Folkminnen från Kinnekullebygden av Märta Tamm-Götlind under åren 1940-52

Här presenterar Hembygdsföreningen en uppdaterad web-baserad version av Märta Tamm-Götlinds uppteckningar. Materialet är på 224 A4-sidor vilket kan medföra att det kan ta tid att ladda upp på din dator. Du kan söka via överskrifter (bokmärken) och på enskilda ord, orter och namn. Till materialet finns ett fotogalleri med 133 bilder samt 33 stycken teckningar.

Märta Tamm-Götlind föddes den 16 oktober 1888 på herrgården Tvetaberg vid Södertälje. Hennes fader hette Oscar Tamm och modern Anna Bergendal. Hon var av brukssläkt från Värmland och södra Dalarna. Märta Tamm var näst yngst av fem syskon.

När Märtas farfar dog 1866, löste hennes far ut sina syskon och övertog herrgården Tvetaberg. Detta bidrog till att han fick stora låneskulder, som plågade honom ända till år 1895, då han tvingades sälja gården. Märta har senare berättat, att fadern inte var någon affärsman. Den nye gårdsägaren sålde redan första året skog som täckte mer än hela köpeskillingen.

Fadern hade blivit domänintendent i Stockholms län och familjen flyttade till Stockholm.

Märta gick i Åhlinska flickskolan och blev student 1907. Hon siktade nu på folkskollärarebanan. Som student räckte det med att gå ett år på seminarium. Så blev hon folkskollärare 1908.

Nästa år skulle hon således fylla 21 år men redan på nyårsdagen hade fadern lämnat henne en sparbanksbok med omkring 2 000 kronor. De pengarna räckte till tre utländska studieresor och en symaskin – det var faktiskt inte dåligt.

Nu hade lusten vaknat att studera vidare. Hon studerade litteraturhistoria 1909 och 10 vid Stockholms Högskola. För att få kompetens att undervisa i svenska fordrades betyg i nordiska språk från universitetet. Därför studerade hon i Uppsala från 1911 till 1914, då hon blev fil. Mag. Redan under första terminen lade hon märke till en manlig studiekamrat. Ingen visste vad han hette så han blev ”den unge västgöten”. Men vid höstterminens början hade en ny flock ungdomar skrivit in sig för de nordiska föreläsningarna. Hon och västgöten kände igen varandra och började slå följe efter föreläsningen på universitetet. Först så småningom fick hon reda på hans ursprung och hembygd.

Han hette Johan Götlind från Göteve socken en mil väster om Falköping. Fadern var bonde och kyrkvärd vid namn Gustaf Andersson. Från början hade Johan tänkt studera till präst. På Fjellstedtska skolan i Uppsala uppmanade lärarna alla med son-namn att skaffa sig nya släktnamn, av Johan Gustafsson blev så Götlind efter födelsesocknen. Alla Johans syskon följde hans exempel och den Götlindska släkten är numera ganska stor i Västergötabygden.

Johan, hennes nya vän, hyste en intensiv kärlek till sin hembygd, till dess natur, dess språk och seder och Märta förstod undan för undan, att hon skulle få mycket att lära i den miljö han kom ifrån. Efter ett helt års kamratumgänge förlovade sig det unga paret i september 1912, och 1914 erövrade båda titeln fil. magister på samma dag vårterminen 1914.

Märta hade då redan fått ett lärarvikariat i sin gamla Åhlinska skola och bodde i sitt föräldrahem. Johan fortsatte sina universitetsstudier med sikte på fil. licentiatexamen och doktorsgrad i nordiska språk. Men nu först växlade de ringar och blev officiellt förlovande.

Landsmålsarkivet i Uppsala startades 1914 av professor Herman Geijer med från början

endast en fast anställd i en trång lokal på universitetsbiblioteket. Det första statsbidraget på

7 500 kronor skulle räcka till de två herrarnas löner och till materiel och underhåll. I övrigt

fick man lita till tiggeri.

Som vetenskapsman var Johan hur djärv och uppfinningsrik som helst men alldeles försynt för att tigga ihop pengar. På detta senare område var däremot Märta enligt egen mening oförskämt tilltagsen. Hon skrev tiggarbrev till ledamöter i Svenska Akademin, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Sven Hedin, Ellen Key. Tyvärr utan resultat.

Äntligen år 1917 kunde Märta och Johan efter 4,5 års förlovning gifta sig och sätta bo i ett eget litet Uppsala hem på två rum och fotogenkök! Inga bekvämligheter som vatten och avlopp men pump fanns på gården. Märta hade utbildat sig till lärare men slutade efter 3,5 år och ägnade sig åt föredrag och journalistik i olika föreningssammanhang och var i högsta grad med i kvinnorörelser i dess olika former. Dessutom fick hon i Johans sällskap göra bekantskap med ett par högintressanta självlärda personligheter, båda av bondesläkt. Båda hade brutit sig ur bondesamhället för att ägna sig åt forskning.

Patrik Petersson i Vallda socken i norra Halland var ett språkgeni som på egen hand lärt sig franska, tyska, engelska, grekiska och latin. En anspråkslös liten gubbe, som var sin hembygds postmästare samtidigt som han fullföljde en fin uppteckning av bygdens dialekt. På detta blev han faktiskt hedersdoktor vid Gustav Adolfs-jubileum i Uppsala 1932. Den andra självlärda forskaren var Klas Olofsson i Fristad, i södra Västergötland, skald, harpospelare och mycket skicklig upptecknare av bygdens folkminne, som han fick tryckta i två mycket tjocka band.

År 1918 blev Johan promoverad till fil. doktor. Tre år senare föddes sonen Gustav och efter ytterligare två år sonen Erik. Pojkarnas uppfostran kom att i hög grad att skötas av modern Märta. Fadern Johan utövade ett häpnadsväckande rikt vetenskapligt arbete och företog ensamma forskningsfärder i Landsmålsarkivets tjänst. På området lek och folklig dans gjorde han vidlyftiga vetenskapliga studier och var själv en mycket skicklig folkdansare. Han samlade även gamla visor i folkviseton och sjöng dem gärna till gitarr både i sällskapslivet och hemma vid pojkarnas kvällsbäddar. Som arbetsmänniska var han ett gott föredöme för sina pojkar och långa visdomsord inpräntade han i dem: ”Ni ska alltid genom arbete göra rätt för er och ej ta emot någonting gratis här i livet.”

Att denna tes var väl rotad hos pojkarna visar följande:

När pojkarna hade sommarferier från skolan fick de gärna komma till farbror Ragnar Götlind i Göteve, där de fick hjälpa till på gården med vad de kunde. En sommar skulle pojkarna i mycket unga år rensa rovor mot en överenskommen dagpenning. En dag mitt under jobbet kom Ragnar ut till sina unga arbetare och lärde dem att skära visselpipor, som på ortens dialekt kallades ”rännelåter”. Detta var något som intresserade pojkarna. Men så fortsatte pojkarna med rovrensningen tills de blev hämtade hem och skulle få sina timmars lön. Ragnar lämnade dem var sin slant för hela arbetstiden. Men Gustav opponerade sig: ”Vi ska inte ha så mycket för vi har ju skurit rännelåter.” ”Men ni kan få er dagspenning ändå” menade Ragnar generöst, tills Gustav kraftigt opponerade sig. ”Nehej, tänk om pappa satt på Arkivet och skar rännelåter!”

Hösten 1936 måste Johan uppsöka Serafimerlasarettet. Han hade sedan flera år då och då drabbats av kramper, som ofta ledde till en stunds medvetslöshet. Läkarna förstod inte vad det berodde på. Men nu fann man äntligen boven i dramat: en stor hjärntumör. Han opererades av professor Oliverkronas assistent docent Sjökvist. Först i maj 1937 kunde han återta sin tjänst på Landsmålsarkivet och kände sig då helt frisk. På vårterminen 1940 var han tröttare än förr och den 11 april släcktes hans livslåga efter bara ett dygns akut sjukdom: Vid den svåra operationen kunde tyvärr inte hela tumören följa med och nu var det en blödning i tumörens yta, som ändade hans liv.

Det var ett oerhört svårt slag för hela familjen, som för övrigt levde i ganska små omständigheter. Året innan hade de byggt sig en sommarstuga på västkusten. Den fick nu hyras ut. Gustav som nu var student kom till Småland för att studera limnologi. Erik var gymnasist och blev nu montörselev i Trollhättan. Själv fick Märta en stor arbetsuppgift, det gällde att på gårdarna i Kinnekullebygden för Landsmålsarkivet under en tid teckna upp så mycket hon kunde hinna med av folkets livsföring och arbetsliv. Arkivet skulle betala alla resekostnader och någon blygsam lön, och den störste markägaren på Kinnekulle baron Wilhelm Klingspor hade lovat sörja för en upptecknares husrum och mat.

Först planerades uppteckningarna till sommaren 1940 och då med inriktning endast mot herrgårdarna och livet där . Märta insåg snabbt att hon inte endast kunde begränsa sina uppteckningar kring livet på herrgårdarna då det arbetande folket på Kinnekulle var nyckeln till herrgårdarnas framgångar. Hon fann nämligen här på Kinnekulle ett så rikhaltigt material att det krävde förlängd tid. Somrarna 1941-1952 tillbringade Märta till stor del på cykel med anteckningsblock och penna, detta resulterade i en samling A5-arkivblad 1560 st. uppteckningar, foton och teckningar.

Under denna tid träffade Märta 140 berättare efter vilka hon gjorde uppteckningar av i dag oskattbart kulturvärde

Under sitt liv skrev Märta ett femtontal böcker och den första publicerades år 1920. Märta var aktiv på kvinnofronten och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet under flera år.

Till sin 90-årsdag gav hon ut boken “Minnen och människor” som skildrar hennes liv.

Källa: Märta Tamm-Götlinds bok ”Minnen och människor” 1978.