Hällekis

Karta

Bildgalleri

  • Bruksmuseet i Hällekis, foto: Freddie Wendin 2010
  • Cementa Hällekis
  • Falkängen Hällekis, foto: Freddie Wendin 2016
    Falkängen Hällekis, foto: Freddie Wendin 2016
  • Falkängern, Hällekis vintermotiv
  • Hamnen Hällekis, foto: Freddie Wendin 2015
  • Bild 2300 Hellekis Säteri Medelplana
    Hällekis
  • Hällekis flygfoto omkring 1959
  • Hällekis hamn, foto: Freddie Wendin 2013
  • Hällekis musikkår
  • Hällekis, badstrand
  • Hällekis, Hönsäters hamn, omkring år 1959
  • Hällekis, omkring år 1959
  • Hällekis, omkring år 1959
  • Hällekiskarta från 1887
  • Hönsäter kapell Hällekis, foto: Freddie Wendin 2012
  • Hönsäter Slott, Hällekis, Foto: Freddie Wendin 2014
  • Hönsäters hamn Hällekis år 1903
  • Lok nr 5 vid Rödstensbrottet Cementa Hällekis
  • Smedjan Hällekis, foto: 1940-`talet

Om Hällekis

Lennart Holmgren från Märsta bodde delar av sitt liv i Hällekis och Gössäter och på ålderns höst dokumenterade han sina minne från bygden. Artiklarna är minne från både Gössäter och Hällekis och med en målande beskrivning känns det som om man som läsare förflyttar sig i tiden.
Namnet Hällekis, Hönsäter
Hällekis Brukssamhälle är ett relativt ungt samhälle, som successivt växt upp kring ortens enda industri, den av Hellekis Aktiebolag år 1891 anlagda cementfabriken. Samhällets namn borde egentligen vara Hönsäter, som var namnet för den tidigare bebyggelsen där. När post- och järnvägsstation kom till 1897 fick adressen inte bli Hönsäter, då myndigheterna befarade en förväxling med Högsäter i Dalsland. Då man nu skulle ha ett nytt namn, föll det sig naturligt att låna namnet Hellekis från det närbelägna Hellekis säteri. Där hade Hellekis Aktiebolag bildats och haft sitt kontor sedan mer än 20 år med adressen Hellekis. Nu flyttade man i samma veva brukskontoret till Hönsäters säteri för att komma närmare cementfabriken och företaget kunde behålla sin gamla adress. Många på den tiden reagerade dock mot att järnvägen moderniserade namnet till Hällekis. Man trodde ännu att Hällekisnamnet kom av ”hall” eller ”häll” och därför borde stavas med ”ä”.

Först på 1930-talet blev Hällekis ett någorlunda vedertaget namn på själva det kring cementfabriken uppväxta brukssamhället. Många kallade det dock i dagligt tal fortfarande för Hönsäter.

Frågan om nedläggning av cementfabriken i Hällekis har kommit press och Radio-TV att även intressera sig för ortsnamnets uttal. Skall Hällekis uttalas med ”k-” eller tj-ljud?” frågar man. ortens folk hävdar ”k-ljud”. Språkmännen anse att ”tje-ljudet” är riktigast. De stödjer sig på ortsnamnsforskarnas uppdelning av namnet i ”Hälle” och ”kis”. Föra delen skulle vara en form för mansnamnet Helge och den senare delen betyda sten, grus. Av skäl, som forskarna tydligen inte känt till, torde denna uppdelning vara felaktig. Det kan istället med skäl förmodas att Hellekis är genitiv av Helleke och helt enkelt betyder Helges dvs. Helges gård. På samma sätt säger man här i orten Erikes, när man menar Eriks gård, familj etc. Namnet Hellkis är urgammalt. I ”Svenska slott och herresätern” säger Gustaf Upmark, att ”Hellekis, historia förlorar sig i sagans dunkel”.

I ortsnamnsbeskrivningen över Kinne härad uppges att namnet Hönsäter består av delar ”Höns och säter”, det sista i betydelsen utgård. Jag vill emellertid med en gång söka ta död på myten att namnet skulle ha något med höns att göra. I början av 1300-talet var enligt en dåtida handling Hönsäter en säter eller utgård till gården Högebo i Österplana, liksom Törnsäters gårdarna. De sistnämnda ligger tämligen nära Högebo, medan avståndet till Hönsäter är ca 8 km. I någon medeltidshandling har också påträffats namnet med stavning Hensäter. Det torde därför vara rimligt att anta att namnet Hönsäter skulle betyda ungefär: ”den längst bort belägna sätern”.

Hönsäters Alunbruk
Den första egentliga industrin i Hönsäter kom till redan år 1768. Då anlades Hönsäters Alunbruk, vars tillverkning av alun utskeppades från Hönsäters hamn. Alun är ett salt, som var känt redan under forntiden. Under 1600- och 1700-talen fick det allt större användning inom medicin och som betningsmedel vid färgning av textilvaror. Saltet finns färdigbildat i naturen och kan lätt som utfällning ur alunskiffer genom så enkla processer som rostning och urlakning. Förutom råvaran alunskiffer var förutsättningen för ett alunbruk riklig tillgång på ved för bränningen och vatten för lakningen.

Skogen var det inge mycket bevänt med i början av 1700-talet. Man fick tom hämta hushållsbränsle från annat håll nedanför berget. Kring mitten av 1700-talet hade dock skogen inte på Kinnekulle , utan för övrigt i hela Sverige, växt till sig, så att ett tidigare förbud med anläggande av nya bränslekrävande alunbruk upphävdes av Rikets ständer år 1766.

Det vår då som Ryttmästare Harald Jacob Lenck såsom förvaltare av Hönsäters säteri för sin kusin, den siste av Stake-ätten friherre Harald Gustav Stake, passade på och fick tillstånd att anlägga ett alunverk med två enkla pannor vid Hönsäter.Till en början var tillverkningen av ringa omfattning. I slutet av 1770-talet framställdes årligen omkring 70 tunnor alun. Man sysselsatte sex ständiga arbetare och vid tid, då kokningen pågick, dessutom sex dagsverkskarlar. Under 1780-talet steg årsproduktionen till omkring 120 tunnor (1 tunna = 145 liter).

Efter friherre Stakes död förvärvades Hönsäters-godset år 1796 av hovjunkaren Bengt von Hofsten. Då han ansåg sig kunna driva alunverket med alunskiffer som bränsle i stället för ved, begärde och erhöll han 1797 privilegium för inalles 8 enkla pannor. Årstillverkningen steg nu efter hand. Under vart och ett av åren 1824 och 1825 uppges den till 772 tunnor men 1826 stannade den vid 574 tunnor. Det året hade alunkokningen legat nere i tre månader pga. vattenbrist. Detta trots att man anlagt alunbruket strax norr om Hönsäters gård vid vägens norra sida mitt för den stora f.d. fiskdammen, varifrån man normalt kunde räkna med mer än tillräcklig vattentillgång.

Vid denna tidpunkt rapporterar alunbrukets inspektor Korsell angående sysselsättning; ”De vid Bruket engagerade och sysselsatta arbetare, hafva under omnämnda trenne år utgjort 83 personer af arbetsföre Qvinnor och män. De på dessas förtejnst uppehåll egande Personer af underårige Barn och Orkeslösa äro inalles 59 st. Utom dessa finns 11 personer gratialister, hvilka dels af sjukdom, dels af ålderdom äro oförmögne att något arbete uträtta”.

Rörelsen fortsatta med en viss avmattning speciellt under 1850 och 1860-talet. År 1873 hade tillverkningen vid alunverket sedan några år legat helt nere. Nu revs fabriksbyggnaderna ner och marken utjämnades med undantag för en smedja och en snickareverkstad, som ännu finns kvar och används i viss utsträckning för gårdens bruk.

Hönsäters tegelbruk
I nuvarande Sjösäters egenahemsområde låg nere vid sjön i mitten av 1800-talet och några decennier framöver Hönsäters Tegelbruk. Där tillverkades såväl små som stora dräneringsrör men även mursten. Som exempel kan nämnas, att man 1862 tillverkade 257 830 tegelrör, 2 000 takpannor samt 3 290 släta och 4 000 räfflade murstenar. Så gott som allt levererades till gårdarna i närheten.

I Hällekis finns tvenne byggnader uppförda av mursten från det gamla tegelbruket. Det är de båda vid dammen 1875 uppförda flerfamiljshusen, de s.k. ”Byggena”. En senare tillverkning är det kring sekelskiftet vid cementfabriken av skifferaska framställda s.k. pallteglet. Detta har använts bl.a. till byggnader vid den äldsta bruksgatan ”Falkängen” samt Hällekis stationsbyggnad och de äldsta byggnaderna i Stakeklev.
Sjörås såg och strax öster om Sjösäters egnahemsområde vid Sjöråsbron låg Sjörås sågverk och Sjörås kvarn. Båda anläggningarna har varit föremål för många om – och tillbyggnader. För kvarnens del är den första känna ombyggnaden från omkring 1615. Den orsakades av en svår översvämning 1612, då de våldsamma vattenmassorna i Sjörås-ån slet loss dammfästena och hela kvarnen seglade ut i Vänern. Kvarnens anor går tillbaka till 1300-talet. Den 14 juli 1415 bytte dåvarande ägaren av Hönsäter, Ficke Grupendal, till sig Sjörås kvarn av biskop Brynolf i Skara. Nu är rörelsen vid såväl kvarn och såg nedlagd. Kvarnen stannades för gott i början av 1930-talet och sågen under 1950-talet.

Kalkbränning vid Hönsäter
Kalkbränningen på Kinnekulle har mycket gamla anor. Varje gård hade kalkbränning som binäring. Man brände i gropar i marken, innan stordrift kom igång på 1600- och 1700-talen, då man byggde större ugnar av kalksten. År 1586 påminde slottsherrn till Läckö sin fogde att inte glömma hämta kalk till våren från Hellekis.

Vid Hönsäter var kalkbränningen förr av ganska stor omfattning. För år 1896 uppges arbetsstyrkan till 52 arbetare och 1 förman. Man tände det året 23 ugnar, som lämnade vardera 1 000 – 1200 hl bränd kalk. Kalkbränningen har numera så gott som upphört på Kinnekulle. Hönsäters kalkrörelse lades ner i början av 1930-talet. På andra håll fortsatte man kalkbränningen t.ex. vid Gum och Blomberg till fram på 1950-talet.

Samhälle vid Hönsäter
Hellekis cementfabrik anlades 1891 strax intill Hönsäters hamn för att kunna utnyttja den sjötransport som därmed bjöds. Med fabriken växte också upp en industriort, som under årens lopp med företagsledningens bistånd utvecklade sig till ett välordnat brukssamhälle.

Vi har i det föregående inventerat de arbetsmöjligheter, som bjöds vid Hönsäter åt de dagsverksarbetare, som inte sysselsattes vid Hönsäters gård. När cementfabriken kom till var alunbruket sedan länge borta. De gamla alunbruksarbetarna återfanns nu till större delen bland kalkbrännarna i Hönsäters-gruvan. Totalt antalet anställda vid Hönsäter torde ha uppgått till in emot 100-talet.

Var bodde då alla dessa arbetare med sina familjer, som på den tiden i allmänhet var stora, 7 – 8 barn var ingen ovanlighet. De flesta bodde på sina små torpställen uppe på Kullen. Det är oerhört svårt att göra sig en föreställning om hur primitivt dessa människor hade det i alla avseenden. Närmare en mils gångväg till arbetet var inte ovanligt. Några fortskaffningsmedel fanns inte. Vintertid gick man på obanade vägar och stigar. Tänk er att efter 12 timmars tungt arbete börja en milslång vandring som ofta blev rena klättringen uppåt berget mot hemmet i snö eller regn och blåst. Hur orkade man? – Det hela är ju omänskligt efter våra mått. Hemma fick hustru och barn sköta om det lilla torpet. Bära och slita och släpa, det var livets lott. Om vintern var det mörkt och kallt i stugan. Om sommaren tröt vattnet i brunnen. Far var bara hemma några timmar för sömn, sen måste han iväg igen till arbetet i tidiga morgontimman.

I Hönsäter fanns endast ett fåtal bostadshus för arbetare. De båda ”Byggena” vid dammen ha r tidigare nämnts tidigare. De rymde vardera 10 enrumslägenheter med kök. På den tiden ansågs de vara ”moderna”, trots stenhällar till köksgolv och avsaknad av tapeter på väggarna i rummet. Några av vår tids anspråk på vatten och avlopp fanns inte. En familjebostad bestod i regel av ett rum och kök, ibland bara av ett kök. Det var helt enkelt så, även om barnen var många. – Underligt nog var enrumslägenheter förhärskande i bolagets hyreshus i Hällekis ända in på 1940-talet.

Vid dammen stod ett annat hyreshus, allmänt kallat ”Kasärn”. Det hade tidigare varit arbetarbostad vid Bromö Glasbruk. Vid glasbrukets nedläggning och flyttning till Årnäs 1879 köptes byggnaden av bruksledning på Hönsäter, monterades ner och forslades sjövägen till Hönsäters hamn. I Hönsäter återuppfördes huset och stod vid torget vid dammen till för drygt 40 år sedan (1930-talet) då revs det ner. Huset innehöll 16 rum, varje rum beboddes av en familj och varje ingång delads av 8 familjer.

I närheten av ”Kasärn” stod två små stugor om 1 rum och kök. Den ena, ”Kransa-stugan” revs i början av 1940-talet och den andra ”Ljungs stuga” har stått obebodd i ett tjugotal år.

I vägkorsningen vid dammen låg ”Stolpa-stugan” där Olaus Stolpe bodde i 1 rum och kök. Huset revs 1911 och lämnade plats för en nyuppförd förmansbostad, som av folkhumorn döpts till ”Basebo”.

Snett emot ”Basebo” och andra sidan vägen ligger ännu en liten stuga, som byggdes på 1840-talet av en snickare Johan Qvist vid Hönsäter. Den har inte varit bebodd sedan 1950-talet. Den kallas ”Idas stuga” efter Per Johans Ida, som bodde där hela sitt liv.

Bortom ”Basebo” i vägkröken åt herrgården till låg ”Skara kyrka”, då bebodd av ett par familjer. Huset byggdes 1876 av överbliven sten från den stenhög vid Hellekis hamn, som året innan levererats för reparation av Skara Domkyrka. Huset fick således sitt namn efter arbetsnamnet på stenhögen. Byggnaden omändrades invändigt under 1930-talet till bostäder för pensionärer, företrädesvis arbetaränkor. År 1972 hade det tjänat ut och jämnades till marken.

Vända vi tillbaka mot nuvarande järnvägsstationen, låg efter “Basebo” en gammal stuga innehållande brygghus och bagarestuga. Den revs 1912 och fick lämna plats för en två-familjsvilla avsedd för förmän vid lantbruket. Hänsyftande på lantbruket döpte folkhumorn villan till ”Tryneborg” Bagarestuga och tvättstuga inrättades istället i Falkängen.

Detta med allmänna bagarestugor är utmärkande för ett dåtida brukssamhälle. Det hade utan tvivel kommit till av praktiska skäl. Möjligheten att baka bröd i hemmen fanns inte på den tiden och s.k. ”köpebröd” existerade inte på landet. Därför fick husmödrarna ta sitt mjöl och vad mer som de behövde till bagarstugan och där baka sitt bröd.

Nedanför ”Tryneborg” låg tvenne sandstensbyggnader, en på vardera sidan om vägen. De var byggda i början av 1800-talet av bruksägaren Bengt von Hofsten, som ståtade med titeln hovjunkare, och var avsedda för arbetare vid alunbruket. Byggnaderna var inredda ungefär som ”Kasärn” men hade om möjligt ännu sämre standar. Folkhumorn förnekade sig inte, när de kallade stenhuset för ”Skrämbo. Den västra byggnaden revs och fick 1912 lämna plats för en hushållsskola, som sedan blev den nuvarande bruksmässen. Byggnaden kallas därför ofta för ”Brukshushållet” eller förkortat ”Bruks”. Det andra ”Skrämbo” stod kvar till 1937, då bolagets affärshus uppfördes på dess plats.

Norr om Sjösäters egnahemsområde, mellan järnvägen och landsvägen ungefär mitt emot flerfamiljshusen Granbacken låg två stugor som nu är borta, ”Nattvaktens” och ”Digra-stugan”. Det sista namnet var uppkallat efter en boende där som hette Diger.

Längre ner med Sjörås, ungefär mitt för kvarnen, låg en mycket gammal stenstuga som revs 1942. Vid det gamla tegelbruket som låg ungefär ”där Solstugan” nu ligger, låg ett par stugor. Båda är för länge sedan borta. En av de sista hyresgästerna var Johan Lövgren söndagsskolläraren, som på sistone skötte renhållningen vid Hönsäter. Om det inte hade varit en så präktig människa, så skulle man ju om honom säga skämtsamt, att han höll rent både inne och ute. Om honom kommer att berättas mera längre fram.

Ovanstående utförliga redovisning av de byggnader, som fanns vid Hönsäter, när cementfabriken byggdes, utgör berättelsen om den kärna kring vilken brukssamhället senare skulle utvecklas till vad det är i dag. Det var byggnader, som hänförde sig till alunbrukets tid. Byggnader, som berättar om arbetarens bostadsförhållanden under Hönsäters första industriepok. Visserligen dröjde sig bilden kvar ännu några årtionden. Utvecklingstakten var rätt långsam på den tiden. I våra bedömningar vill vi så lätt glida över till jämförelse med hur vi ha det nu, i dag. Vi fråga helt omedvetet, hur kunde människor finna sig i att behandlas så illa, bo så dåligt, arbeta så länge, varför sa de inte ifrån. De var ju dock människor och inga djur. Ett sådant synsätt och sådana tankar ger inte rättvisa åt våra förfäder. Det är inte deras fel, att vi inte kan förstå hur de kunde vara glada, förnöjda och till freds med sitt liv. Det var de nämligen. Detta för att de kunde endast kunde jämföra sin situation med hur man haft det före dem och hur andra samtida hade det. För varje tidsepok bör jämföras i tiden. Då får man ett rätt perspektiv. Andra, som trodde sig leva i överflöd, hade det, när allt kom omkring, ganska enkelt.

Jag kom att tänka p den då 93-åriga Anders Persson, son till ”Alehagesa”, hon som kunde bota både folk och fä, då han berättade för mig om sin barndom. Sommartid under skollovet var han vaktpojke på Örnekulla hos Lars i Sörgården. Där tycket han att han hade det egentligen rätt så bra. Han hade ju maten och kanske dessutom några ören ibland. Men maten var rätt enformig på den tiden. Fick man sill och potatis den ena dagen, så blev det potatis och sill den andra. Det var den enda omväxling. Fast i rättvisans namn vankades det väl en ”fläskabete” då och då och kanske en ”köttabete”, med för den delen. Det som fortfarande retar honom, när han tänkte på det, var att där satt han och arbetsfolket uti i köket och åt sill och potatis, när samtidigt som Lars satt inne i stugan och smorde kråset med plättar – Tiderna var sådana. Man levde enkelt, såväl husbönder som arbetsfolk, för man hade inte så mycket att röra sig med. Men se, plättar , det var tydligen festmåltid för pojken Anders.

Byggnation i Hellekis
När cementfabriken i slutet av 1890-talet började komma igång på allvar och behovet av arbetskraft växte, insåg bolagsledningen snart nog det helt ohållbara i rådande bostadssituation för arbetarna. Man måste ordna med bostäder för de anställda i närheten av fabriken.

För driftsingenjören, Otto Hillfors, uppfördes 1896 den vid sjön så vackert belägna villan ”Björkudden”. Samtidigt byggdes de två första s.k. Falkängshuset. Byggmästare G. Johansson från Skara hade åtagit sig att uppföra alla tre byggnaderna för totalt 18 150 kronor.

Under den närmaste 10-årsperioden uppfördes de övriga sex Falkängshuset, tidstypiska och likformiga. Vardera husen bestod av 8 lägenheter om 1 rum och kök, vilka arbetarna fick hyra till en förhållandevis låg hyra. – I början av 1940-talet utgjorde lägenhetshyran 150 kronor för helår . När vatten och avlopp installerades 1945 höjdes hyran till 180 kronor per år.

Försök till egenahemsverksamhet
År 1901 avsöndrades ett egnahemsomårde omedelbart norr om järnvägsstationen. Man upprättade en fullständig tomtkarta med gator och gatunamn. Hela området skulle kallas Hagalund. Av någon anledning ändrades namnet till Stakeklev. De arbetare som ville bygga där skulle betala en årlig tomthyra av 5 öre per kvm. De som inte var direkt anställda vid bolaget fick dessutom betala en avgäld en gång för alla av 15 öre per kvm.

Någon byggnadsverksamhet kom aldrig i gång, så som man tänkt sig. Arbetarna hade inga pengar att bygga för. Det hjälpte inte att bolaget sänkte den årliga tomtgälden till 1 krona per tomt, ej heller erbjudandet att bolaget jämte tvenne andra skulle ikläda sig borgen för belopp intill halva byggnadskostnaden .

Bolaget skulle anlägga vägar inom området. Då ingen byggverksamhet kom igång, beslöt man ”att detta arbete skulle fortsättas blott i den mån som billiga arbetskrafter finns tillgängliga”.

Företaget fortsätter att bygga
Som ytterlige stimulansmedel uppförde bolaget 1902 en byggnad i området. Där skulle bli ett bageri. Men arbetarna hade inte råd att köpa sitt bröd. Husmödrarna fortsatte att baka brödet i bagarestugan. Redan 1904 ändrades byggnadens disposition till vävskola för de anställda. Bolaget anställde och avlönade en fröken Elsa Forsell som vävlärare.

Ännu år 1904 hade ingen arbetare anmält intresse att bygga i Stakeklev. Bolaget beslöt därför att själva bygga ett bostadshus med fyra enrumslägenheter. Till följd av rådande bostadsbrist tvingades bolaget att senare på året att ändra beslutet till fyra bostadshuset i stället för ett. Ett par av dessa hus ha under de senaste åren byggts om till tvåfamiljshus med moderna trerumslägenheter. Man beslöt också 1904 att bygga den s.k. förmansbostaden med tvenne tvårumslägenheter åt förmän vid cementfabriken. Denna byggnad lär snart komma att skatta ¨åt förgängelsen, då den bokstavligen ligger i vägen för en planerad industriväg.

Man får en påminnelse om att tiderna verkligen ändrats till det bättre, och det verkar minst sagt främmande, när man i ett bolagsprotokoll från 1905 läser att ”styrelsen lämnar kamreren medgifvande, att han med bibehållande af sin plats eger rätt gifta sig och att bosätta sig i trädgårdsflygeln vid Hönsäter”. Man vill gärna tro att protokollet är dåligt formulerat och att andemeningen är att kamreren beviljats rätt att utöver dåvarande lönen få en familjebostad, när han gift sig. Byggnaden hade tidigare varit helt upplåtits helt åt ogifta tjänstemän. Åt bolagets kassör uppfördes påföljande år en trerumsvilla invid trädgården, men kassören fick till en början enads förfoga över två rum och kök.

År 1907 träffade bolaget uppgörelse med byggmästare J. Ljung om uppförande av fyra enfamiljsvillor till ett belopp av 2 250 kronor vardera. Dessa villor placerades på spridd ställen v