Hembygdsföreningens höstvandring 2026 gick i Gössäter. 47 personer samlades på stationsplanen, utrustade med regnkläder och paraplyer. Vi började med att tala något om Gössäters utveckling under det sena 1800-talet.

Samhället expanderade i samband med att järnväg drogs till platsen. Det var Skara-Kinnekulle-Vänerns järnväg (SKWJ) som etablerade sig med slutstation i Gössäter. Ett industrispår fortsatte dessutom norrut till Hönsäters hamn. Järnvägen invigdes i december 1887, och snabbt bebyggdes närområdet med allt som hörde till: stationsbyggnad, lokstall och reparationsverkad. Dessutom byggdes hotell, järnvägsbostäder och en villa till trafikchefen. Nya bostäder och affärer etablerades också i samhället.

Det som finns kvar idag vid stationsplanen är endast ett litet magasin, som enligt uppgift har ett högt kulturhistoriskt värde som ett av de äldre bevarade järnvägsmagasinen i landet. Gössäters samhällsförening gör ett fint arbete med att underhålla det lilla huset på ett varsamt sätt.

Vid sidan av spåren ligger Hedvigsborg, byggt som hotell. Det är den byggnad som idag har fasaden klädd med gula eternitplattor. Senare blev byggnaden kommunhus med kommunalkontor, sjukkassa, bibliotek och bostad för kommunalkamrer. Dessa funktioner upphörde i och med kommunsammanslagningen 1952 då Kinnekulle landskommun bildades med administrativt centrum i Hällekis. Anders Sahlström berättade om när han bodde i huset på 1990-talet. Då var det fyra lägenheter i byggnaden. I en av lägenheterna bodde Rut Lilja, som hade varit föreståndare på Kinnesäters ålderdomshem.

Tegelhuset som ligger intill har inrymt många olika verksamheter under årens lopp. Det uppfördes för Gössäters Kooperativa Handelsförening. Det har också varit slakteri, snickeri, manufakturhandel som drevs av Axel och Nils Karlsson samt skyltfabriken Aros skyltar. Idag är det ett bostadshus.

År 1947 upprättades en detaljplan för Gössäter. När man läser beskrivningen, får man också en nulägesbeskrivning av samhället: Det anges att här finns 160 bofasta, en vävnadsindustri som sysselsätter 14 personer (Granliden/Klockaregården), en stenindustri med sju anställda, ett snickeri, ett åkeri, fyra affärer och ett pensionat. Detaljplanens syfte var att bygga ut och förtäta, och att förbättra vatten och avlopp. Ett trettiotal nya tomter skapades väster om järnvägen och 15 tomter öster om. De nya villorna längs Alvägen och Björkvägen uppfördes 1965.

Det finns också några äldre hus längs Björkvägen. De byggdes 1903–04 för järnvägens behov. Tre familjer bodde i varje hus. Under 1930-talet var det brevbärare Birger Andersson som ägde byggnaderna. I en av lägenheterna bodde Georg Persson med familj. Han startade cykelverkstad på andra sidan gatan. Med på vandringen var hans söner Rolf och Stig Persson som visade en bild från den tiden.

Vandringens nästa stopp blev Kinnesäters ålderdomshem, uppfört 1960. Efter nedläggningen har det varit flera olika verksamheter i byggnaderna: lekskola, den privata förskolan Kullebarn, vandrarhem under en kort period och slutligen användes delar av byggnaderna som privatbostad. Forshem-Fullösa hembygdsförening hade under en period sin föremålssamling i lokalerna. Lyckligtvis hade de flyttat samlingen innan alla byggnader brann ned år 2020. Idag är det tomt på platsen, men spår efter byggnaderna finns i form av hårdgjorda ytor och fruktträd.

Karlslunds pensionat byggdes av Fredrik Carlsson. Från början var det avsett för affär och bageri i byggnaden. Pensionatsdelen tillkom senare. En släkting till Sven Oldin hade med sig en gammal bild av hur Karlslund såg ut på 1910-talet.

Det har funnits flera affärer i Gössäter. Kooperativa Handelsföreningen etablerade sig tidigt på orten, och fanns i en byggnad längs Gössätersvägen. 1946 byggde föreningen ett eget hus, det är den byggnad som senare blev Gössäters handel.

Vandringen slingrade sig uppför Gössätersvägen med ett stopp vid Betelkyrkan. Den byggdes 1939 och församlingen var aktiv fram till 2010. Efter detta har byggnaden varit privatbostad. I det vita huset i svängen låg Tekla Magnussons manufaktur- och kortvaruaffär. På den tiden såg byggnaden mer ut som det äldre, gula huset som ligger intill. Affären brann ned 1944 och när det återuppbyggdes fick det sitt nuvarande, mer moderna utseende. Det var tidigare två lägenheter i huset, numera är det privatbostad för en familj.

Granliden/Klockaregården byggdes år 1923 av Maja Ström som drev vävskola i byggnaden. Ella Carlén var en annan lärare. Varje höst och vår hölls utställningar i byggnaden.

Vi gick uppför backen och tog av in på Frälsegårdsvägen. Här fanns Dunérs vandrarhem i korsningen Gössätersvägen. Pia Odh stannade till vid Frälsegårdsvägen 3 och berättade om sin gammelmorfar Oskar Johansson som hade bott i det huset. Han var rättare på Frälsegården och skötte även om utsiktstornet. Hans son Gunnar Johansson drev taxirörelse.

Vi gick sedan en stig ned till banvallen och kom fram till Kullebo, byggt för trafikchef Casper Tham på 1890-talet. Efter det var det raka spåret tillbaka till stationsplanen, där vandringen avslutades och ordförande Björn Sjöstedt tackade alla medverkande för visat intresse. Ett extra tack till Inger Jonsson som har lånat ut en pärm med material som handlar om Gössäter som vi hade stor nytta av.

/Anna Lokrantz

Lördagen den 22 augusti kl 13–17. Styrelsen håller öppet och bemannar i Posseska skolan, Kopparslageriet i Medelplana, Bruksmuseet i Hällekis samt Stenmuseet vid Medelplana bygdegård.

Hembygdsföreningen hade sitt årsmöte den 7 mars 2026 i Medelplana bygdegård. 25 personer var närvarande. Medlemsantalet i föreningen är nu 280 personer. Ordföranden Björn Sjöstedt hälsade alla välkomna. Björn Sjöstedt blev vald till ordförande för mötet. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för det gångna året. Det blev omval av samtliga styrelsemedlemmar: Gill Bengtsson, Wilhelm Klingspor, Björn Sjöstedt, Lars Apell, Linus Lövgren, Monika Andersson, Birgitta Gärdefors, Anna Lokrantz, Christina Kronkvist och Emelie Ljungqvist.

Föreningens aktiviteter för år 2026 är bestämda och finns på föreningens hemsida.

Efter årsmötesförhandlingarna berättade Anders Karlsson om renoveringen av Stenhyveln i Gössäter. Anders avtackades med blommor av ordföranden. Dagen avslutades med kaffe med dopp och lotteridragning.

Nu är programmet för året utskickat till medlemmarna och finns publicerat på hemsidan. Årsberättelsen för 2025 finns också tillgängligt på hemsidan.
Vi ses under året!

Söndagen den 13 september anordnade Kinnekulle Hembygdsförening en höstutflykt vid Stampens kvarn i Gössäter tillsammans med Forshem-Fullösa hembygdsförening.

47 personer samlades vid Stampens kvarn. Vårt första stopp var uthusförrådet framför kvarnen, som kallas Luffarhemmet. Det var Louise Klingspor, den gamla friherrinnan på Hellekis egendom som lät bygga om detta uthus med sängplatser och vedspis för de kringströvande luffarna eller ”knallarna”, en fin och barmhärtig insats. Flera av deltagarna hade minnen av luffarna. Vår vandring fortsatte mot Stallmästargården och på vägen dit passerade vi två torp, varav ett av dem fungerade som skyltfabrik under åren 1961-1965. Skyltverksamheten flyttade efter det till Gössäter, Aros skyltar. Det andra torpet som vi passerade kallas i folkmun ”Polistorpet”, polisen Severinson har tidigare bott här i 30 år. Numera, sedan år 2005 bor Rikard Friberg här. Stallmästargården står idag tomt, efter att Christina Klingspor avlidit. På 1930-talet bodde Gustav Adolf Klingspor här. Han hade förlorat pengar i Krugerkraschen och fick då bo här, hans mor Louise ägde huset. Nästa stopp var Stampens kvarn, nämnd av N.G. Strömbom redan år 1889. En tillbyggnad år 1891 gör att kvarnen nu har tre våningar, och nytt kvarnverk installerades 1937. Kvarnen var i bruk fram till 1964-65, men spannmålsrensningen pågick dock till 1973. Siste mjölnaren var Einar Sahlström, som tjänstgjorde här i över 30 år. Åren 1988-89 gjordes en omfattande renovering. Under senare år, från år 2000 och framåt , har kvarnen fungerat som utställningslokal för keramik, konst m.m. Efter besök i kvarnen gick vi över till sågverket och vidare bort mot den vackra stenvalvsbron, vi passerade gården Fredriksfors, gick en bit på landsvägen, och sedan till fastigheten Viktorsfors, som varr vandringens sista stopp. Therese Andreasson och hennes sambo har bott här i 3,5 år . Hon berättade om fastigheten och dess intressanta trädgård. Ordföranden Björn Sjöstedt tackade för visat intresse denna dag med en fin och intressant vandring.

Vi var 60 personer som samlades vid Sjöutsikten på Kinnekulles västsida, för att vandra tillsammans under ledning av Kinnekulle hembygdsförening. Hela området som vi gick genom, ägdes av Skånska Cement fram till slutet av 1970-talet. Än idag kan man säga att Cementa delvis sätter sin prägel, då flera av de hus som vi passerade är antingen byggda eller renoverade av bolaget.

Redan vid samlingsplatsen berättades den första historien, nämligen om själva parkeringens ursprung. Nils Lundin, tjänsteman på Cementa i Hällekis, hade en idé om att anordna en plats med utblick över Vänern. Hit kördes då massor från cementfabriken, men även en del kasserat material från Rörstrand i Lidköping. Därför kallas platsen lokalt för ”tippen”.

Vår vandring började vid Kullingen, Solhagen och Helgerum. Denna lilla samling av hus kallar de själva för ”Gårkelista” (gurklisten). När Cementa expanderade i stora kalkstensbrottet, fanns tillslut inte den gamla vägen kvar. Istället anlade då bolaget en ny väg mellan Hällekis och Medelplana,  som med sin förhöjda uppbyggnad, gav associationer till en gurklist.

Vi gick vidare mot Brunnstorp, som kan vara så gammalt som 1700-tal i grunden. Torpet har haft funktion som så kallat ”mjölktorp”, det vill säga att de hade några kor och sålde mjölk till människorna i närområdet.

Kvällen var otroligt vacker, lagom varm och med nyutslagen ramslöksblom vid våra fötter. Vi stannade vid Nubben, och fick bland annat lära oss att Hällekis orienteringsklubb använde huset under en period på 1960- och 70-talen. Två slingor i närområdet användes för deras verksamhet. Torpet var en skifteslott av grannhuset Trädgårdstorp, vilket har anor från 1740-talet. Här lever fortfarande minnet av Gustav och Hildur Johansson, som drev en taxirörelse som sedan gick i arv i fler generationer.

Vi gick tillbaka ned mot ”stora vägen”. På höger sida noterades att sockengränsen mellan Medelplana och Österplana är markerad genom en lång rad av planterade ekar. Nästa stopp var Kråkelund. Nuvarande boningshus är uppfört på 1870-talet, men det ska tidigare ha funnits ett soldattorp på platsen. Skogvaktare bebodde huset under åtminstone 100 år.

Intill Kråkelund ligger en liten villa i nationalromantisk stil, byggd 1908 av Cementa som tjänstebostad till en gemensam barnmorska för Österplana, Medelplana och Västerplana. Byggnadens namn skulle vara Kråkebo, men har i folkmun alltid kallats för ”Storkebo”.

Vi avslutade vid Kärrgården 1, 2 och 3. De ligger på platsen för en gammal bybildning, där det ska ha bott över 500 personer från och till under 1600-talet. Dagens bebyggelse består av arbetarbostaden Kärrgården 3 som byggdes 1908 för arbetare i rödstensbrottet. Kärrgården 1 är ett torp som friköptes från Cementa strax innan bolaget lade ned. Kärrgården 2 slutligen är troligen från sent 1800-tal och har en ovanlig uppbyggnad med en gjuten, putsad bottenvåning och en överbyggnad av trä. Huset inrymde från början två lägenheter. Här åt vi vår medhavda matsäck, och sedan vandrade vi tillbaka till Sjöutsikten i lagom tid för att uppleva solnedgången över Vänern.

/Anna Lokrantz