Utsiktstornet på Kinnekulle

Detta är det tredje utsiktstornet som funnits på Högkullen, byggdes av Carl Klingspor in hans turistsatsning på Kinnekulle. Servering och boendet arrenderades ut det andra tornet hade rum och servering

Karta

Bildgalleri

Obs! För att se bilderna i orginalstorlek klicka på titeln  till bilden i galleriet så öppnas en ny sida med bilden i orginalstorlek.

Om

Vädjan till vandraren

Varsamt far i skog och mark
Skada icke kådig mark
Riv ej björkens vita hud,
Stör ej med skrän i hagens djur
Bort med skräp och matsäcksrester
Städa efter Er I gäster,
I naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom,
Låt och bli att simpelt rita
Plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld men om du tänder,
Släck var glöd i kol och bränder
Skona det annans är,
akta allt som minnen bär.

Denna dikt var skriven av Karl-Erik Forslund 1907 som var rektor vid Brunnsvik och den fanns placerad i tornet

År 1892 lät Carl Klingspor på Råbäck uppföra ett högt utsiktstorn på högkullen. Tornet ritades av Fritz von Dardel och hade sju våningar av vilka de nedersta innehöll åtta rum med övernattningsmöjligheter. Det var rätt många som arbetade på tornbygget. Entreprenör för byggnationen var Holmgren från Lundsbrunn och arbetsledaren var byggmästare Broberg från Holmestad. Tornet byggdes i våningar med ett system av finurliga byggnadsställningar. Man hissade upp virket med ett uppfordringsverk, som drogs av hästar. Ett besvärligt kapitel var att fästa de fyra stag, som höll tornet. Den siste levande av arbetarna vid byggnadsplatsen var Karl Persson som reste till USA och kallade sig Ch. Pearson. När tornet var klart fanns det servering med läskedrycker, mjölk och smörgåsar. Det första året besöktes tornet av omkring 7000 personer. I många decennier var tornet en attraktion. Men så småningom började det förfalla och det hade varit avstängt under flera år när det en aprilnatt 1982 brann ner till grunden. Redan året efter byggde man ett nytt torn – en rekonstruktion av det gamla.

Det första utsiktstornet på Kinnekulle “Apehuset”

När utsiktstornet av år 1983 på Kinnekulle invigdes, framkom det att det var det tredje utsiktstornet där. Det första hade raserats av en storm år 1741.

Det första utsiktstorpet var i alla avseenden ytterligt anspråkslöst i jämförelse med de två som följde. Endast mycket välvilligt kan det kallas för utsiktstorn. I folkmun kallades det “Apehus”. Vad som gjorde detta namn kan man i dag endast gissa sig till. Turism i nutida mening förekom naturligtvis inte i början av 1700-talet. Om någon då satt där uppe och tittade på utsikten, tyckte nog allmogen att de bara satt dar uppe och “apade sig”.

Byggnadens verkliga namn var Mariehus, uppkallat efter upphovsmannen, som var en kvinna. Dåvarande ägarinna till Hjelmsäter, fru Maria Catharina von Nackreij, lät nämligen uppföra huset förmodligen på 1730-talet efter förste makens död. Hon hade gift sig första gången 1718 med Magnus Roos till Hjelmsäter (f 1686 d 1730) och andra gången med överstelöjtnanten Berndt Vilhelm Brummer, som dog 1746. Själv dog hon 1771 och Hjelmsäter köptes då av Råbäcks ägare landshövdingen friherre Jacob Constantin Fock.

Efter denna lilla släktkrönika återvänder vi till byggnaden Mariehus på Kinnekulles topp, där tidigare vårdkasar brunnit sedan sekler tillbaka för att vägleda sjöfarande på Vänern.

I stället för den då befintliga vårdkasen lät fru Nackreij uppföra den lilla byggnaden Mariehus. Den skulle tjäna som viloplats för henne själv och för de av hennes gäster, som ville besöka Kinnekulle och från dess topp uppleva en vidsträckt och bedårande utsikt. Där fanns på den tiden ingen skymmande barrskog och för utsiktens skull behövdes därför inte något liknande dagens utsiktstorn.

Nej, Mariehus var närmast att likna vid ett lusthus med vilbänkar i. Till formen var det åtta-kantigt och det saknade både fönster och dörrar. Överst pryddes det åtta-kantiga spetstaket av en liten tornspira. Något utsiktstorn i vår mening var det sålunda inte fråga om, då man i alla fall kunde njuta av en fantastisk utsikt.

Som bekant kan vår- och höststormar då och då även hemsöka Kinnekulle. En sådan våldsam storm inträffade natten före påskdagen år 1741. Stormen svepte med oerhörd kraft fram över Kinnekulle kala hjässa. Det dörr- och fönsterlösa lusthuset Mariehus formligen lyftes bort av orkanen och slogs i spillror med dunder och brak.

Det skulle dröja nästa exakt 150 år innan Kinnekulle åter fick ett utsiktstorn, den gången av helt andra dimensioner. År 1892 lät Carl Klingspor uppföra det nya tornet. Tornet ritades av Fritz von Dardel och hade sju våningar av vilka de två nedersta innehöll åtta rum med möjligheter till övernattning.

De första åtta åren sköttes utsiktstornet av Anders Eriksson “Sjöar´n” från Råbäcks hamn han var stenarbetare, hamnbyggare lots m.m.

Under åren 1922-1942 arrenderades tornet av Oskar och Edla Johansson från Frälsegården, Medelplana. Förtjänsten från servering och boende behölls av arrendatorn. Entrén till utsiktstornet gick tillbaka till ägaren av tornet. Pga. kriget så gick besöksfrekvensen ner då arbetades det bl.a. med klippning av mattrasor och vävning. Anna I Nistorpet satte upp väven och hjälpte igång arbetet . Oskara disponerade folk och hästar efter behag vid skötseln av tornet. Vatten fanns inte i tornet utan fick hämtas från Skogvaktarestället Kullatorp. Råbäcks gårdshantverkare skötte alla reparationer

De