Kopparslageriet i Medelplana – Eskilssons

Huset byggdes av ”gamle Eskilssons” med fru och sonen Emil.  Familjen och deras tre söner bodde i kammaren intill verkstaden.

Kopparslageriet och dess byggnader bildar en särskild kulturmiljö inom den gamla byn. Det som står kvar uppfördes 1879. Byggnaden är från Forshems prästgård. Ibland lät en kyrkoherde uppföra någon byggnad av egna medel och om inte efterträdaren ville lösa in denna blev den såld vid flyttning. Byggnaden från Forshems prästgård har en inskriptionssten med årtalet 1786 och huset kan då har uppförts i Forshem.

Det var vanligt med hantverkare på landsbygden för hundra år sedan, men då gällde det vanligtvis den oumbärliga sockenskomakaren eller sockenskräddaren. En kopparslagare var mer sällsynt då denna yrkeskategori framför allt fanns i städerna.

Eskilssons Kopparslageri fanns under tre generationen från 1846 – 1940-talet.

Anders Gustaf Eskilsson, född 1811, kom vandrande från Sala med gesällbrev som kopparslagare under den s.k. skråtiden. Anders Gustaf lärde sig yrket hos kopparslagaremästare Hasselbad och hans gesällbrev är daterat 10 mars 1834. Den 5 november 1846 blev Anders Gustaf inskriven i Medelplana kyrkböcker. Han kom närmast från Lidköping till Kinnekulle. Till en början hade han sin verkstad i en gammal smedja på Hisingsgården men byggde därefter en liten verkstad i Vråna, något öster om den nuvarande vilken uppfördes år 1879 av sonen Emil.

På den tiden fanns ett alunbruk på Hönsäter men det saknades någon som kunde laga pannorna. Greve Hamilton ville att Gustaf skulle slå sig ner på Kinnekulle och hålla en kopparslagarverkstad. Hamilton utsåg en tomt på sitt Bosgården som fick namnet Gustafsdal efter kopparslagaren.

Anders Gustaf satte upp en liten dålig verkstad, gifte sig med Eva Fredrika Zachrisson född i Ving 1815 och fick tre söner, två av dessa fortsatte i faderns fotspår. De första åren var han inte upptagen i Kopparslagarnas skrå och blev därför anmäld till myndigheterna varvid de arbeten han hade inne skulle beslagtas. Länsman som var bekant med Eskilsson förvarnade honom och följaktligen fanns inga arbeten där när myndigheterna kom. Anders Gustaf sökte därefter inträde i Skrået i Lidköping och blev beviljad. Anders Gustaf dog den 18 november. Sonen Emil, född den 9 mars 1848, övertog verksamheten 1885 efter faderns död. Ytterligare en son blev kopparslagare nämligen Frits, han drev egen rörelse i Stockholm.

Praktiskt taget alla slags kopparkärl gjordes under Anders Gustafs tid bl.a. bryggkärl och till och med ”brännnvinsstu”, detta i smyg förstås. I mitten av 1800-talet smygbrändes en hel del brännvin. Reparationer och omförtenningar skedde också. Kulan på Medelplana kyrktornsspira kommer även den från kopparslageriet.

Sonen Emil byggde en ny verkstad och han bodde med sin fru Matilda och sina barn i kammaren intill verkstaden. Kopparslagare Eskilssons hölls lite för mer än vanliga arbetare och deras barn var en smula bättre klädda i skolan. Hustrun kallades madam av folket omkring liksom man kallade fruar till t.ex. rättare och trädgårdsmästare.  Gamle ”Eskilssonsa” sa folk om den första kopparslagarfrun, men Emils hustru blev madam Eskilsson.

Givetvis kunde inte ortens befolkning omsätta mer än en ringa del av det som framställdes. Marknadsresor var därför en nödvändighet. En del av tillverkningen såldes också genom järnhandlarna och till Stockholm gick ganska stora beställningar. Eriks farfar förmedlade affärerna i Stockholm. Det var tack vare dessa leveranser till Stockholm som Eskilssons under åren 1900-1910 kunde hålla verkstaden igång och sysselsätta tre man.

Att rörelsen var omfattande förstår man då det ofta fanns en eller flera gesäller anställda på verkstaden. Gesällerna trivdes och flera stannade på platsen i flera år.

Allt som utgick från Eskilssons verkstad var kvalitetsarbete med gott rykte på alla håll. Kopparslageriet här var helt och hållet rent hantverk. Erik som var barnbarn till ”gamle Eskilsson” berättade att många av hans verktyg var från hans farfars tid.

De prisuppgifter som det finns kännedom om är från omkring 1945. För en vattenhink som var något alldeles förnämligt, betalades omkring 5 kr och ett stops kaffepanna kostade 2:40 kr. Det blev naturligtvis inga svindlande förtjänster på arbetet även om kopparn var billig. Tack vare arbetsamhet och långa arbetsdagar och serieframställning gick det ihop och Eskilssons ansågs klara sig bra.

Omkring 1910 var en kopparslagares lön 7 kr i veckan samt fri kost och bostad. På denna lilla lön kunde en av gesällerna under 15 år spara 700 kr.

Emil dog vid 51 års ålder och sonen Erik tog då över endast 17 år gammal. Rörelsen sköttes till en början av Erik och hans mor med hjälp av gesäller tills Erik var mogen att sköta den på egen hand.

Redan något år före sin bortgång tvingades Erik av ohälsa att arbeta endast sporadiskt. Erik dog ogift 1946 och med honom upphörde kopparslageriet i Medelplana efter att ha drivits där av tre generationer under jämt hundra år. Eskilsson var kända för att förtenna förstklassigt och anlitades över hela Kullen och kunder kom även från Lidköping

Kopparslageriets byggnad har Kinnekulle hembygdsförening nyttjanderätten till medan föreningen äger alla inventarier från hantverkets dagar. I det gamla kopparslageriet som lämnats helt orört är miljön genuin och man känner den rätta atmosfären.

Många kopparsaker kan ännu påträffas med Eskilssons stämpel men det allra mesta såldes utan firmamärke.
I sammanhang med Eskilssons kopparslageri kan nämnas en annan sevärdhet, nämligen den märkliga eken se bilden ovan, som växer på gården till kopparslageriet. Eken har en alldeles platt och mycket vidsträckt lövkrona. Den äldste av släkten Eskilsson har planterat denna ek och beskurit den så att kronan blivit platt. Intill eken är grävt en vattenkälla som ännu finns kvar.

Källor: Min hemsocken av John-Erik Andersson, Eskilssons Kopparslageriverkstad folder gjord av hembygdsföreningen