Medelplana Skola

År 1777 byggdes en fattigstuga i Medelplana i närheten av kyrkan och kyrkoherde Bergland yrkade då på att denna skulle inredas och användas som skolhus, ”eftersom det inte då fanns några fattiga som passade att komma in där”. Det beslutades om detta men en senare stämma beslöt uppskov och detta varade till 1809.

Klockaren skulle också sköta barnundervisningen mot ett billigt arvode som församlingsborna förband sig att betala. Klockaren, Eric Gustavsson slingrade sig undan i det längsta och skylde på olika saker, som t.ex. att han inte hade mer än ett lite rum och därför kunde han inte ta emot barnen. År 1812 skötte sockenmännen om att barnen skulle få undervisning av ”skrädare Nils på Tåen”.

År 1830 avgick den gamle klockaren och efterträddes av sin son Gustav Eriksson. När församlingen ”nu fått en ung skickelig klåckare, hvilken åligger att undervisa barnen i ren innanläsning, ” säger ett protokoll, ”så skulle Pastor genom kungörelse ifrån predikstolen uppmana alla föräldrar som hafva dem i Scola, att på en viss dag anmäla detta hos Pastor som, då tillräckligt antal af barn, minst 6-8 stycken anmält sig tillsäger klåckaren att börja undervisningen i socknestugan, hvaröfver pastor lofvade ha ett vaksamt öga. I likhet med vad på andra platser af nästgränsande församlingar, i synnerhet uti Kinne Klefva är brukligt, bestämdes betalningen för hvarje barns undervisning till ¼ tunna god råg, som betalas af fattigkassan för fattige barn, men eljest af föräldrarna själfve när barnen läsa rent och säkert uti bok efter riktig profning samt kunna utantill hela Luthers Catekes med den antagna förklaringen.”-

Sockenstugan var den förutnämnda fattigstugan som även fick tjäna detta ändamål.

Kyrkoherde J. Sundblad hade det bekymmersamt trots allt med sina försök till ordnad undervisning och den kallsinnighet som mötte honom från de ansvariga socknemännens sida. Han beflitade sig dock ivrigt om läskunnighetens utbredande och i maj 1832 lovade han att under sommaren låta barnen komma till prästgården för att öva sig i ”innanlösning och tagande af läxor”. Detta gällde barn mellan 8-14 år. Pastor hade med ledsnad funnit barn som vid 10-12 års ålder ej kunde läsa och knappt kände bokstäverna”. Kyrkoherdens tid kunde på grund av alla hans tjänståliggande ”omöjligt tillåta honom att lära alla dessa barn att läsa rent i bok och som de själfve, förmodeligen af blyghet öfver sin okunnighet och fruktan för att blottställa sig för andra barns anmärkningar deröfver, ej infinna sig till de vanliga förhören med barnen och af sina föräldrar ej heller hållas så blifva de alldeles utan öfning i läsning och Christendomskunskap”.

1835 säger kyrkoherde Sundblad att han haft ända till 120 barn samlade hos sig under sommaren och han gladde sig över detta. Men han hade också funnit att många föräldrar visat sig ointresserade över sina barns undervisning före Den Heliga Nattvardens begående. ”Och då ändamålet med den undervisning, som lämnades före den första nattvardsgången skulle alldeles förfelas om prästen skulle sysselsätta sig med att lära nattvardsbarnen de första grunder för innanläsningen, hvilka de långt förut borde hafva inhämtat, så förklarade han, att han ej ibland nattvardsbarnen vidare antager någon, som ej kan läsa rent i bok och för det mesta kan katekesen utantill, hvilket ett barn till 15-16 års ålder kan medhinna att hafva lärt sig. Och då församlingens innevånare nu, utom det tillfälle till undervisning och uppmuntran i in- och utanläsning, som undertecknad (Sundblad) årligen lemnat de mindre barnen och hvarmed han äfven hädanefter med Guds hjelp ville fortfara, ägde lyckan att inom sig äga en väl organiserad Lancaster Scola, der barnen utan kostnad blefve undervisade, så vore ingen ursäkt vidare för de försumlige. Med anledning av detta uppmanade Pastor församlingens innevånare att begagna sig af en förmohn som erbjuds dem och hvars stora fördela de då snart skulle inse”.

Den skola som här åsyftas var Hellekis Lancasterskola, som tillkom genom en donation av ”välborne Hoffröken Louise Posse” på Hellekis. Hon var enligt traditionen mycket barnkär och ömmade för de underlydandes barn och beslöt därför att göra vad hon kunde för att ge dem undervisning. Hon lät bygga och inreda ett skolhus och en lärarbostad, anskaffade undervisningsmaterial och anställde lärare Hasselberg så att skolan kunde öppnas 1832.

Hellekis skola var avsedd för gårdens underlydande men även barn från övriga delar av socknen kunde få delta i undervisningen. Till kyrkoherdens sorg var det inte många som tog erbjudandet.

Folkskolestadgan kom och folkundervisningen blev obligatoriskt 1842 och detta medförde naturligtvis stora diskussion i varje socken hur man skulle lösa detta även i Melplan förföll det som sockenmännen skull vilja slippa detta påfund. Avgörandet uppsköts många gånger och man funderade på att använda fattigstugan i fortsättningen. Det visade sig dock att reparationer av den gamla stugan skulle bli dyrare än att bygga ett nytt skolhus och den 8 nov 1846 togs beslut om att ett nytt skolhus skulle byggas.

Skolhuset skulle uppföras på platsen på Storegärden. Läraren skulle få två rum och kök i ena änden.
Bygganden skulle uppföras i timmer och det skulle vara klart i slutet av år 1848.
Både skolan och lärarebostaden ”skola vara väl omsedda till Golf och Tak, väggarna rappade samt fenstren med Oljefärg bestrukne”. Det var lärarens skyldighet att underhålla detta.
Huset skulle assureras i länets brandstodskassa och läraren skall erlägga årsavgift för sin del av byggnaden och resten betalar församlingen.
Skolstyrelsen skall uppgöra förslag till inköp av skolmaterial.
Församlingen övertager gamla klockarebostället med ”den utflyttningshjälp, som för dess flyttning blifvit ådömd för att användas till bidrag vid den ny beslutade Nybyggnaden”.
Läsningen fortsätter, tills det nya skolhuset är färdigt, i det gamla.

Byggandet av skolhuset påbörjades när tjälen gått ur jorden på våren 1847. Torpare, soldater och inhyseshjon fick sköta om grundgrävningen och när deras arbete var färdigt kom torpare Andreas Svensson i Murmästartorp som hade åtagit sig att mura stenfoten. För detta arbete hade han i ersättning 1 rdr. 32 sill. Rgd för kvadratfamn. Jonas Andersson från Mellby pastorat i Bjerke härad svarade för byggnadens uppförande i övrigt och för inredningen som i allt kostade 545 Rdr. Rgs. Alla erforderliga dagsverken utfördes även nu av torpare och soldater, medan änkor och mindre arbetsföra personer skickades ut i skogarna för att samla mossa till väggarnas tätning.

I augusti stod skolhuset färdigt ”till väggar och tak”. Man beslöt att vänta med murningen av spis och skorstenspipa till nästa pr, då en murare från Jung skulle utföra detta arbete. Överblivna bräder och stickor fick soldaterna och inhyseshjonen samla och lägga i högar för försäljning. Den från grunden uppskottade jorden kastades in i farstun och köket, där den trampades hårt till, för att man sedan skulle kunna lägga stengolv därpå. Fullt färdigt stod huset juni 1849 och sedan det besiktigats och godkänts togs det omedelbart i bruk och hr tjänstgjort i alla år sedan den dagen. Dock är det nu ombyggt och moderniserat så att den som gått i den gamla skolan för femtio år sedan troligtvis inte känner igen sig. I slutet på 1950-talet upphörde undervisningen i denna skola.

Anders Gustaf Göransson hette den förste läraren och han var född 1825, var 21 år när han kom till Medelplana efter det att han blev vald år 1846. Han hade avlagt sin lärareexamen vid Skara folkskoleseminarium.

Lärarens årslön var ringa, den utgjordes dels av ett kontant belopp på 106 Rdr Banco om året, och dels av vissa bidrag i natura: 8 tunnor kronotionde, 2 tunnor dito för kofödsel, 3 kubikfamnar (ungefär 20 kubikmeter) gran- eller furuved. Med denna ved skulle han också elda skolan. Dessutom hade han rättighet att skörda höet på en ängsteg, som förut varit anslagen som tillökning i klockarelönen. Men han var skyldig att på egen bekostnad inhägna denna teg. Lite extra inkomster kunde han också skaffa sig så fick han t.ex. 4 Rdr om året för att sköta tornuret. Den första löneförhöjningen kom inte förrän 1861 då han, utom den tidigare spannmålen, fick 180 Rdr Rmt. Kontant. Inte långt därefter om emellertid riksdagens beslut om att de skollärare, som tjänstgjorde i minst tio år, skulle få en lön på 500 Rdr Rmt. Eftersom Göransson då ”med allom nit och drift till församlingens fullkomliga belåtenhet under 26 års bestridt undervisningen vid Medelplana folkskolan”, ansåg han sig ha gjort sig väl förtjänt av den större lönen. Redan år 1875 får han en ny löneförhöjning så att han nu har hela 600 Rdr Rmt om året.

Göransson var gift och hade flera barn men trots detta redde han sig bra på den lilla lönen och det lilla jordbruket han bedrev bredvid skolan.

I skolan var Göransson i likhet med de flesta lärare på den tiden mycket sträng och otaliga historier om hans häftighet berättas i socknen. Alldeles utan grund var nog inte dessa historier. Många personer, som själva gått i Göranssons skola, har haft att förtälja om hur de blivit behandlade av honom om de inte kunde läsa eller inte kunde sin läxa. Givetvis har sådana händelser från barndomen sedan förstorats, det går ju så ibland, men att Göransson var hård är säkert. Ett protokoll från ett ”Skolsammanträde ” år 1866 berättar om honom:
Som en allmän klagan länge försports öfver Skollärare Göranssons omenskliga sätt att medelst onaturliga luggar och hårda örfilar bestraffa barnen i skolan, ofta för ringa fel,” så ansåg sig undertecknad (v. Pastor Sylvén) på fleres uppmaning nödsakad sammankalla Skolrådets medlemmar och med dem öfverlägga, hvilka mått och steg borde vidtagas mot detta bemälte Skollärarens oskick.
Sedan upplyst blivet, att undertecknad både med vänliga och allvarliga ord lemnat enskild varning och rillrättavisning; men Göransson detta oaktat genas vara färdig låta sin otyglade naturs häftighet bryta ut i hårda bestraffningar blad skolbarnen, så ansågo samtlige Skolrådsledamöter, att Göransson borde förekalla och inför Skolrådet emottag sista varningen.

Sedan Göransson på Skolrådets befallning inställt sig och varningen emottagits, blef såväl barnens bestraffning medelst all kroppsaga, äfvensom att godtyckligt gifva dem lof från skolan utan ordförandens i Skolrådet samtycke, såsom hittills emellanåt skett, honom strängeligen förbjudet. Skulle dessa Skolrådets föreskrifter icke efterkommas, vore Göransson skild från sin Skollärarebefattning på sätt Folkskolestadgan § 11 mom. 1 föreskriver.”

År 1865 överenskom med skolläraren Göransson att han nästa vår skulle börja med undervisning i trädgårdsskötsel. Sådan undervisning förekom även i början av 1900 talet, men den inskränkte sig då till att barnen fick gräva lärarens trädgårdsland och skyffla gångarna.
Göransson avgick med pension från sin lärarbefattning år 1881 efter att han tjänstgjort i 35 år.

De barn som intogs i folkskolorna skulle ha en viss färdighet i innanläsning och de bar som försummats kunde därför inte få någon undervisning alls. År 1858 började riksdagen bevilja anslag till småskolor och detta blev även aktuell i Medelplana. Först år 1868 fattades beslut på en kyrkomässa att inrätta två skolor inom distriktet, en för norra och en för södra delen.

Det första bygget blev småskolehuset vid Medelplana kyrka och detta stod färdigt 1875 och innehöll förutom småskolesal även ett slöjdrum och bostad för småskolelärarinnan.

I februari 1883 godkändes ett nytt reglemente för folkundervisningen i Medelplana skoldistrikt. I detta fastslogs att undervisningen skulle bedrivas i tre småskolor, två fasta folkskolor och en fortsättningsskola. Denna senare var en nyhet och var förlagd till Medelplana folkskola för hela distriktet. I fortsättningsskolan intogs endast de barn som erhållit vederbörligt avgångsbetyg från folkskolan.

Småskolan pågick 6 dagar i veckan från den 1 mars till den 15 nov. med 14 dagars uppehåll under den brådaste skördetiden och med 5 timmar om dagen. I Medelplana folkskola undervisades barnen från den 1 mars till den 15 dec. med två månaders uppehåll från den 15 juli till den 15 september. I skolan var det en dags ledighet vid vardera högtiden påsk, pingst och midsommar. Undervisningstiden var 5 timmar om dagen och varannadagsläsning. Klasserna 1 och 2 utgjorde en avdelning och klasserna 3 och 4 en, vardera läste tre dagar i veckan. Senare blev denna fastighet församlingshus och därefter bostad för kyrkovaktmästaren. I skolan hade man särskild slöjdsal och Medelplana gamla slöjdskola var mycket omtalad och berömd. I uthuset till vakmästarbostaden var en gång ett väntrum för dem som skulle åka med bussen.

I fortsättningsskolan undervisades alla söckendagar från den 15 januari till den 1 mars och 5 timmar om dagen. I § 17 sägs det om läraren ”Läraren åligger att ställa sig till noggrann efterrättelse, vad folkskolestadgan, gällande reglemente, läsordning och lärokurs föreskriva, bevisa skolrådet aktning och iakttaga dess föreskrifter, föra en kristlig och värdig vandel samt faderligen umgås med barnen, så att han må vinna deras kärlek och förtroende. Han bör på förhand hava genomgått, vari undervisning varje timme skall meddelas, så att han icke under lärtimmen till men för undervisningen och disciplin, behöver att för mycket anlita boken. Över barnens snygghet, uppförande, flit och ordentlighet hava läraren noggrann uppsikt, icke blott under lärotimmarna, utan ock under de fristunder dem lämnas i skolan”. Detta reglemente var mycket omfattande och har inte mindre än 26 paragrafer. En nyhet återfinns i § 25 där det anges att undervisningen i Medelplana slöjdskola för gossar pågår samma tider som folkskolan med 6 timmar i veckan för vardera av folkskolans avdelningar, på de dagar då barnen icke ska besöka folkskolan. För fortsättningsskolans elever 4 timmar i veckan under den tid skolan pågår. Slöjdskolan för flickor vid Medelplana skulle också pågå 6 timmar i varje vecka som skolan läser.

Några år efter sekelskiftet visade det sig att de gamla skolorna blev för trånga och dessutom hade en omflyttning av befolkningen ägt rum, barnantalet i den egentliga byn hade blivit ganska ringa men öka i distriktets mellersta och norra del. År 1906 beslutades att bygga en ny småskola i närheten av Trolmen och flytta dit den småskola som läste i kyrkskolan. En byggnadsnämnd tillsattes men först oktober 1912 beslutande kyrkostämman att uppföra en slöjd- och småskola i ”Hökastan”. Kostnaden var beräknad till 12 000 kr men det måste senare beviljas ett tillägg på 1 500 kr. Skolan kallades Eriksberg efter patron J. F. Eriksson som på den tiden var socknens allt i allo. I febr. 1914 var skolan färdig och togs i bruk som slöjd- och småskola. Två år senare förlades en folkskoleklass till Eriksberg och slöjdskolan återflyttades till kyrkskolan.

År 1918 ålades församlingen att införa heltidsläsning i skolorna, församlingen och dess invånare protesterade till denna förändring av skolformen. Domkapitlet beviljade uppskov med genomförandet av heltidsläsning till höstterminen 1920. Vid storkommunernas tillkomst skedde stora förändringar av skolväsendet och undervisningen kom att ske i centralorten Hällekis, barnen forslades med buss till Hällekis.

I Medelplana inrättades på enskilt initiativ en slöjdskola år 1876. Det var kyrkoherde Skårman som startade denna skolan och han understöddes livligt av greve Gilbert Hamilton på Hjälmsäter som även var mycket intresserad av slöjdundervisningen.

Även för flickorna hade det på enskild väg startats en syskola och även denna övertogs av församlingen samma år. Skolan erhåll 1879 ett anslag från socknen på 50 kr och tre år senare 100 kr, eller samma belopp som länets slöjdkommitté lämnade i anslag.

Lärare i Medelplana folkskola

1846 – 1880 Anders Gustaf Göransson, född i Berg 18 nov 1825

1881 – 1882 J. E Johansson, vikarie

1882 – 1900 Anders August Beijner, inflyttade från Stockholm ivrade mycket för sångundervisningen i skolan och samövade alla fyra klasserna en timme varje lördag. Han var en lärare av gamla stammen och rottingen låg ständigt framme och var inte sällan i bruk. Innerst var han ganska vek och kunde i sina kristendomslektioner gripa barnen helt.

Alla barn avskydde sadisten Beijner. Det var inte bara rackartyg som han gav straff för utan även de som inte kunde sin läxa, Smedbror fick extra mycket stryk. Det berättas om en flicka som inte kunde räkna, han tog henne i flätorna och svingade henne runt på golvet. Hemma hade flicka många småsyskon att passa och de var mycket trångbodda vilket bidrog till att hon aldrig fick tid eller ro att läsa sina läxor.
Läraren dog som ung 40-åring i lunginflammation som han ådrog sig när han varu ute och cyklade och blev tagen av en före detta elev som klådde upp honom ordentligt så att han blev liggande ute ett tag i höstrusket

1900-1908 David Andrén, född i Linköping och hade kanske svårt att trivas i Medelplana. Under flera perioder hade han vikarie å sina tjänster då han idkade musikstudier.

1909 – 1917 Justus Georg Nilsson, han var född i St. Bjurum där fadern var förskollärare. Med Nilsson började en ny tid vid socknens folkskola. Kunnig och entusiasmerande som han framförde han fram skolsången så att den stod mycket hört under hans tid här. Han företog långa skolresor med barnen och resorna finansierades till stor del av barnen själva genom fester, som de brukande anordna och där barnen också utförde största delen av programmet. Inder vintrarna gav Nilsson kurser för äldre i bokföring, räkning m.m. och under några år var han ledare för den ledare för den då mycket livaktiga föreningen ”Medelplana Ungdomen”. Nilsson flyttade 1917 till Vitsand i Värmland.

1917 – 1919 A. Simonsson. Efter fortsatta studier blev han senare kyrkoherde i Marstrand.

1920 – 1949 Albin Larsson, vid hans tillträde infördes vardagsläsning i distriktet.
Albin Larsson tillhörde också den gamla stammen lärare där agan användes som bestraffning. Larsson var en mycket duktig kantor och hans improvisation under gudstjänsterna gjorde att många sökte sig till kyrkan för att lyssna. Albin Larsson och hans hustru Nora flyttade från Medelplana under sommaren 1949.

Trådgården runt skolan var mycket välskött med blommor och många fruktträd. Eleverna fick undervisning i trädgårdsskötsel. Lärare Albin Larssons stora fritidsintresse var biodling. I trädgården fanns ett stort antal bikupor.

Ladugården som tillhörde skolan och som ingick i lärarens lön hette Klockarebolet. Den lilla lönen och det lilla jordbruket som läraren bedrev vid sidan om skolarbetet gjorde att familjen levde relativt drägligt. När vardagsläsningen infördes i distriktet 1920 behövde inte läraren bedriva något jordbruk vid sidan om skolarbetet. På 1960-talet förvandlades ladugården till museum (Stenmuséet).

1949 – 1955 Johan Janzon, flyttade till annan plats 1955

Efter Janzon finns dokumentation om en lärarinna dock oklart vem

År 1865 fick barnen undervisning i trädgårdsskötsel av Göransson. Sådan undervisning förekom även i början av 1900-talet, då inskränkte sig undervisningen till grävning av lärarens land och skyffla gångar.

1 mars 1899 började Anna Holmén hennes första plats som lärarinna. Undervisningen flöt rätt lugnt dag efter dag med omväxlande läsning, skrivning och räkning. Från småskolan prövades man sedan hos lärare Beijner. En episod från John-Erik Anderssons egen skoltid är:

En pojke Karl Andersson som gick i andra klassen skulle prövas av Beijner. Karl hade svårt för sig som det då hette och det var frågan om han skulle flyttas upp eller inte. Läraren ansågs av barnen vara svår och de led med sin lille kamrat när han måste stå framme vid den svarta tavlan och av den ”förskräcklige”. Prövningen utföll inte så bra för Karl, han fick sitta kvar ett. Många var de barn som bävade för att få den fruktade Beijner som lärare. Ingenting kunde göras åt saken, utan det gällde att vara så snälla som möjligt, om nu detta kunde hjälpa. Innan terminen startade fanns inte Beijner i livet och barnen pustade ut. Dödsorsaken var lunginflammation och detta var sviter från misshandel. Några pojkar i byn ansåg att Beijner varit för hårdhänt i sin undervisning varpå de tog lagen i sina egna händer och spöade upp lärare, han blev liggande ute i kylan och ådrog sig lunginflammationen.

När undervisningen i den gamla småskolan upphörde är oklart, efter detta blev den ombyggd till kyrkovaktmästarbostad och fungerade som detta fram till omkring 2005, byggnaden revs hösten 2006. Storskolan i Medelplana fungerar sedan många år som hembygdsgård och på övervåningen finns en bostad.

Lärare i Eriksbergs Skola

1917-1922 Anna Jonsson
1923-1924 Elisabeth Ringström
1924-1935 Rut Nilsson
1936-1939 Nils Erik Häggblom
1939-1940 Sven Stenberg

Skolan stängdes 1940 och barnen fördelades på Hellekis och Medelplana folkskolor. Den användes för ett par klasser senare med bl. a. Gösta Wahlström som lärare.

Källa: Boken Min hemsocken av John-Eriks Andersson m.fl.