Wiksnäs i Hällekis2018-01-24T15:48:40+00:00

Wiksnäs i Hällekis

Torpet Wiksnäs låg mellan cementfabriken och hamnen

Karta, dåvarande placering

Bildgalleri

  • Foto omkring 1900
  • Fritz Wikström och Sven Lundqvist
  • Hällekiskarta från 1887
  • Hönsäters hamn, foto 1890
  • Hönsäters hamn, längst till vänster torpet Viksnäs, foto 1910
  • Hönsäters hamnm, torpet Wikströmstorpet, foto 1890
  • Lars Wikström med fru
  • Magnus Larsson med fru, foto före 1900
  • Manne och Fritz
  • Manne Wikström med fru, foto 1915
  • Manne Wikström med fru
  • Manne Wikström med fru och sönerna, foto i början av 1900-talet
  • Manne Wikström, foto Märta Tamm Götlind 1940
  • Målning av S. Fogelqvist 1951
  • Wikström
  • Wikström

Om

Lars med anor från Viksnäs Hällekis – Reportage om släktforskning familjen Wikström
Släktforskningen visade att namnet ”Lars” har en lång tradition hos familjen Wikström. När Annelie Storm från Lidköping besökte sin morbror Lennart i Lavad startade hennes intresse för släktforskning. Annelie började släktforsa i maken Jörgen släkt då hennes syster skulle påbörja släktforskning på deras gemensamma sida. Namnet ”Lars” har visat sig gå i arv i många generationer. Annelie och Jörgens son Ebbe är nog inte medveten om vad Lars-namnet förpliktigar, tids nog hinns detta med.

Sonen Lars, Ebbe, Karl Wikström 2005-07-29
Far Lars Jörgen Wikström 1968-04-06
Farfar Lars-Göran, Herbert Wikström 1943-08-09
Farfars far Lars, Herbert Wikström 1910-01-17
Farfars farfar Lars Fritz Wikström 1883-07-29
Farfars farfar far Lars Magnus ”Manne” Wikström 1854-12-30
Farfars farfars farfar Lars Magnusson/Vikström 1817-11-19
Farfars farfars farfars far Magnus Larsson 1779-12-27
Farfars farfars farfars farfar Lars Maurtisson 1735

Hemma hos Jörgen och Annelie fanns sedan tidigare kort och gamla dokument, kontrakt mm som sparats under åren. Dokumenten är gamla och sköra, många från 1800-talet. Nu när släktforskningen kom igång plockades kartongerna med dokument och fotografier fram – helt plötsligt fick dessa ett värde och pusselbitarna föll på plats.

Genom sökningar på Internet hittade paret information om Jörgen farfars farfar Lars Magnus ”Manne” Wikström som var fiskare/lots och prickhållare vid Hönsäter och bodde på torpet Viksnäs. I en intervju som gjordes på 1940-talet av folklivsforskaren Märta Tamm-Götlind beskrivs livet på Viksnäs. Folklivsforskningen som gjordes av Märta Tamm-Götlind på 1940-50-talet beskriver livet på både gods och torp och denna finns tillgänglig på Kinnekulle Hembygdsförenings hemsida.

Annelie kontaktade hembygdsföreningen och ett besök hemma hos Annelie, Jörgen och sonen Ebbe ordnades. De gamla dokumenten och korten lånades av föreningen och scannades av. Nu växer historien om torpet Viksnäs i Hällekis fram och delar av detta publiceras på hembygdsföreningens hemsida succesivt.

På Wiksnäs, ett stenkast från Hönsäters hamn och där det nya industriområdet vid cementfabriken fanns denna stuga. Det är en plats som det bott ”Wikströmare” på under flera generationer. Stugan revs 1929 i samband med fabriksbyggets planering. Det kan i detta sammanhang också nämnas att den gamla boplatsen låg strax intill den gamla cementfabriken och var ”grannar i fyra decennier” och bilden minner om en gången epok i bygdens liv. Manne har berättat att han gick och läste för prästen 1897 då var lästiden 34 dagar följd. Manne och hans kamrater gick under lästiden 70 mil för att inhämta kristendomskunskaperna. Manne var född 1854 var i yngre år med om att bära lik från Hönsäter till Österplana kyrkogården. Man bar kistan i en specialgjord bår den långa vägen. Bärarna som var tolv till antalet, turades om att bära.
Fiskar´n vid Hönsäter
Enligt Magnus Wikström, f. i fiskartorpet Wiksnäs 1854 och sonen Fritz Wikström, född där 1883.

Torpet numera rivet, för att ge plats åt cementfabriken vid hamnen. Manne Wikströms far, Lars Wikström, f. 1817, dog 1897 i sin egen lilla stuga, som låg på torpets område under bolaget, men inget arrende betalades för den platsen. Det var gammal regel, att då de äldre slutade arbetet för Wiksnäs torp, flyttade de in i den egna lilla stugan, som bestod av:

1. Kök utan förstuga: dörren kunde vara vitluden av frost. Där var stor öppen spis med öppning rakt mot dagern med bakugn i ”gruvan”. Två krokar var inmurade vid spisen.
2. På framsidan var en förstuga med trägolv och ingång till en kammare och ett rum. I rummet var ett slags eldstad, ett mellanting mellan kakelugn och öppen spis utan luckor, men med rör. Såg ut mest som en öppen spis.

Fritz berättar, att farfarsfar hade dött där. Farfar Lars flyttade troligen dit på femtiotalet. Lars Wikström hade torpet under greve Hamilton. Han skulle lämna all fisk i arrende och fick inte sälja fisk, endast behålla fisk i det egna hushållet. Herrgården sålde fisk till staden och i bygden. De skrev upp varje skp fisk i köket på Hönsäter. Men greven brukade torpet: plöjde, sådde slog och körde in åt fiskarn, men sjöfodret fick de sköta själva. Torpet födde 1-2 kor. Greven skulle hålla fiskredskapen, men fiskar´n hade 4 kr kontant per år för att ”binna” alla redskapen. De gagnade hamp och fiskgarn och fick låna häst av greven, för att hämta hamp i staden. Gummor vid Hönsäter spann hampan. Det skulle göras not och ryssjor och långrev (ej så mycket långrev).

Fiskar´n band själv näten med hjälp av barnen. ”De va te sitta om vinterkvälla å te ella i den stora spisen å skaffa lite töre, så en så. De va te lägga på en töreflis, för de ljuste så bra, så vi så å binna.” Vid samma lyse satt kvinnorna och spann och kardade. De hade ”bå skrubber å karer”. Kontanter fanns så gott som aldrig i hemmet: ”Varenda klätrå, som vi slet, de vävde mor hemma”, berättar gamle Wikström, ”å sena fick söstera börja på, så snart de ble så pass vata.”

I regel vävdes alltså allt hemma, men bomullsgarn måste ju köpas, och huvuddukar ibland. Far hade skörtarock. I synnerhet de gamla gagnade sådana. De var svarta merendels. De var ej insvängda, men kanske något vidare nertill och hade skört bak. “Vi pöjka” hade mera som kavajer.

För att få litet biförtjänst var Lars Wikström också lots och prickhållare. För detta hade han 48 kr om året. Han hade 17 prickar att underhålla och fick själv forsla hem virket från skogen till dem.

Till jul var fiskar´n in till Mariestad, för att hämta sin ”pricklön”, och då köpte han hem till barnen pepparkakor: ”gubbar å käringar å bocka” och av vetedeg med och tog hem. De fick stå till julahögarna.

Det var inseglingsprickarna han skulle hålla i ordning, och kom det främmande fartyg, skulle han hjälpa dem i hamn eller lotsa dem till Lidköping, Karlstad eller Mariestad m.m. Var båt som lotsades ut eller in betalade 50 öre. Efter 51 års tjänst fick Lars Wikström för detta arbete Patriotiska Sällskapets medalj.

En liten biförtjänst för Lars Wikström var, att vintertid ta upp is till herrgården efter en dagspenning av 50 öre. Denna dagspenning steg sedermera till 75 öre. På Manne Wikströms tid fick han 1 kr för styck, då han lotsade. 1875, ”då han tog prickera”, dvs. blev prickhållare, fick han för detta arbete 60 kr per år och 5-10 år senare, alltså på 1880-talet ökades lönen till 70 kr. Man tog arbetet för fem eller tio år med tryckt kontrakt.

”De sulle vära stor, redi fisk.” Men inte vitfisk (ex mört, braxen). Det gav vi bort för det mesta. Den bars aldrig åt herrgårn. Fisken var mest aborre, gädda, gös och ål, någon gång lax.

1873 såldes Hönsäter av Hamiltons. År1874 tog Lars Wikström fisket av Hellekisbolaget. Wikström fick då bruka torpet själv mot 20 pund fisk (400 skp) om året för arrendet till Skiöldebrand på Hellekis. Häst fick lånas på herrgården eller av torp mot betalning då. På Hamiltons tid skulle Lars Wikström gå upp till grevens kök på julafton med fisk, som han var ute och fiskade den förmiddagen. ”När far kom upp te herrgårn”, berättar gamle Manne, ”då blev det riktigt kalas. Det blev te sitta te bords å äta. De va allt rejält på den tiden, då Hamiltons va på Hönsäter. Det blev nogare på allting då Skiöldebrand kom å mö ändringar på allting.”

På våren fick de mycket nors. På vintern fiskade man lake med ryssjor. Själva ryssjan (kassen) som fisken går in i, är en ryskestrut. Man måste ha vak upphuggen över hela ”struten”, men ryssjorna kan skjutas in under isen med hjälp av en stång mellan vakarna. Vanligen sätter man ut ryssjor i hela vakar eller öppet vatten. Men vid tjock is, lade man ner ryssjan i en upphuggen vak. För att slippa hugga upp för långt stycke is, tog man upp ny vak ungefär 6 alnar från den första och sköt ”lanngårsarmen” eller ”rysjkarmen” mellan vakarna. (Fritz Wikström säger ryskarm eller rysjkarm, något mellanting mellan dessa uttal, men vidgår ej sj-ljud vid fråga) ”vicka” = vittja ryskera, säger de. Man kan ha stora ryskegårdar, mest 17 par, säger Fritz, att han sett. 1902 var det mycket lågt vatten. Då såg man gamla fiskegårdar i vikarna och nedsatta störar, men Wikström minns ej när dessa förekommit. “kupor” i åmynningen: en fyrkantig ram och köppar av pil, men sådant användes ej av yrkesfiskare.

På detta arrende tog de mest gädda och lake i högleken. Aborre går in, men ej så mycket. Amatörfiskare använde. I fiskarhemmet var de så vana vid att äta fisk, att de ”var inte så mö på en”, säger gamle Manne Wikström. ”Vitfisk” åt de sällan eller aldrig, d.v.s. mört, braxen, i dem o.d. som var mycket ben i. Det var just ingen, som ville ha dem. De brukade ge bort den, ty den gick inte att sälja.
Om sommarn kunde de salta fisk ibland, gädda eller sik egentligen. Det gjordes både av Lars och Manne Wikströms hustrur. Fisken rensades och saltades litet, hängdes upp på snören eller kvistar i solen.
Den torkade fisken kunde sedan halstras på glöden i den öppna spisen eller kokas eller till och med ätas som ”speke”, men det senare skedde inte så mycket, fast barna tyckte bra om fisken ”bara torrer”. De kokte den för det mesta. Då blev han litet mjukare.På Kållandsö m.fl. ställen torkar de fisk än, säger Manne Wikström (1941).

I en bouppteckning från Wiksnäs torp år 1839 i fiskarhemmet finns bl.a. kaffepanna, en ”handquarn”, en vävstol med tillbehör, ”boviner, härvel och garnvinna” (vinda). Gamle Wikström berättar, att ”när de hade spunnet, härvade de å på härveln.” ”En härvel härver de ännu upp revera på” = fiskrevarna. Handkvarnen bestod av två kvarnstenar omkring 5-6 fot i rundel, kanske en aln i diameter. De hade dem i uthusen, och de låg på en stor fast sten. Det var refflor i stenarna. Det gick en stake genom kvarnstenarna. Man snurrade på den övre stenen och malde gryn, ibland även grovt mjöl. Grynen föll i ”refflera” ner i ”ena låda” omkring kvarnstenarna. Det rann ut där, när de snurrade på det övre hjulet. Barnen fick hjälpa till med detta arbete.

Fiskar´ns lantbruk
Mor i gamle Lars fiskartorp hade ibland 3 kor över vintern och 5 får. Snickarn och smeden hade ko men sällan får. Alla torpare hade får. De måste ha egen ull, för att slippa köpa till kläder, ty de hade intet att köpa för.
Varje höst slaktades 5-6 får och 2 grisar, och någon gång ett nöt. Man sålde aldrig en kalv, och ingen ville köpa heller. Det var inga slaktare, som köpte. Mor stöpte ”julaljus” av talgen. Till foder bärgade de mycket sjöfoder. Det var stor efterfrågan på sjöfoder förr: ”De va riktit foder de. De mjölka så bra å hull fick di!” Korna var ”jälmiga” å ”grielta”. Jälmig = hela huvudet vitt. Grielta = spräckliga i huvudet, bruna och vita = grilliga.

Sjöfoder togs i augusti och september. Man lät det stå bra länge, för det blev rörtopp då eller vasstjes, som användes till bolster. De har lagt bort det nu. Man satt i en båt och skar med skära och band det vid land i kärvar. Säd bands i neker, men vass och löv i kärvar.

”När det var grunt, så pulsa vi allt med båten in té”, säger Manne. Vattnet var rätt varmt på sensommarn. Om sommarn fick fåren gå lösa på skogen. Man tog ”lövhack å hacka å kvista”. Förr sålde de löv på kronoparken, men torpet hade ”ena äng” att slå av, och buskar, så de bröt litet löv där. Fiskarn kunde sälja någon ”sö” någon gång. Och mor till Manne Wikström sålde mjölk till skepparna för 8 skilling kannan (omkring 16 öre) och litet smör för 40 och 50 öre skålpundet.

Höns och gäss hade de i hemmet. Det passade bra med gäss intill sjön. Varje höst slaktade de 12-14 gässlingar, men dem åt de upp själva.

Torpet hade ”mö apler” och körsbär. Man torkade frukt på ållor i ugnen. Av körsbär hade de både sötbär och moreller. Moreller = svarta bär, större än sötbär, men mindre än bigarråer.

Ibland om sommarn hade de i torpet en lejepojke på 15-16 år att följa far på sjön, berättar Manne Wikström. Då fick Manne gå i dagsverke. Han gick dagsverke i grevens tid vid tio års ålder omkring 1865, tolv timmars arbetsdag med en lön av 6 skilling om dagen. Man räknade i skilling, styver och riksdaler. Sedan ökades det till 25 och 50 öre, tills han hade gått och läst.

När kammarherre Skiöldebrand köpte Hönsäter 1873, fick Manne i dagsveke 74 öre om dagen på vintern och 1 kr per dag om sommarn. Detta var till 1875. Sedan gick det småningom upp. Torparna hade kontrakt, och där stod det, att de skulle ha 84 öre om vintern och 1,24 om sommarn, medan de andra samtidigt hade 74 öre och 1 kr i dagspenning.

Varg var det gott om i Lars Wikströms ungdom. De hängde upp varggårdar med gubbar på snören, borta i Holmestad och Fullösa. Manne själv såg spår efter varg, då han var liten. De kom från Värmland över sjön, och de måste bomma för husen, för att skydda kreaturen. I fars barndom (f. 1817) kom en gång 15 vargar till Kållandsö från Värmland och rev ihjäl mycket kreatur innan de blev dödade.

På sommarn gick Hönsätersbarnen i skolan på Hellekis, men den eldades icke. Då tog greven hit skollärarn från Hellekis ”å hållde skola på Hönsäter för barna” en månad – 6 veckor.

Helger i fiskarhemmet
Inte lussebete. Julklapp, det fick de aldrig i Mannes ungdom. Julhög: litet småbröd till högtiden. “Vörtbröd bakades, för mor brygga te julen. Mor bakade av vört små levar i form av ess och fyrhjulingar. Båda slagen kallades “leva””, inga russin i dem. Och så lade de pepparkaksgubbarna och bockarna, som far köpt i Mariestad för pricklönen intill julhögen. ”De tror’ a de!” De hade varken julgran eller julkrona i fiskarhemmet. Men när far kom ifrån sjön, doppade de i gryta. Ingen fick gå ofägnad ut om julen, ty då ”bar de ut jula”. ”Fägnata skulle de bli ända te tjugenne.” I skymningen på julafton fick de kaffe eller någon gång te och mor hade bakat lite gott brö. Till sist fick de lutfisk och potatis och ett halvt svinahuvud. Svinhuvudet skulle stå framme hela helgen, men mor skar av det och la på tallriken på julafton. Tallrikar var av ”postelin”. Sedan åts det risgrynsgröt med kanel och socker, som var strött över. En del rimmade på gröten, men det gjorde de ej i fiskartorpet.

På juldagen skulle de i otta, ”de slo allri felt”. Det var närmast till Forshems kyrka, styvt en fjärdingsväg, men till Österplana ½ mil. På juldagens middag åt de lutfisk och sågel och potater och fruktsoppa.

Natten mellan juldagen och annandagen gick ungdomen med stjärnan. Manne Wikström var själv med om det. Det var bara pojkar. De spökade ut sig med ”stjärner å årninger” på rocken och märke i mössan. De började gå ”juldan om kväll”. Stjärnan var vit, men på det vita hade de satt stjärnor och ”gubba”, det var så granna bilder. Stjärnan satt på en stång och snurrade på ett hjul. Hon var inte tung, men de snurrade litet, när det behövdes, så stjärnan inte skulle bli för varm och ta eld. Utanför fönstren till hemmen sjöng de:

”Vak upp, se ljus, se morgonstjärnan strålar klar, allt efter Guds eget välbehag i Edert hus! – Av blotta gunst och nåde är han oss sänd till hjälp och tröst.— Det var flera verser.

”När de sjungit ifrå sig, var det te gå in å få fägnad. Det var starkt å så tilltugg te. De kunde inte koka kaffe om nättera.” Ungdomen gick till fram mot morgonen till bortåt klockan 4-5. Manne hade aldrig hört annat än att de blev insläppta: ”De där, de va rolit, de må tro, de va fint!”

Påsken
”Frimånda – asketisda – dummer onsda – skär torsda – långer freda – påske-lörda.”

De hade påskeldar och sköt mycket. De skulle skjuta ”påskakäringa”. På påskaftons kväll fick de risgrynsgröt. ”Men ägga di åt vi på påskeda – så många vi ville.” Inga rim på äggen.

Sista april ella di Valborg
1 maj skulle de ”sätta stjälk i bena”. Ägg och litet starkt skulle de vara. Äggen koktes. De fick så många de ville. Barnen fick allt på den tiden känna på det starka åg – men inte särskilt på 1 maj. För övrigt var ungdomen med på dans om pingst och midsommar, i slåtter och skörd och vid ”lek” på ”Djurgårdslon” och ”bjudningsbal” (se dans och lek) ”De roa sig mera förr”, säger gamle Manne Wikström. ”De vill vara så fina nu folk, å alla vill vara värst.”

Den gamle Lars Wikström hade haft bara fisket och varit lots och prickhållare. Men sonen Manne Wikström hade också kalkbränning från 1875. Förr kunde gården fordra så mycket fisk, att man inte kunde hinna gå i annat arbete, säger han och tillägger:
”Va en har sleet, de kan ingen tro. Torpet sulle en sköta på nättera.” 1875 brände Manne Wikström kalk. Han var också tegelslagare några år, ungefär 1877-84. Då gav han arrende för fisket och kunde slå mynt av litet annat emellanåt. ”De högsta en kunne tjäna på 80-talet var 700 om året”. Kalken höll Wikström på med tills fabriken startade. 1892 började Wikström i cementfabriken. Då blev det litet bättre betalt, och då kom torpet bort, men den egna lilla undantagsstugan var kvar till 1929. Bolaget hade köpt in den. Än i dag hålls gamle Manne gärna på sjön för att fiska. Där trivs han bäst och är kry ännu (1941) mellan 80 och 90 år.

Som 17-åring, 1871-72 seglade Manne Wikström med en bror. Det var i ”greves tid”. Greven ägde båten. Manne Wikström hade 25 kr i månaden och fick hålla sig maten, som lagades på en liten öppen spis i skansen.

En tur mellan Hönsäter och Karlstad kunde räcka i tre veckor, om vädret var dåligt och vinden olämplig. Det kunde ta 14 dagar och 3 veckor fram och tillbaka till Göteborg. Det var 8 mil till Vänersborg. När det blåste, måste man söka hamn. Vid sjögång kunde man inte elda i spisen.

Skepparn hade viss lön för en tunna kalk (Jfr skeppare). De kunde ta 8-10 tunnor på ett oxlass, som kördes ner till hamnen med kalken. Två oxar. Ibland begagnade man hästar, men i grevens tid mest oxar. Skepparn avlönade besättningen. Skepparn bodde i kajuta och besättningen framme i skansen. (Enligt de flestas utsago utgjordes besättningen på kalksluparna = enmastarna – av endast en man”)

Skrock fanns på sjön. Wikström hade hört, att ett fruntimmer varit ombord när skepparn var i Råbäcks hamn, och då blev det ”storm och svårt vär” efteråt. I en Vänerstad – Manne Wikström tror det var Lidköping – hade de talt om, att de sett ett fint och vackert fruntimmer i stan, men på ryggsidan var det ingenting.

Källa: Märta Tamm-Götlinds Folklivsforskning 1940-50 talet

Sonen Lars, Ebbe, Karl Wikström2005
Far Lars Jörgen Wikström 1968
Farfar Lars-Göran, Herbert Wikström 1943
Farfars far Lars, Herbert Wikström1910
Farfars farfar Lars Fritz Wikström1883-07-29
Farfars farfar far Lars Magnus ”Manne” Wikström 1854-12-30
Farfars farfars farfar Lars Magnusson/Vikström1817-11-19
Farfars farfars farfars far Magnus Larsson1779-12-27
Farfars farfars farfars farfar Lars Maurtisson1735
Boende år NamnFödd
DödFödelseort
Lars Andersson Funke1673
17330204
Hans son Gustaf1709
17621223
Gustaf Larsson, fiskare1709
17621223
Hans son Johan17400921Wiksnäs
Anders Olofsson
Hans son Olof17740717Wiksnäs
Lars Jeansson
Hans dotter Lena17750329Wiksnäs
Lars Mauritsson1736
18001206Fullösa
Hans son Magnus17791227
18530403Wiksnäs
Magnus Larsson17791227
18530403
Hans son Lars1806080118060913
Lars Wikström, prickhållare18170319
1897Österplana
Hans son Lars Magnus Wikström18541230Österplana
Tillbaka till föregående sida
(Besökt 144 gånger, 1 idag)