Råbäcks stenhuggeri

Bildgalleri

Obs! För att se bilderna i orginalstorlek klicka på titeln  till bilden i galleriet så öppnas en ny sida med bilden i orginalstorlek.

Om

Under senare år har våra äldre industribyggnader och industrimiljöer fått en större uppmärksamhet i diskussionen om vad som bör bevaras. Som historiska dokument är de oersättliga och insikten härom har ökat i takt med att anläggningar av detta slag blivit allt färre. I dessa tidiga industrier finns ursprunget till vår egen tids industrisamhälle. När ångkraften togs i bruk vid 1800-talets mitt möjliggjordes en mekanisering av näringar som i århundraden bedrivits på ett hantverksmässigt sätt. Stenhanteringen är en av dem.

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig tillbaka till tidigt medeltid, då området var centrum för en högtstående kyrklig stenhuggarkonst. Utnyttjandet av kalkstenen och sandstenen för olika ändamål var här liksom på de övriga västgötabergen en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes under 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier anlades. Från detta skede är Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri, som togs i bruk år 1888. Anläggningen var i drift till 1970 och är i stort sett oförändrad sedan anläggningstiden. Den belyser på ett värdefullt sätt ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle liksom i landet i sin helhet.

Den gamla stenhuggeribyggnaden har under senare år rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggningen, samt så långt som möjligt, levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.

Stenhuggeri på Kinnekulle
”Såfinnes ock i Västergötland ett mycket högt berg, Kindaberg (Kinnekulle) kalladt, … som rundt omkring har marmorhällar, hvilka naturen förlänat så sköna, brokigt växlande färger, att de äro ägnade att göra hvarje byggnad, hvilken den infogas, lika prydlig som nyttig.”

Olaus Magnus beskrivning av Kinnekulle som en paradisisk och ljuvlig trädgård återges ibland i skrifter om berget. Mindre känt är hans Historia om de nordiska folken som trycktes 1555 också innehåller den ovan återgivna texten som Kinnekulles vackra kalksten. Kunskapen om bergarterna och deras användning sträcker sig emellertid ännu längre tillbaka i tiden. Att Kinnekulle redan tidigt befanns vara särskilt lämpligt för stenutvinning beror naturligtvis på dess speciella geologiska uppbyggnad.

Kinnekulles bergarter
Kinnekulle är det av Västergötlands platåberg som uppvisar den mest fullständiga serien av lagrade bergarter. Det består av urberget lagrade sediment som förstenats till bergarter och som skyddas från senare nedbrytning av den vulkaniska hårda diabasen. De avlagrade bergarterna som ligger i nästan helt vågräta skikt är nerifrån räknat sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer. Bergets karakteristiska profil beror på skillnader i hårdhet hos bergarterna. De mjuka alunskiffer- och lerskifferlagren ger jämna sluttningar, medan den hårdare kalkstenen ger platåer och markanta branter som kallas klevar. Den håra diabasen ovanpå bergets övre del dess nästa lodräta stup och plana yta.

Urberget går i dagen vid bergets strandkant. Ovanpå detta ligger sandstenen som brutits till både byggnadsmaterial och finare stenarbeten. Alunskiffern där ovanför bröts i äldre tid enbart för framställning v alun som bland annat användes vid färgning och garvning samt som läkemedel. På grund av dess höga oljehalt började man under 1800-talets förra hälft att använda alunskiffer som bränsle i kalkugnarna och senare för framställning av skifferolja. Den brända skiffern som blir röd till färgen benämns rödfyr och högar av denna ligger runt de forna kalkbruken. Inbäddat i alunskifferlagret finns, särskilt på Kinnekulles västsida, så mycket orstenskalksten att denna och alunskiffern kunnat utvinnas parallellt för kalkbränningen. Lämningar efter stora kalkbruk återfinns därför på denna nivå. Här ligger också de flesta herrgårdarna då jorden är bördig och växligheten yppig. Ovanför alunskiffern vidtar kalkstenens olika lager. I anslutning till ortocerkalkens brytningsvärda skikt finns både äldre och yngre stenbrott som en krans runt hela kullen. Jordtäcket på kalkstensplatån är ganska tunt och några områden har ren så kallad alvarmark. Byarna Västerplana, Medelplana och Österplana är belägna på denna nivå. Högkullen slutligen som bildas av diabasen är mestadels skogbevuxen.

Kalkstenslagrens benämning och användning
Den kalksten som från äldsta tiden har brutits på Kinnekulle tillhör den så kallade ortocerkalken som med sina 50 meter är bergets absolut mäktigaste kalkstenslager. Övriga kalkstenslager är mycket obetydliga. Ortocerkalken indelas geologiskt i under rödsten (ca 20 m), grå sten eller täljsten (ca 1 m), övre rödsten (ca 11 m) och leversten (ca 20 m). De för stenhuggeriändamål intressanta lagren är det allra översta av den undre rödstenen, den grå stenen och den övre rödstenen. Bland stenhuggarna benämns alla dessa brytningsvärda lager täljsten, vilket kan vara något förvirrande då geologerna använder termen enbart om de grå lagren. Den grå stenen innehåller renare och fastare kalkstensskikt än de övriga och har därför sedan gammalt brukats till stenhuggeriändamål. Något motsvarande skikt med samma kvalitet finns inte på de övriga västgötabergen. De bästa av de röda stenlagren har tack vare färgen också tidigt varit åtråvärda, inte minst till dekorativa fasaddetaljer. Merparten av den undre rödstenen är dock olämplig för stenbearbetning och detsamma gäller leverstenen. Den förra har däremot brutits för cementtillverkning och kalkbränning.

Både rödstenen och den grå stenen skiktar sig naturligt horisontellt i tunna lager. Fasta användbara lager växlar med lösa märgelartade, vilket underlättar brytningen. De olika brukbara lagren har av stenhuggarna getts särskilda namn som i regel anger något för lagrets karakteristiskt. Kalkstenslagrens namn och tjocklek på Kinnekulle framgår av bilden sidan 11. Namnen är för tydlighetens skull något ”försvenskad”- dialektalt heter det till exempel inte goda lagret utan ”goa-la´t”. De äldsta namnen tycks återfinnas kring den grå stenens bästa lager, den så kallade likhallen som alltså använts till liggande gravhällar. Mycket djupare än till likhallen gick man antagligen inte i äldre tid och lagret under benämndes därför botten. ”Maren” anger att lagret är svårt (marigt) att klyva från likhallen ”måkka” att det är odugligt. ”Flåra” är ett tunt lager av bra kvalitet, användbart till trappsten och golvsten. ”Kart” avser tjocka men ej fullgoda lager och anses vara samma ord som till exempel äppelkart, dt vill säga omoget. Sextumskarten användes till ladugårdsgolv och skjutskarten om den utan klov (sprickor) till ladugårdskrubbor, grindstolpar och pelare. Fjällbott kallades i Råbäck för stålbott och användes i viss utsträckning till ladugårdsgolv och trottoarsten. Namnet lär komma av det att det var svårt att få den hel vid bearbetning. En del av andra lager benämndes helt enbart som golvstens- eller trappstenslager efter sin huvudsakliga användning.

Kalkstenens naturliga skiktning har alltid varit avgörande för hur tjocka skivor man kunna utvinna. Däremot har det varit lätt att bryta block med stor längd och bredd. De tjockaste användbara lagren av den grå stenen gav i regel efter hyvling av plattor om högst 15 cm, av den röda stenen kunde större tjocklek erhållas. Vissa lager kunde dock ibland sitta ihop utan klov och därmed nyttjas till exempelvis trappsten och grindstolpar.

Stenhuggarnas rikt utbildade namngivning av de olika kalkstensskikten grundar sig på en stor yrkeskunskap med lång tradition. Vid tillverkningen måste stor hänsyn tas till stenens skiftande struktur, färg och egenskaper och det fordras lång erfarenhet för att rätt bedöma kvaliteter och skilja ut lämpliga ämnen till olika slags arbeten. Stenhuggerinäringens kraftiga tillbakagång under 1900-talet har medfört att de äldre yrkeskunskaperna till stor del gått förlorande.

Kalkstensbrytning
Kinnekulles geologi är naturligtvis förutsättningen för var stenbrytning försiggått på berget. Där de brytnings- och användbara lagren går i dagen och därmed varit lättast åtkomliga har också tidigast utnyttjats. Då den kvalitetsmässigt värdefulla grå kalkstenen endast utgör ett cirka en meter tjockt lager, går den i dagen i en mycket smal rand som dock vid Västerplana och Österplana utvidgar sig till plana fält. Kartbilden visar hur stenbrotten följer denna rand i nästan sammanhängande rad runt berget med ett längre avbrott på bergets norra sida där de lösa jordlagren är tjockare. De åtråvärda kalkstensskikten har varit lättast åtkomliga i Västerplana och de skriftliga källorna bekräftar att brytningen var koncentrerad dit i äldre tid. Sandstensbrytning är framförallt känd från herrgårdarna i Medelplan, från Husaby och Gössäter.

De tidigare stenbrotten var mycket ytliga eftersom man endast använde några få lager, i första hand i anslutning till den så kallade likhallen. Linné återgav i sin reseskildring 1746 från Kinnekulle bland annat hur kalkstensbrytningen då gick till:

”Stenbrotten voro anlagda omkring Västerplana kyrka, dels på marken, dels på ängarna, där stenbrytaren först avröjde den kvartersdjupa rödmyllan, … Sedan denna jorden var avröjd, följde stenbrytaren snedden och tvärsnedden i berget: avröjde den övra flisan som merendels var röd och odugelig: de följande varv bruktes till slipning. Av de små styckena gjorde fyrkantiga golvstenar till aln i kvadrat och såldes för 20 öre S;mt stycket. De större hugges till gravar, gravstenar, milpålar etc. ”

Linnés lärjunge Per Kalm beskrev 1742 hur stenen först bearbetades för hand med järn och träklubba och därefter slipades på en så kallad skurkvarn. I denna fästes stenarna på en stock som satt på en mittpåle och som drogs runt, varv på var över en botten av kalksten. Emot dessa slipades de släpande stenarna med hjälp av sand och vatten.

Själv stenbrytningen finns beskriven i senare skildringar. De omtalar hur de olika kalkstensskikten lossas i stora horisontella skivor med hjälp av kilar och järnspett. Vid brytningen utgick man från bergets naturliga delning av så kallade ”mäler”. Så benämns de sprickor på längden och tvären som delar berget i vad som kallas bänkar och pallar. De lossade blocken fick rullas på trärullar med hjälp spetten. Det tunga arbetet med att hantera blocken och all så kallad vraksten och skrotsten underlättades vid sekelskiftet av att lyftkranar började användas. På 1930-talet infördes tryckluftsborr till hjälp vid brytningen. Sprängning har däremot knappas förekommit på Kinnekulle – det förstörde för mycket användbar sten. Den nutida stenbrytningen på Kinnekulle utförs med klingsåg som sågar stora stycken direkt ur berget.

Stenbrytningen var ett tungt arbete. Dess omfattning framgår av det faktum att de färdiga produkterna utgjorde mindre än 5 procent av den utbrutna stenen. Vrakstenen betalades inte utan endast de block som kom till användning. Blocken mättes ner vid stenhuggerierna och ersättning utgick per kvadratfot. Eftersom hanteringen med vraksten inte gav lön lades denna sten så nära brytningskanten det var möjligt utan att hindra brytning och körningar.

Från stenbrotten kördes stenen med häst och vagn ner till stenhuggerierna. Körningarna utfördes som extraarbete av torpare och småbönder från trakten. För torparna ingick de som ersättning för arrendet. Lastbil började användas på 1930-talet, men hästkörningen fortsatte länge parallellt.

Stenhuggarkonsten under medeltiden
Redan i förhistorisk tid användes de lokala stenmaterialen vid byggandet av gravar och tillverkning av redskap. I samband med kristnandet kom med missionärerna från kontinenten och England kunskapen om att uppföra byggnader av sten och skickliga stenhuggare tidigt till dessa trakter. Att Olof Skötkonung som förste svenske konung omkring år 1000 lät döpa sig i Husaby hade naturligtvis stor betydelse för den kristna mission. Under perioden cirka 1100-1250 uppfördes drygt 500 kyrkor i det dåtida stora Skara stiftet, och flera av de tidigaste återfinns i just Kinnekulleområdet. Runt berget ligger bland annat Forshems, Husaby och Skälvums kyrkor som är uppförda under 1100-talet av sandsten, vilket var vanligast som kyrkobvggnadsmaterial. Att man även förstod sig på att använda kalkstenen visar Västerplana kyrka vars fasad livas upp av hörnkedjor i röd kalksten. Dåtidens stenmästare är i regel anonyma för oss, men på Skälvums kyrkas tympanon står inhugget på latin Othelric me fecit, vilket betyder Othelric gjorde mig. Othelric antas ha kommit från Tyskland, men haft en engelsk utbildning. Till medeltidens stenkonst hörde utöver kyrkobyggandet framför allt rikt utsmyckade dopfuntar och de för medeltida Skarastiftet unika gravhällar som efter sin ornering givits namnen liljestenar och stavkorshällar. De närmare 200 bevarade dopfuntarna i länet är nästan undantagslöst tillverkade av sandsten. Av de kända liljestenarna är flertalet av sandsten. De har en påtaglig dominans i bygden kring Kinnekulle och anses i stor utsträckning ha sitt ursprung på berget. Den intensiva kyrkobyggnadsperioden varade upp till omkring 1250 då också tillverkningen av dopfuntar och stavkorshällar tycks ha upphört. Liljestenarna anses ha tillverkats under hela 1200-talet men sedan kommit ur bruk. Stenbearbetningen under återstoden av medeltiden var däremot mycket blygsam. Ett nytt uppsving i stenbearbetningens historia tycks ha inletts i samband med byggandet av Mariestads domkyrka. De av hertig Karl anlitade tyska stenhuggarna hämtade röd kalksten till kyrkan från Ekegärdet söder om Västerplana by. Det är sannolikt att den förste till namnet kände, på Kinnekulle bosatte stenhuggaren, Thomas Fehman, kom till trakten vid domkyrkans byggande. Fehman som var bördig från Femern gifte sig i Västerplana. Hans gravsten i kyrkan där är antagligen utförd av honom själv och vittnar om en förnämlig stenhuggarkonst. På gravstenen återges de verktyg stenhuggaren använde: hammare, linjal, vinkelhake, passare och lod med snöre. Dessutom nyttjades mejslar av olika slag för finhuggning.

Stormanskonst och vardagsvara
Från 1500-talets slut och ett par århundradens framåt kan i skiftande källor återfinnas namn på stenhuggare verksamma i Västerplana och uppgifter om leveranser därifrån. Få stenarbeten är däremot signerade. Nu är det inte minst herrar till stormaktstidens slott och herresäten som är beställare av byggnader, byggnadsutsmyckning, gravstenar och gravkapell. Till Magnus Gabriel De la Gardies byggen på Läckö och Mariedal hämtades sten från Västerplana, bland annat till portalen och sexton spisar på Mariedals slott. Conrad von Falkenberg beställde hörn- och trappstenar hos mäster Thomas till det stora stenhuset på Börstorp. Hönsäters nuvarande huvudbyggnad uppfördes av två stenhuggare Västerplana, Arvid Månsson och Christian Johansson enl. ett kontrakt från 1667, vari de åtog sig att mura källare och hus samt illverka golv, trappor, dörromfattningar, spisar med mera av huggen sten. Ytterligare prov på stenhuggarkonsten på Kinnekulle återges på en avbildning av Hellekis i det berömda planschverket Svecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar det senare nedbrunna stenhuset från 1597 i renässansstil, prytt med kalkstensutsmyckningar varav några delar bevarats till våra dagar. Rikhaltigt förekommande i länets kyrkor är konstnärligt utformade porträttgravstenar från 1500-talets slut och 1600-talet. De avbildar stormän och präster, ofta omgivna av hela sina familjer. Många av dessa gravstenar är tillverkade av kalksten från Kinnekulle, men stenhuggarmästarna är nästan alltid anonyma.

Väl känd till namnet och gagnet under en något senare tid är stenhuggare Per Jonsson Stenhammar från Västerplana, som från 1699 var arbetsledare vid byggandet av De la Gardieska gravkoret i Varnhems klosterkyrka. Per Stenhammar fick senare ansvaret att tillverka milstenarna för Skaraborgs län. Till sin hjälp hade han flera stenhuggare i Västerplana. Där framställdes för länet ca 800 stenar av kalksten, med årtalet 1707. Närmare 500 av dessa har bevarats till våra dagar. Senare höggs milstenarna för Älvsborgs län med dateringen 1754.

I 1700-talets källor betonas annars att stenhuggeriet var ett hantverk som bedrevs som binäring av bönderna. Tillverkningen tycks främst ha bestått av gravstenar, trapp- och golvstenar, kvarnar och kvarnstenar samt skorstenar. Talande är den beskrivning av förhållandena i Västerplana som P E Lindskog lämnar i sin kända bok om Skara stift 1813:

”Årsväxten af säd förslår icke till Allmogens underhåll året igenom, hälst hemmanen här uppe äro ganska små i jämförelse mot andra; utan brisen måste ersättas genom förtjänst med foror till Göteborg, Hofva och annorstädes, med stenhuggerier af alla slag samt med kalkbränning, som numera aftager, sedan skogsbristen blifvit så märkbar”.

Härvid uppräknar Lindskog exempel på de slag av stenhuggeriarbeten som utfördes: ”portstolpar, kolonner av sandsten, golfsten, slipad och slätthuggen, mälthus- kölnbottnar, mangel och trädgårdsbord slipade, rännstenar, stentrummor till underjodiska vattuledningar, grafstenar med inskriptioner, innebyggde grafvar, vägskilnads- och milstenar, större och mindre skorstenar, trappor med rundstaf och skarp kant, så kallade planar (stora stenar för farstutrösklar), räfflade qvarnstenar, jämväl till snus- och saltqvarnar, vigter med järngrepar, hoar, mortlar, slipade hällar framför kakelugnar, spishällar, brunnskar, målare-hällar, bakungs-arilar m fl.”

Påfallande är det stora inslaget av mer eller mindre vardagliga nyttoartiklar. Icke omnämnd är vanlig byggnadssten, men en annan samtida källa uppger att de flesta huset i socknen är av sten. Stenbyggnaderna utgår ju än i dag ett markant inslag på Kinnekulle.

Stenhuggerinäringen industrialiseras
Stenhuggeriet på Kinnekulle levde kvar hantverksmässigt långt in på 1800-talet och bedrevs huvudsakligen som beställningsarbete av enskilda huggare. 1800-talets expansion på olika samhällsområden bidrog emellertid till en starkt ökad efterfrågan på byggnadsmaterial av skilda slag. Sandsten från Kinnekulle kom till användning bland annat vid de omfattande kanal- och hamnanläggningsföretag som igångsattes, till exempel Trollhätte kanal och Göta kanal. Både kalk- och sandsten efterfrågades från 1800-talets mitt till de nya institutionsbyggnaderna som nu började uppföras och till de nya hyreshusen i de framväxande stenstäderna. Kalkstenen nyttjades i första hand till trappor och golv, men även till fasadbeklädnad på monumentala byggnader. 1800-talets stenhus hade i regel putsade fasader fram till 1890-talet, då en stil med krav på användning av äkta material slog igenom. Kravet på materialäkthet ledde till att marknaden växte för naturstensarbeten till socklar, portaler, fönsteromfattningar och andra detaljer ofta kombinerades med fasadtegel. Även den efterföljande jugendstilen och den därpå följande nationalromantiska stilen använde gärna äkta sten i socklar och portaler. Funktionalismens genombrott på 1930-talet medförde att bruket av byggnadssten minskade kraftigt och under efterkrigstiden har nya konstgjorda material i stor utsträckning fått ersätta naturstenen..

Den ökade efterfrågan på sten vid 1800-talets mitt ledde till att stenhanteringen antog alltmer organiserade former. På Kinnekulle innebär det att verksamheten knöts allt starkare till de stora herrgårdarna, där godsägarna iklädde sig rollen av framgångsrika industriledare, medan stenhuggarna blev anställda lönearbetare. Tillverkningen industrialiserades med hjälp av effektivare maskiner för stenens hyvling, svarvning, slipning och sågning. Kinnekulle fick snart Skaraborgs helt dominerande stenhuggeriindustri.

Liksom länets stenindustri i övrigt var den främst inriktad på kalksten.

1862 startade det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle vid Hellekis hamn, för övrigt ett av de första i landet. Samma år träffades en överenskommelse mellan ägarna till Hellekis, Råbäcks och Blombergs säteri om att dela en leverans av sandsten till ”Kongl. Directionen öfver Göteborgs Hamn och Elfarbete 1862”. 1877 igångsattes Gössäters stenhuggeri och 1888 togs stenhuggeri et i Råbäck i bruk. Vid Hellekis stenhuggeri avtog tillverkningen i samband med att Hellekis AB startade cementtillverkning 1892. Hellekisbolaget övertog istället år 1899 Gössäters stenhuggeri och flyttade 1904 det nedlagda stenhuggeriet vid Hellekis hamn dit. Gössäters stenhuggeri var under hela sin verksamhet det största på Kinnekulle. Det nedlades 1951 varvid maskinerna togs bort.

På 1900-talet tillkom ytterligare några stenhuggerier på Kinnekulle. Under kortare tid drevs Undéns stenhuggeri, John Gustavssons stenhuggeri och Bröderna Claessons stenhuggeri, alla i trakten kring Gössäter. Det enda stenhuggeri som idag är i drift på Kinnekulle är Thorsbergs stenhuggeri som startade i blygsam skal av stenhuggare Per Malcolm Thor. Vid 1920-talets mitt mekaniserades företagets verksamhet, som sedan dess successivt utökats och moderniserats.

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri
Kinnekulle månghundraåriga stenhuggerinäring utövades som nämnts länge främst i Västerplana socken. Vid Råbäck påbörjades nämnvärd brytning av sand och täljsten troligen först ett stycke in på 1800-talet. Stenhuggeriverksamheten vid gården var dock av måttlig omfattning fram till år 1888. Då anlade Råbäcks ägare friherre Carl Klingspor Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – en industrianläggning som kom att drivas i 82 år fram till 1970. Klingspors förebild var naturligtvis de båda mekaniska stenhuggerierna vid Hellekis och Gössäter.

Råbäck och Carl Klingspor
Råbäck nämns ofta som den skönaste av Kinnekulles orter. Det av människor påverkade kulturlandskapet kring gården är synnerligen vackert.

Råbäcks egendom finns omnämnd i hävderna från 1400-talets början. Gården ingick fram till 1416 i Vadstena klosters godsbestånd. Alltsedan dess har Råbäck varit säte för stormän från trakten. I tur och ordning har gården ägts av ätterna Stake, Gyllengrip, Fock, Ehrenborg, Silfverschiöld och Klingspor. Råbäcks nuvarande ägare familjen Klingspor kom i besittning av egendomen genom Carl Klingspors giftermål 1879 med Louise Silfverschiöld.

Carl Klingsport (1847-1911) – grundaren av Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – ägnade sin livsgärning åt jordbruk, affärer och politik. Genom sitt giftermål samt fördelaktiga köp blev han en av Mellansveriges största jordägare. Inom affärslivet sträckte sig Klingsports driftighet och intressen till vitt skilda industrigrenar och vid sin död var han delägare i mer än 50 bolag. Bland annat var han mångårig chef och delägare i Hellekis AB, som drev cementfabrik, kalkbruk och från 1899 även Gössäters stenhuggeri. Om Klingsport lyckades inom det ekonomiska fältet kan snarast motsatsen sägas om hans politiska gärning, som i mycket präglades av ultrakonservatism och benägenhet för överord. Klingsport blev känd för sin envisa strid mot social utjämning och demokratisering.

En märklig pionjärinsats gjorde Carl Klingspor som främjare av turismen på Kinnekulle. Vid sin egendom Råbäck byggde han ett turisthotell med restaurang på bergets topp uppförde han ett högt utsiktstorn, från vilket vyn sades vara den ” största och vackraste i Norden

Till egendomens underbara parkanläggningar lämnade Klingsport allmänheten fritt tillträde och på 1880-talet uppgavs Råbäcksparken årligen besöktes av tiotusentals personer. Vidare gynnades turismen först genom en ångbåtslinje till Råbäcks hamn och från 1897 genom järnväg från Lidköping längs Vänerstranden till Hällekis, båda linjerna tillkomna på Klingspors initiativ.

Vid Råbäcks egendom har sedan förra seklet utöver jord- och skogsbruk, stenhuggeri samt turistanläggningar även drivits rederi, brukshandel, kvarn, mejeri och ett större kalkbruk. Numera omfattar dock verk