännu kvar och står uppställda till vänster, sett från stora ingångsporten. Den bortre och mindre av dessa är en kanthyvel, med vars hjälp de släthyvlade stenblocken kunde ges raka eller profilerade kanter. Ytterligare två vanliga hyvlar insattes år 1889 och 1899. De placerades till höger om ingången och den nyaste står närmast dörren. Samtliga fyra hyvlar tillverkades av Sköfde Mekaniska Verkstad, föregångare till nuvarande Volvo Komponenter i Skövde.

Drivkraft till hyvlarna lämnades av en 10 hästkrafters ångmaskin med inmurad panna, båda levererade av Lidköpings Mekaniska Verkstad. När den fjärde hyveln insattes 1899 byttes ångpannan mot en ny, likaledes tillverkad vid LMV. Ångkraften överfördes till hyvelmaskinerna via en mer än 20 meter lång så kallad huvudaxel, som är monterad i verkstadens takstol. Ångmaskinen var liksom hyvlarna kopplade till huvudaxeln med drivremmar av läder, löpande på remskivor. Från huvudaxeln har även drivits en mycket gammal slipmaskin för verktyg (placerad vid dörren till smedjan), en större slipsten (vid dörren till matboden), en slipmaskin för sten (vid kanthyveln), smedjans bläster, spårvägens hissanordning för stenvagnar och gröpekvarnen. För hanteringen av de tunga stenblocken fanns ursprungligen två handdrivna lyftkranar i stora verkstadsrummet. En av dessa kranar ersattes sedermera av en nu borttagen telfer. Redan från första året fanns telefon i verkstaden. Under många decennier hade man dessutom regelbunden budgång ned till stenhuggeriet, förmodligen från gårdskontoret.

Vid sekelskiftet var den bokförda anläggningskostnaden för stenhuggeriet ca 34 000 kronor. Inköpen av de olika maskinerna svarade för två tredjedelar av denna summa. Hyvlarna kostade tillsammans 18 000 kronor och ångmaskineriet knappt 5 000 kronor. Utöver dessa siffror kom avsevärda kostnader för byggnationen av hamn och spårväg.

Stenhuggerianläggningen vid Råbäck synes ha varit typisk för sin tid. Samtida mekaniska stenhuggerier hade ett motsvarande antal ångdrivna hyvlar, men någon gång även stensvarv. Hyvleriverkstäderna med pannrum byggdes i ett plan av sten eller trä. Stenhuggarnas arbetslokaler byggdes även de i en våning, men troligen alltid av trä. Intressant är att ångkraften ofta verkar ha använts för drift av gröpkvarnar.

Före 1888 fanns förmodligen endast två byggnader vid Råbäcks hamn – dels det mellersta bostadshuset, dels uthuset direkt nordväst därom. Bostadshuset (benämnt ”Sjöarns”) byggdes 1847 och är en liten faluröd, timrad stuga med tegeltak och så kallad hallaskorsten. Uthuset är byggt av sandsten och har tegeltak. Det lär ha använts dels som ladugård åt bostadshuset, dels som förråd för bränd kalk.

De båda större boningshusen vid hamnen byggdes i första hand för stenhuggeriets arbetare. Det åt sydväst belägna huset uppfördes 1888 i ett och ett halvt plan med putsade stenmurar, vindsvåning av trä samt tegeltak med tre hallaskorstenar. På 1930-talet bodde verkmästaren i husets norra halva medan södra delen innehöll tre lägenheter om ett rum och kök. Det nordligaste boningshuset tillkom 1899 i samma stil som de så kallade Falkängshusen i Hällekis samhälle. Det är murat i ett och halvt plan av så kallat skiffertegel, men har till skillnad från Falkängshusen oputsade fasader och frontespis. Samtliga dessa hus hade 4 lägenheter om ett rum och kök samt på vinden 4 spisrum. Till de tre bostadshusen vid hamnen hör ett flertal mindre uthus av trä samt ett antal jordkällare i kleven bakom husen. Närmast sjön ligger en äldre tvättstuga av trä samt ett hus i sandsten, som bland annat inrymt en våg för stenvarornas vägning. Möjligen kan sandstenhuset ha tillkommit före stenhuggeritiden, exempelvis när hamnen byggdes.

På grusplanen framför stenhuggeriet lagrades stora mängder stenblock (i sk. stuker), främst obearbetad råsten naturligtvis. På planen har funnits några handdrivna lyftkranar samt ett flertal spår och vändskivor för rälsvagnar. Spårsystemet hade delvis två olika spårvidder, 2 respektive 3 fot. Ett ännu bevarat spår med dubbla spårvidder leder från grusplanen in i verkstadslokalerna.

Stenbrotten
Kalkstenen som bearbetades vid Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri bröts på gårdens egna mark. Spårvägen till stenhuggeriet och hamnen började i Mellomskogen, där det första bearbetade brottet var beläget. Redan på 1890-talet försköts brytningen söderut mot Såtaskogen, där stentäkten kom att ske under många år, troligen fram till 1950-talet. Då flyttades kalkstensbrytningen till en plats norr om Mellomskogen, strax ovan Råbäcks ålderdomshem. Detta blev det sista brott som bearbetades av Råbäcks stenhuggeri. I Kockaskogen ovanför det forna turisthotellet ligger ett gammalt kalkstensbrott som dock aldrig lär ha använts under det mekaniska stenhuggeriets tid.

Driften moderniseras
Fastän lyftkranar var ett oumbärligt hjälpmedel i hyvleriverkstaden redan från starten började kranar att användas i stenbrottet först från sekelskiftet. Kranarna underlättade stenbrytningen högst betydligt och redan inom några år fanns omkring tio lyftkranar i brottet.

Nästa större rationalisering var elektrifieringen, som genomfördes 1912. Elkraften levererades av Gullspångs Kraftverk, ett företag som Carl Klingspor varit med om att grunda år 1906. Alldeles bakom hyvleriverkstaden byggdes det transformatorhus i kalksten, som fortfarande är i drift. Inne i verkstaden installerades elektrisk belysning och ångmaskineriet ersatts med en elmotor. Ångmaskinen med panna såldes år 1918.

Transporterna av råsten med spårvägen från stenbrottet upphörde redan efter några år. Anledningen torde varit att stenbrytningen flyttades från Mellomskogen till Såtaskogen på 1890-talet. Dessutom lär en svår olycka ha inträffat på grund av den övre bandelens starka lutning. Stentransporterna gick därefter på landsväg – först med häst och vagn och så småningom med lastbil. Sista vagnen med bränd kalk på spårvägen från kalkbruket ned till hamnen gick 1934 och därmed upphörde sjötransporterna av kalk. Banan och viadukten revs 1949. Driften vid kalkbruket fortgick till 1958.

Bearbetningen av kalkstenen underlättades genom tillkomsten av två nya arbetsmaskiner – den tidigare nämnda remdrivna slipmaskinen och en kantsåg. Slipmaskinen inköptes 1927, men dess fabrikat är ej känt. Kantsågen levererades året därpå från AB Slipmaterial i Västervik. Den drevs av en separat elmotor och var uppställd i det inre manuella stenhuggeriet.

Trots inköpen av dessa båda maskiner var Carl Klingspor en gång så avancerade stenhuggerianläggning omodern och orationell vid 30-talets början. Läget vid hamnen blev en nackdel när frakten av både råsten och färdigvaror gick på landsväg. År 1934 skrev brukets dåvarande förvaltare att stenhuggeriets inventarier ”äro delvis gamla, omoderna och fullkomligt osäljbara samt ehuru användbara likväl av den beskaffenhet, att de snart måste ersättas, om stenhuggeriet skall kunna reda sig i rådande konkurrens på dess område”. Förvaltaren ansåg att någon arrendator knappast kunde uppbringas som ville betala för rätten att nyttja anläggningarna. Vad som saknades var främst en ramsåg som kunde dela större stenblock i tunnare skivor. Under några år hade detta arbetsmoment till dryg kostnad lejts bort till konkurrentföretaget Gössäters stenhuggeri.

Efter Carl Klingsports änka Louise Klingspors bortgång 1934 övertogs Råbäck av sonen Wilhelm Klingspor. Denne lät i valet mellan snar nedläggning eller modernisering av stenhuggeriet uppföra en helt ny verkstadsbyggnad år 1936 med ramsåg, kantsåg och två slipmaskiner samt även kontor och personalrum. Ramsågen levererades detta år från Västergrens i Västervik. Från samma företag kom även de båda slipmaskinerna år 1938. Kantsågen inköptes 1937, men av bokföringen framgår inte var den tillverkats. Senare överflyttades den gamla kantsågen från 1928 till nya verkstaden. Två eldrivna lyftkranar underlättade hanteringen av stenblocken. Båda dessa kranar finns ännu kvar.

Den nya verkstaden är byggd av regelverk med faluröd locklistpanel och har sadeltak, täckt med korrugerad eternit. Verkstaden är med en mellanvägg uppdelad i två delar, varav den södra inrymmer den ännu kvarstående ramsågen. Plats fanns där för ytterligare en, kanske tilltänkt, ramsåg. Slipmaskinerna och kantsågarna stod uppställda i den andra verkstadshalvan, men är nu bortförda.

Kompressorer anskaffades omkring år 1946 till både stenhuggeriet och stenbrottet. Stenhuggeriets kompressorer installerades i gamla verkstadens ångpannerum och ledningar gick därifrån till nya verkstaden. Med trycklyft drevs olika handverktyg, såsom mejslar och slipar. I brottet användes tryckluften för borrning av kilhål.

Mest byggnadssten
Framställning av sten för husbyggnader var i alla år den helt dominerande verksamheten vid Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri. Ständig efterfrågan fanns på trappsten, socklar och golvsten. Skorstenar, kakelugnsplaner, fasadsten, listverk, yttre fönsterbänkar (solbänkar), stenkällare och trottoarsten var från början stora artiklar, vars marknad minskade eller försvann under 1900-talet. Nya produkter blev inre fönsterbänkar och öppna spisar av polerad sten. Under 1930- och 1940-talet tillverkades stora mängder diskbänkar av kalksten.

För ladugårdar tillverkades krubbor, svinhoar och rännor. Mjölnare kunde beställa kvarnstenar av kalksten (s.k. stålkvarnar), garvare kunde få garvarebord och åt konditorer gjordes sockerbagarhallar. Andra produkter var mangelskivor, mortlar, lavoarskivor, lampfötter, bords- och byråskivor.

Gravvårdar tillverkades åtminstone fram till 1950-talet. Den enda typ av priskurant som finns bevarad från stenhuggeriet förtecknar just gravvård.

Till trädgårdsanläggningen levererades sten genom alla år. Det rörde sig om gångplattor, murar, terrasser, trappor, gångbroar, dammar, urnor och annat som kunde pryda en trädgård.

Nästan all sten som bearbetades vid Råbäcks stenhuggeri var kalksten. Såväl den grå stenen som några av de röda lagren nyttjades och de färdiga produkterna var alltså grå eller röda. Den grå stenen omtalades ofta under tidigare år som vit, medan den röda med tiden kom att benämnas brun. En utförligare beskrivning av kalkstenens olika lager finns i avsnittet ”Stenhuggeri på Kinnekulle”.

Under Råbäcks första verksamhetsår bearbetades även mindre kvantiteter sandsten, bland annat till gravvård. Sandsten hämtades strax nordost om stenhuggeriet, ur ett brott nära Råbäcks kvarn.

Leveranserna
Stenhuggeriets läge med hamn vid Vänern blev avgörande för leveransernas geografiska fördelning. Under många decennier utskeppades huvuddelen av produktionen med båt till städer kring Vänern och vid Västkusten samt tidvis även till Danmark. Med tiden minskade sjötransporterna till förmån för tåg och lastbil. Under de senaste åren synes försäljningen till avlägsna orter ha avtagit.

En stickprovsundersökning i räkenskaperna för perioden 1890-1950 ger följande, förenklade bild: 40 procent av leveranserna gick till Göteborg, 20 procent till Lidköping och resterande 40 procent till en rad andra orter. Försäljningen till Göteborg minskade under senare år. Med andra orter avses främst Kristinehamn, Trollhättan, Uddevalla, Malmö, Köpenhamn, Jönköping och Stockholm. Råbäck kom dock endast i ringa mån att försörja den viktiga Stockholmsmarknaden med kalkstensarbeten.

Årligen inkom ungefär 200 beställningar. Köpare var främst stenhuggerier och byggmästare samt i mindre utsträckning industrier, godsförvaltningar, offentliga byggnadsförvaltningar och privatpersoner. Stenhuggerierna vidarebefordrade Råbäcksstenen till olika byggnadsföretag på respektive ort. Råbäcks största kund genom tiderna var Johan Ingelmans stenhuggeri Göteborg. Under de tre första decennierna var Ingelman Råbäcks återförsäljare i Göteborgsområdet och förmedlade tidvis mer än halva produktionen.

Båttransporterna dominerade helt fram till 1920-talet. En stor del av frakterna togs av Råbäcks egna fartyg. Då Vänern låg frusen under vintern gick dock ett fåtal transporter med ”bantåg”, det vill säga järnväg. Det handlade då om brådskande leveranser eller frakter till orter utan hamn. Innan Kinnekulle – Lidköpings järnväg öppnandes 1897 gick järnvägstransporterna från Gössäter eller Lidköping – från nämnda år kunde man lasta vid Råbäcks station. Då beställningar inkom under vintern angav köparen ofta att leverans kunde ske ”vid första öppet vatten”.

Den första leveransen med lastbil ägde rum 1927 och redan 1930 var fördelningen mellan båt, tåg och bil ungefär lika. Båttransporterna minskade därefter snabbt, men upphörde troligen definitivt först 1950. Ännu på 1950-talet gick en betydande del av utfrakterna med järnväg. Under andra världskrigets bensinransonering gick givetvis biltransporterna tillfälligt tillbaka.

Råbäcks största beställning genom tiderna torde ha varit stenmaterialet till Lidköpings vattentorn, som byggdes åren 1899-1902. Leveranserna omfattade 920 ton kalkstensmursten, 670 kvadratmeter nubbsten, solbänkar, lister, friser, valvsten samt en del finare stenhuggeriarbeten. Allt detta betingade ett pris av 21 173 kronor, vilket gott och väl motsvarade en halv årsomsättning för stenhuggeriet.

Bland andra större beställningar märks Bjertorps slotts nordvästfasad (år 1911), Lidköpings lasaretts om- och nybyggnad (år 1928-29), Västgötabanans nya stationshus i Göteborg (år 1932) och Rottneros parkanläggningar (bland åren 1948-50).

Nästan alla större beställningar avsåg byggnadssten, som användes vid ny- och ombyggnader av bostadshus, affärshus, skolor, sjukhus, industrier, villor med mera. Ibland delades stora leveranser av flera stenhuggerier, vilket exempelvis gällde Bjertorps slottsbygge. Nämnvärt är också att Råbäck under 1930-talet utförde många legoarbeten åt Kinnekulles övriga stenhuggeriföretag.

Arbetets gång
Låt oss följa stenens väg från berget till färdig vara. I Råbäcks stenbrott pågick verksamheten året om. Själva brytningstekniken, som var densamma i alla år, innebar att kalkstenen kilades och spettades loss. Två viktiga hjälpmedel kom med tiden att underlätta stenbrottsarbetet, nämligen lyftkranar som infördes vid sekelskiftet och trycklyftsborrar som började användas omkring 1946. Innan lyftkranarna kom fick stenblocken flyttas med hjälp av spett och stenrullar.

Långt in på 1900-talet färdighöggs en hel del stenprodukter uppe i brottet. Det rörde sig om sådana varor som inte behövde hyvlas till, till exempel hallaskorstenar och trottoarsten. Vid sekelskiftet arbetade ett 30-tal man i brottet och till betydande del sysslade dessa med stenhuggeri. Ser man till försäljningsvärdet dominerade dock den sten som vidareförädlades i hyvleriet helt och hållet över den sten som enbart höggs.

I nästan alla år gick kalkstenstransporterna ned till hamnen på landsväg. Spårvägen upp till täljstensbrotten nedlades ju som nämnts redan efter några få år. Fram till efterkrigstiden var det mest Råbäcks torpare som med häst och vagn svarade för den tunga och strävsamma stenkörningen. Tre eller fyra vändor per dag hann köraren med. De sista decennierna kördes stenen med lastbil. Ytterligare uppgifter om såväl stenbrytning som stenkörslorna finns i boken ”Min hemsocken” av Johan-Erik Andersson, utgiven 1958.

Varje sten som kom ner till stenhuggeriet var mer eller mindre unik. Det gällde inte bara att veta från vilket lager i berget stenen var hämtad, utan även inom varje lager kunde stenens kvalitet variera. Stor erfarenhet krävdes därför av hyvlare och huggare för att den färdiga varan skulle få rätt utseende och en beständig yta.

Det första bearbetningsmomentet nere vid verkstaden var att råblocken gavs plana ytor på någon av de tre vanliga hyvlarna. Stenens kanter fick sedan önskad form genom kanthyvling eller handhuggning. Kanthyvling kunde även ske i de vanliga hyvlarna, men det är okänt hur ofta det skedde. De hyvlade som grov- respektive finhyvlad sten. Rent praktiskt fungerade hyvlingen så att stenen placerades på en vagn, som passerade fram och tillbaka under ett eller två fasta hyveljärn.

Sedan verkstaden utrustats med ramsåg år 1936 kunde stora råblock delas till skivor av önskad storlek. Ramsågen hade ett stort antal otandade sågblad och själva nötningen mot stenen åstadkoms med kvarts- eller stålsand. Att såga igenom ett stort block tog åtminstone ett par, tre dagars tid. Snittytan blev tämligen jämn och fin. Skivorna sågades sedan till önskat format i kantsågen, som hade sågklinga av karborundum. Med ramsågen kunde man få fram tunnare stenskivor än vad som var möjligt med hyvlarna. Stenen som hyvlats eller sågats kunde antingen levereras i detta skick eller vidarebearbetas genom slipning, polering eller huggning – allt givetvis beroende på beställarens önskemål.

Råbäcks första maskin för slipning och polering installerades 1927 i gamla verkstaden och 1938 tillkom ytterligare två maskiner i nya verkstaden. Samtliga tre var så kallade vertikalslipmaskiner med roterande slipskiva av karborundum. Slipskivan fördes fram och tillbaka för hand över det på ett bord upplagda arbetsstycket. När stenen skulle poleras byttes slipskivan mot en mjuk polerskiva. Som polermedel användes oftast tennoxid (tennaska). År 1946 tillkom även ett tryckluftsdrivet handverktyg för slipning. Före 1927 slipades stenen helt för hand. Detta lär ha tillgått så att ett sandstensstycke med träpinne som handtag snurrades runt på stenytan under begjutning av vatten. Till den efterföljande finslipningen användes pimpsten och skulle stenen poleras påfördes tennaska med hjälp av en bit juteväv.

Stenhuggarna vid verkstaden tog vid efter den maskinella bearbetningen. Den hyvlade eller sågade stenen skulle ibland behuggas för att ge stenen någon struktur. Vidare kunde buktiga ytor såsom valvsten och rundade trappsten inte framställas med maskinernas hjälp (bortsett från profilhyvling), utan fick göras för hand. Andra uppgifter var huggning av inskriptioner på grav- och minnesstenar samt inte minst huggning av ornament. I sistnämnda fall användes ofta gipsmodeller som förlaga.

Med sina olika mejslar kunde stenhuggaren ge stenens yta vitt skilda strukturer. Med bredmejseln blev stenen låger-, narv- eller skrädhuggen och med tandmejseln fick man tandhuggna ytor. Andra exempel på bearbetningsmetoder var krysshamring och råkoppshuggning. Krysshamringen gjordes med en krysshammare, ibland även benämnd stockhammaren. Vid mejslingen användes träklubba – antingen rund eller fyrkantig. Som mätinstrument vid huggningen nyttjades vinkel och rätskiva. När stenhuggaren arbetade satt han oftast på en enbent pall, vilket gjorde att han lätt kunde ändra arbetsställning. Den var dessutom lätt att placera på det oftast ojämna underlaget.

I smedjan smiddes de flesta verktyg som användes vid stenhuggeriet. Bland annat tillverkade smeden slätstål och profilstål som användes vid stenhyvlingen. Som förlaga vid profilstålssmidet hade smeden plåtmallar tillklippta av verkmästaren på grundval av de ritningar beställaren tillsänt stenhuggeriet. För slipning av profilerade stål användes en ännu bevarad remdriven slipmaskin med ett konstfullt utformat gjutjärnsstativ. När handverktygen använts en tid fick de smidas ut igen och omhärdas. Med mycket täta intervall måste hyvelstålen och andra verktyg slipas, vilket gjordes på verkstadens stora remdrivna slipsten.

Människor och miljö
Decennierna kring sekelskiftet var Råbäcks stenhuggeri ett tämligen stort företag, sett till antalet sysselsatta arbetare. Personalstyrkan uppgick dessa år till 45 – 50 man. På 1910-talet halverades arbetarantalet för att sedan stabiliseras till drygt 20 man under mellankrigstiden, varav cirka 7 i brottet och 14 i verkstaden. Efter andra världskriget fram till nedläggningsåren sysselsattes omkring 10 anställda, varav ca 3 i brottet och 7 i verkstaden .

Halveringen av personalstyrkan kring första världskriget motsvarades sannolikt inte av någon produktionsnedgång – åtminstone steg tillverkningsvärdet kraftigt. Mellan 1896 och 1920 minskade arbetarantalet i stenhuggeriverkstaden från 20 till 14 man, medan däremot antalet stenbrottsarbetare minskade från 31 till 7 man. Bakom dessa siffror kan istället anas en förbättrad produktivitet, i synnerhet vad stenbrytningen beträffar. Införandet av kranar i stenbrotten var en viktig rationalisering. En annan anledning till att arbetarantalet i stenbrottet minskade var att manuell färdigbearbetning av sten i brott (t.ex. trottoarsten) samtidigt minskade.

En god bild av vad de olika människorna gjorde vid Råbäcks stenhuggeri får man genom att studera ovanstående uppställning:

Samtliga dessa arbetade hela året, alltså även under vintern. Antalsuppgifterna för 1938 är ungefärliga. Av stenbrottsarbetarna var en del stenhuggare, åtminstone 1896. Maskinisten försvann kanske när ångdriften slopades 1912. Sågare behövdes ingen 1896, eftersom den första sågen inköptes först 1928. Inriktaren var hantlangare åt hyvlaren och svarade bland annat för att hyvelgruset kördes bort samt hjälpte till vid stenbyten. Möjligen svarade sliparen i äldre tider för slipning av verktyg och inte av sten.

Några kvinnor har troligen aldrig arbetat vid stenhuggeriet. Unga pojkar fick däremot anställning vid några tillfällen. Ibland var det stenarbetarnas söner som på detta sätt kom in i verksamheten. Det finns exempel på att tre generationer arbetat vid Råbäcks stenhuggeri. Var pojkarna under 18 år räknades de som minderåriga och fick årligen genomgå läkarkontroll – åtminstone från år 1900 då detta lagstadgades.

Kunskaperna om hur kalkstenen kan brytas och huggas fanns sedan gammalt på Kinnekulle. Allteftersom olika maskiner togs i bruk fick man dock skaffa sig erfarenhet av hur dessa bäst skulle användas. I allmänhet låg dock Råbäck steget efter Hellekis och Gössäters stenhuggeri vad gällde maskindriften, så några svårare inkörningsproblem handlade det knappast om. Intressant att notera i dessa sammanhang är att stenhuggeriets förste verksmästare Sven Torstensson före 1888 var Råbäcks jägare och skogvaktare. Ända tills han slutade år 1908 fördelades också hans lön mellan ”Skogens konto” och ”Hyfleriets konto” i bokföringen. De verkmästare som kom efter Sven Torstensson ägnade sig däremot enbart åt stenhuggeriet. Verkmästaren svarade för arbetsledning, upprättade underlag för offerter, gjorde ritningar samt deltog under senare år även i produktionen. Avlöning, fakturering och korrespondens sköttes däremot alltid av gårdskontoret. En komplett förteckning över Råbäcks verkmästare ser ut så här:

Stenhuggeriets arbetare och verkmästare bodde dels i husen nere vid hamnen, dels på olika ställen i trakten. Råbäcks bruk hade ett flertal torp och arbetarkaserner där de anställda kunde få bo. Bostadsförhållandena var i äldre tider ofta mycket svåra. En arbetare har berättat att när han gifte sig vid sekelskiftet fick han ett rum med järnspis, dock med det förbehållet att ta emot en inneboende ungkarl också i detta enda rum. Arbetsplatsen låg för de flesta inom gångavstånd och måltiderna kunde intas i hemmet. Flera av dem som bodde längre bort skaffade cykel samt tog mat med sig hemifrån.

Som arbetskläder användes avlagda gångkläder eller plagg som var direkt avsedda för arbetet. På fotografier från sekelskiftet kan man se stenhuggeriets arbetare iförda långbyxor och skjorta eller arbetsblus, ofta med väst och många gånger även med förkläde av läder. Huvudbonad bars av samtliga, antagligen skärmmössa eller någon typ av hatt. Fotbeklädnaden var antingen riktiga träskor eller trätofflor med ovanstycke av läder. Under senare årtionden kom arbetsklädseln framför allt att bestå av blåkläder, keps och snörskor eller stövlar.

Stenhuggeriets arbetsmiljö var varken bättre eller sämre än vad den samtida industrin i stort kunde bjuda på. Ett undantag blev naturligtvis med tiden den gamla verkstadens ouppvärmda och dragiga lokaler. När vinden låg på från sjön under kalla vinterdagar var det inte nådigt för de stillastående hyvelskötarna. Och att komma nära transmissionssystems axelledningar och remmar innebar alltid en fara. Belysningen var fram till elektrifieringen år 1912 ordnad med gas- och fotogenlampor. Stenhuggarnas främsta gissel, silikos eller stenlunga, drabbar inte kalkstensarbetare. Kroppsvätskorna kan nämligen lösa kalkdammet, som stundtals av arbetarna till och med betraktats som hälsosamt. Sandstensdammet var däremot livsfarligt. Ett exempel härpå är att ett trettiotal stenhuggare avled i stenlunga vid Skara domkyrkas restaurering åren 1886-1894.

Allt arbete avlönades i många år efter vissa priser per längd- eller kvadratmått. Stenbrytarna fick exempelvis si eller så många ören per kvadratfot för brytning av likhall, mumma eller flåra. Även körningen av råsten från brottet ned till hamnen, hyvlingen och stenhuggningen gick på ackord. Från 1940-talet ersattes detta ackordssystem med timavlöning.

Stenhuggeriets arbetare organiserade sig fackligt först omkring 1936, då man gick med i Svenska Stenindustriarbetarförbundet. Jämfört med övriga stenindustrier i trakten var detta mycket sent. Arbetarna vid Hellekis AB organiserade sig redan 1906 och motsvarande år för Råbäcks kalkbruk var 1918. Ser man till lantarbetarna på Kinnekulle och även övriga länet kom dock det fackliga genombrottet så sent som på 1930-talets mitt.

På våren 1943 uppstod en svår arbetskonflikt vid Råbäcks stenhuggeri. Efter strandade löneförhandlingar nedlades driften vid stenhuggeriet och först ett år senare kom verksamheten åter igång. Stenarbetarna blev under konflikttiden svartlistade och fick i flera fall söka sig långt bort för att få nya arbeten.

Något om lönsamheten
Råbäcks bruks verksamhet var länge mångfacetterad – allt från jordbruk till utsiktstorn. Av bruksbokföringen framgår de olika rörelsegrenarnas lönsamhet. Det mekaniska stenhuggeriet gav flertalet år en vinst och denna sammanräknades med hela brukets resultat. Stenhuggeriets vinster var bäst fram till andra världskriget, för att därefter kraftigt minska. Den genomsnittliga årsvinsten under perioden 1940-1963 var faktiskt endast 1.700 kronor. Under de sista åren som bruket drev stenhuggeriet var dock lönsamheten åter något bättre. Brukets viktigaste inkomstkälla var i alla år det stora kalkbruket. Kalkbränningen gav avsevärt större vinster än stenhuggerirörelsen.

De sista åren
Stenhuggeriet drevs i egen regi av Råbäcks bruk under nära åttio år. Wilhelm Klingspor gick bort 1963 och hans söner lät utarrendera stenhuggerirörelsen till Skånska Granit AB från år 1964. Behovet av investeringar i anläggningen var då mycket stort, samtidigt som lönsamheten i ett längre perspektiv var dålig. Samtliga åtta anställa fick fortsätta hos arrendatorn, som för övrigt genom köp övertog stenhuggeriets maskiner och inventarier. Skånska Granit AB var ett stort företag med mer än 200 arbetare vid olika granitbrott i Kristianstads län. Redan 1966 uppgick dock detta bolag i det ännu större företaget Granit AB C A Kullgrens Enka. Senare samma år övertogs arrendekontraktet av fabrikör Gösta Thor på det konkurrerande Thorsbergs Stenhuggeri. Gösta Thor genomförde efter sitt övertagande en del rationaliseringar vid stenhuggeriet. Lyftkranen vid de två östra hyvlarna ersattes med en s.k. telfer, som genom en nyupptagen port lätt kunde flytta stenblocken från gårdsplanen till hyvlarna. Dessa båda hyvlar omändrades även till direkt elmotordrift. För första gången fick också stenhuggeriet en gaffeltruck, som i hög grad förenklade de interna transporterna.

Efterfrågan på Kinnekulle-sten var mycket dålig under dessa år. Samtidigt var såväl maskiner som byggnader helt nedslitna. Verksamhetens omfattning minskade därför successivt för att helt upphöra år 1970. Thorsbergs Stenhuggeri är sedan dess den enda återstående företrädaren för Kinnekulles tusenåriga stentradition.

Stenhuggeriet blir museum
Hösten 1981 bildades en förening för att rädda stenhuggeriet och bevara det som ett levande museum.

Frågan om byggnadsminnesförklaring väcktes den 16 maj 1983 och tillstyrktes av Riksantikvarieämbetet, Skaraborgs länsmuseum med följande motivering:

”Stenhuggerinäringens historia går tillbaka till förhistorisk tid. Efter 1800-talets mitt avlöstes den rent hantverksmässiga inriktningen genom att en mekaniserad stenarbetning i större skala påbörjades. Effektivare maskiner introducerades för stenens hyvling, svarvning, slipning och sågning.

Stenhuggerinäringen i Skaraborg var fram till 1800-talet i huvudsak koncentrerad till Kinnekulle där ända sedan 1000-talet byggnadssten och gravvårdar huggits. Näringens industrialisering under 1800-talets senare hälft medförde att tre så kallade mekaniska stenhuggerier etablerades på Kinnekulle. Ett av dessa, och det nu bäst bevarade, var Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som anlades 1888 och var i drift fram till 1970. I dess inre är hela den ursprungliga maskin utrustningen, med bland annat fyra stenhyvlar, slipmaskin och stenkran, smedja samt matbod bevarad.

Råbäcks stenhuggeri är i stort sett oförändrat sedan anläggningstiden och utgör en synnerligen väsentlig del av stenbearbetningens historia på såväl Kinnekulle som landet sin helhet”.

Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborg av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986