Kalkindustrin

Bildgalleri

Om kalkindustrin

Denna industri har liksom stenindustrin varit en stor betydelse för socknarna på Kinnekulle och även då för våra två socknar. Medelplana har haft två stora kalkbrott, Råbäck och Trolmens. Västerplana har däremot inte haft någon kalkindustri av betydelse, men en mindre sådan var dock igång till slutet på 1950 talet på Stenhuggargårdens mark vid det s.k. “Kakels”. Råbäcks kalkgruva var också till slutet på 1950-talet igång om än i rätt liten omfattning jämfört med tidigare, Trolmens kalkigruva lades ner på senare delen av 1950-talet.

När kalkbränningen började kan nog inte med någon som helst visshet sägas, men redan när Linné reste på Kinnekulle år 1746 iakttog han dessa och har skrivet om dem,

Enligt upptecknar gjorda av Märta Tamm-Götlind skall vedugnar ha funnits vid Sågersta och stenen bröts då vid Knapegården och Bäckgården, ett par gårdar som sedan långt tillbaka ingå i Råbäcks egendom.

En vedugn lades alltså i en backsluttning där den grävdes in i jorden ett stycke. Veden staplades korslagd och därpå lades sedan stenen och det hela täcktes med ett tjockt lager jord.. Detta sätt att bränna kalk användes på Kullen under förra hälften av 1800-talet. Även sedan skiffern kom till användning som bränsle brändes i jordugnar. Det berättas att ett par karlar från Halle-Hunneberg som kom till Kulle och lärde ut konsten att bränna kalk med hjälp av skiffern och detta lär ha skett i mitten av 1800-talet.

Den murade kalkugnen
Den murade kalkugnen byggdes av malmhaller utan murbruk och runt ytterväggarna lägges bränd skiffer, s.k grus. Alunskiffern kallas vanligen endast “malm” och kalkstenen helt enkelt “sten”.Vid uppsättningen av en ugn lägges malm och sten i lager eller s.k. “floker”, 6 floker malm och 5 floker sten, den understa flokan utgöres naturligtvis av malm.

Stenflokan är ca 30-40 cm tjock och malmflokan omkring 50. Över det hela grusas på med skiffergrus. Öppningen framtill i ugnen kallas “bröstet” och nederst i bröstet anbringas tändhålet där man får tända med ved. Ugnen skall brinna ungefär en vecka.

Sekelskiftets kalkgruvor
För att komma åt berget måste först jordlagret schaktas bort och detta inledande arbete var inget lätt arbete. Under årens lopp flyttades gruvan allt längre uppåt och berget samtidigt blivit djupare. Jorden som skulle bort forslades över gruvan med skottkärror. Höga ställningar eller “landgångar” fick då byggas upp på bockar, 10-12 meter över gruvbotten och längden på dessa landgångar kunde räknas i 15-18 planklänger ibland, alltså bortåt 75 meter eller mer kanske. På dessa höga ställningar körde arbetarna sina skottkärror, som var av en särskild typ och det gick inte ann att ha anlag för svindel på dessa ofta skrangliga broar.

Brytningen av berget skedde genom sprängning. Djupa hål borrades som sedan laddades med dynamit, flera s.k “gubbar”. Vid borrningen skötte en man borret, vred det en aning efter varje slag, och två man skötte hammarna i en väl inövad jämn takt. När skotten var laddade och skulle tändas ropade man “här ska tändas” och efter tändningen “tänt va det här!” så att övriga arbetare i närheten skulle hinna att sätta sig i säkerhet för kringflytande stenar.

När ugnarna murades upp lades då så nära berget som möjligt för att de skulle kunna användas så länge de höll utan att de kom för långt från berget, så att stentransporterna blev för långa och tidsödande. Den lossskjutna malmen och stenen slogs sedan ytterligare söner med släggor och kärrades in i ugnen där materialet plockades ut i jämna och täta floker. Den färdigsatta ugnen kunde få stå en längre tid innan den fick tändas, beroende på om order om leverans fanns inne.

När ugnen hade brunnit sin bestämda tid fick man “ta ut”, som det hette. Den brända skiffern kärrades undan och kalkstenen forslades till lastningsplatsen. Ibland kunde det hända att bränningen slog fel så att ugnen ej var genombränd utan det blev mycket s.k “ålänning”, lika med inte genombränd sten. Detta vållade givetvis kännbara förluster för arbetslaget. Likaså kunde ibland kalken “falla”, dvs. stenen gick sönder och blandades med gruset, avfallet.

Från Råbäcks gruva transporterades all kalken vid denna tid med kalkbanan till hamnen där den lastades direkt på båtarna. Trolmens gruva fraktade sin kalk med hästar eller tidigare oxar till Trolmens hamn och efter järnvägens tillkomst 1897 även till Trolmens station. I början på 1900-talet byggde Sven Hamilton en kalkbana från gruvan ned till järnvägen och även Råbäck byggde stenare en bana från sin gruva till järnvägen .

Råbäcks kalkbana
Denna byggdes åren 1883-84 för transport av kalk ned till hamnen, men blev senare också använd för transport av sten till stenhyveln. Nere vid hamnen gick banan på en viadukt, byggd på träbockar, ut till lastplatsen, där kalken genom en lucka i vagnens botten tömdes i en rätta och rann direkt ner i båtens lastrum. Banan hade lagom lutning så att den lastade vagnen rullade av sig självt ned till hamnen och samtidigt drog den med en stållina upp den tomma vagnen, som gått ner strax förut. Precis på banans mitt var alltså en mötesplats anordnad där vagnarna kunde växlas förbi varandra. Skutorna som gick till Vänern med kalklaster och även en del av dem på längre turer tillhörde dels Råbäck och dels enskilda skeppare, varav flera var från Kållandsö.

Trolmens egendom hade två skutor, “Ester” och “Två bröder”. Skeppare vid sekelskiftet var Torsson och Hjelm.

Tidigare hade kalken oftast lastats släckt på båtarna och detta på grund av risken att vatten skulle kunna tränga in och åstadkomma att kalken släcktes i lastrummet, vilket otvivelaktigt skulle leda till katastrof för fartyget. Vid släckningen utvidgas kalken till det dubbla och samtidigt utvecklas start värme varför båten skulle riskera att sprängas eller antändas. Vid Trolmens hamn fanns förr en s.k “limbo”, där den släckta kalken förvarades före lastningen. Släckt kalk kallades “lim”, därav namnet. Kalkarbetarna kallades “limgobba” eller “limbrännare” och ugnarna “limomma”.

Från Trolmens gruva kördes alltså kalken ned till hamnen och arbetarna fick köra själva med gårdens hästar eller oxar. Vid hamnen släcktes kalken och kärrades ombord i båtarna över en landågng, som väl mest bestod av ett par plankor utan något som helst sidoskydd. Även vid lastningen av osläckt kalk fick denna kärras ombord. Kalktranpsporter sjöledes från Trolmen upphörde rätt tidigt i början på 1900-talet. Råbäck däremot fortsatta med detta slags transport till fram på 1930-talet. Viadukten och kalkbanan revs år 1949.

Det dagliga arbetet
Redan klockan sex på morgonen började arbetsdagen i gruvan, sommartid och fortsatte till klockan 19-20 på kvällen. Vid uttagning kunde arbetet börja mycket tidigae kanske vid kl 3-4 tiden på morgonen. Halv 7.30 intogs s.k. “dagermål” som bestod av medförd torrskaffning. 12-14 var det middagsrast och kl 17 var det kafferast eller “aftavarskaffe”. Detta kaffe intogs på arbetsplatsen och det var hustrurnas eller barnens uppgift att bära kaffet dit.

Någon bekvämlighet i form av bodar eller det allra enklaste skjul fanns inte på arbetsplatsen. Det enda i den vägen som bestods var ett enkelt tak utan väggar uppställt intill någon ugnsvägg och där fick alltså arbetarna placera sina kläder och dricka sitt kaffe eller dagermål. Sittplatsen utgjordes av en planka som kanske tjänat ut som landsgångsplanka. Detta tag kallades vanligen “lämmen”.

Arbetet i gruvan var hårt och tungt som förut nämnts, men på sätt och vis rådde arbetarna sig själva då betalningen gavs utifrån lagets prestation i tunnor eller hektoliter bränd kalk. “Lagen” bestod av fyra man i regel, senare minsade man till tre. Trolmens gruva hade som mest fyra lag och de kallades “ettare”, “tvåara”,”treara och “fjeredelaget. Råbäcks gruva som var mycket större hade flera lag, i regel bortåt tiotalet. Det kunde också hända att lagen blev uppkallade efter någon kamrat i kretsen som utmärktes ig på ett eller annat sätt eller skiljde sig från de övriga.

Verktyg och redskap som behövdes fick arbetarna hålla sig med själv. Hit hörde skottkärra, “skruvkärra” kallad, bergborr av olika längd, järnspett, skyffel, släggor, korp, borrhammare, malmhammare m.m.

Löneförhållanden
Lönen för mödan var nog ganska blygsam även för denna arbetsgrupp liksom för andra samtida grupper. Hektoliterpriset för osläckt kalk var omkring 33 öre. På Råbäck betalades år 1890 25 öre för osläckt och 14,5 öre för släckt kalk. 1839 kostade en läst släckt lim 9 Rdr Rg och 1 läst osläckt 15 Rdr Rg. En läst lär ha utgjorts av 24 tunnor enligt Linné. Vissa ersättningar utgick för uppmurning av nya ugnar och senare även för schaktningen.

Den huvudsakliga avsättningstiden för kalken var sommaren, vintertid kunde det vara långt emellan det man fick se röken från någon ugn som brann. På vintern blev det mest uppsättning av ugnarna så att dessa var i ordning när det var tid att tända på. Varje lag hade i regel två eller tre ugnar till sitt förfogande. Vinterdagarna var korta, men ändå hände det nog ofta att arbetarna fick gå utan arbete längre eller kortare tid, därför de inte kunde tända och inget annat fanns att göra i gruvan. Man torde komma sanningen närmast om man säger att medelinkomsten per arbetar på i början av 1900-talet var omkring 300-400 kronor per år. Detta skulle räcka till husrum, kläder och mat för de ofta stora familjerna.

Källa: Min hemsocken av John-Erik Andersson, fotografer okända

(Besökt 595 gånger, 1 idag)