Utsiktstornet på Kinnekulle

Detta är det tredje utsiktstornet som funnits på Högkullen, byggdes av Carl Klingspor in hans turistsatsning på Kinnekulle. Servering och boendet arrenderades ut det andra tornet hade rum och servering

Karta

Bildgalleri

  • Anders Eriksson "Sjöarn" och baron Carl Klingspor, foto 1892
  • Branden 1980
  • Brev från flygolyckan
  • Dagny Berger och Viola Augustsson
  • Edla Johansson och Sigrid Storm, foto 1939
  • Elsa, Gunnar, Nea och Berta Johansson, Barn till Oskar Johansson som arenderade tornet, foto 1922
  • Familjen Johansson skötte utsiktstornet under åren 1924-1942
  • Flygplanstypen som störtade på Kinnekulle
  • Gårdshantverkare från Råbäck utför reparationer på tornet
  • Klädesdekal
  • Lindström, Frigren med fru, Elsa Pettersson, Hilmer Gabrielssomn, Göransson, Berta Storm och Nea. Foto 1928
  • Linnea Johansson, Ingrid från Falkängen och Widell
  • Postvimpel
  • Söndagsskolan Råbäck på besök 1925
  • Transport med dricka till tornet, foto 1933
  • Utsiktstornet Medelplana, foto: Freddie Wendin 2004
  • Utsiktstornet på Kinnekulle, Foto Freddie Wendin 2008
  • Utsiktstornet på Kinnekulle, Foto Freddie Wendin 2008
  • Utsiktstornet på Kinnekulle, Foto Freddie Wendin 2013
  • Utsiktstornet på Kinnekulle, foto: Freddie Wendin 2010
  • Utsiktstornrt Medelplana
  • Utsiktstornrt Medelplana
  • Utsiktstornrt Medelplana
  • Utsiktstornrt Medelplana

Om

Vädjan till vandraren

Varsamt far i skog och mark
Skada icke kådig mark
Riv ej björkens vita hud,
Stör ej med skrän i hagens djur
Bort med skräp och matsäcksrester
Städa efter Er I gäster,
I naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom,
Låt och bli att simpelt rita
Plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld men om du tänder,
Släck var glöd i kol och bränder
Skona det annans är,
akta allt som minnen bär.

Denna dikt var skriven av Karl-Erik Forslund 1907 som var rektor vid Brunnsvik och den fanns placerad i tornet

År 1892 lät Carl Klingspor på Råbäck uppföra ett högt utsiktstorn på högkullen. Tornet ritades av Fritz von Dardel och hade sju våningar av vilka de nedersta innehöll åtta rum med övernattningsmöjligheter. Det var rätt många som arbetade på tornbygget. Entreprenör för byggnationen var Holmgren från Lundsbrunn och arbetsledaren var byggmästare Broberg från Holmestad. Tornet byggdes i våningar med ett system av finurliga byggnadsställningar. Man hissade upp virket med ett uppfordringsverk, som drogs av hästar. Ett besvärligt kapitel var att fästa de fyra stag, som höll tornet. Den siste levande av arbetarna vid byggnadsplatsen var Karl Persson som reste till USA och kallade sig Ch. Pearson. När tornet var klart fanns det servering med läskedrycker, mjölk och smörgåsar. Det första året besöktes tornet av omkring 7000 personer. I många decennier var tornet en attraktion. Men så småningom började det förfalla och det hade varit avstängt under flera år när det en aprilnatt 1982 brann ner till grunden. Redan året efter byggde man ett nytt torn – en rekonstruktion av det gamla.

Det första utsiktstornet på Kinnekulle ”Apehuset”

När utsiktstornet av år 1983 på Kinnekulle invigdes, framkom det att det var det tredje utsiktstornet där. Det första hade raserats av en storm år 1741.

Det första utsiktstorpet var i alla avseenden ytterligt anspråkslöst i jämförelse med de två som följde. Endast mycket välvilligt kan det kallas för utsiktstorn. I folkmun kallades det ”Apehus”. Vad som gjorde detta namn kan man i dag endast gissa sig till. Turism i nutida mening förekom naturligtvis inte i början av 1700-talet. Om någon då satt där uppe och tittade på utsikten, tyckte nog allmogen att de bara satt dar uppe och ”apade sig”.

Byggnadens verkliga namn var Mariehus, uppkallat efter upphovsmannen, som var en kvinna. Dåvarande ägarinna till Hjelmsäter, fru Maria Catharina von Nackreij, lät nämligen uppföra huset förmodligen på 1730-talet efter förste makens död. Hon hade gift sig första gången 1718 med Magnus Roos till Hjelmsäter (f 1686 d 1730) och andra gången med överstelöjtnanten Berndt Vilhelm Brummer, som dog 1746. Själv dog hon 1771 och Hjelmsäter köptes då av Råbäcks ägare landshövdingen friherre Jacob Constantin Fock.

Efter denna lilla släktkrönika återvänder vi till byggnaden Mariehus på Kinnekulles topp, där tidigare vårdkasar brunnit sedan sekler tillbaka för att vägleda sjöfarande på Vänern.

I stället för den då befintliga vårdkasen lät fru Nackreij uppföra den lilla byggnaden Mariehus. Den skulle tjäna som viloplats för henne själv och för de av hennes gäster, som ville besöka Kinnekulle och från dess topp uppleva en vidsträckt och bedårande utsikt. Där fanns på den tiden ingen skymmande barrskog och för utsiktens skull behövdes därför inte något liknande dagens utsiktstorn.

Nej, Mariehus var närmast att likna vid ett lusthus med vilbänkar i. Till formen var det åtta-kantigt och det saknade både fönster och dörrar. Överst pryddes det åtta-kantiga spetstaket av en liten tornspira. Något utsiktstorn i vår mening var det sålunda inte fråga om, då man i alla fall kunde njuta av en fantastisk utsikt.

Som bekant kan vår- och höststormar då och då även hemsöka Kinnekulle. En sådan våldsam storm inträffade natten före påskdagen år 1741. Stormen svepte med oerhörd kraft fram över Kinnekulle kala hjässa. Det dörr- och fönsterlösa lusthuset Mariehus formligen lyftes bort av orkanen och slogs i spillror med dunder och brak.

Det skulle dröja nästa exakt 150 år innan Kinnekulle åter fick ett utsiktstorn, den gången av helt andra dimensioner. År 1892 lät Carl Klingspor uppföra det nya tornet. Tornet ritades av Fritz von Dardel och hade sju våningar av vilka de två nedersta innehöll åtta rum med möjligheter till övernattning.

De första åtta åren sköttes utsiktstornet av Anders Eriksson ”Sjöar´n” från Råbäcks hamn han var stenarbetare, hamnbyggare lots m.m.

Under åren 1922-1942 arrenderades tornet av Oskar och Edla Johansson från Frälsegården, Medelplana. Förtjänsten från servering och boende behölls av arrendatorn. Entrén till utsiktstornet gick tillbaka till ägaren av tornet. Pga. kriget så gick besöksfrekvensen ner då arbetades det bl.a. med klippning av mattrasor och vävning. Anna I Nistorpet satte upp väven och hjälpte igång arbetet . Oskara disponerade folk och hästar efter behag vid skötseln av tornet. Vatten fanns inte i tornet utan fick hämtas från Skogvaktarestället Kullatorp. Råbäcks gårdshantverkare skötte alla reparationer

Detta torn brann ner till grunden natt i april 1982 men redan året efter byggde man upp ett nytt torn på samma plats i ungefärligt samma stil som det tidigare.

Källa: Uppsatser Arthur Andersson, Min hemsocken av John-Erik Andersson mm
Foto: Freddie Wendin och okända fotografer

163 Kinnekulle. Vårdkase. (Medelplana 47:1). ”Åren 1677,1678 och 1679 då krig fördes mellan danskarna och svenskarna och då danskarna efter att ha utplundrat nästan hela Värmlands Dal hade fört skepp in i sjön Wäner, uppfördes för att hejda fiendernas anfalla två fyrar eller kasar, en på högsta toppens östra sida och en andra på västra sidan, för att genom dessas antändande fiendernas för hela det avlägsna grannskapet hotfulla annalkande skulle tillkännagivas.” Österplan, B. ”Jag anser det uppenbart, att Kinnefierdings härad fått sin benämning efter en antänd hög av trä, som skulle angiva fienders ankomst och ännu avlägset hot. Ty här ser man den berömda kinnekulle, som själva naturen i viss mån synes ha bestämt för denna uppgift. Den reser sig nämligen så långt i höjden, att från dess hjässa vid klar väderlek nästan hela Västergötland kan läggas för ögonen, som jag erfarit av borgmästaren Herr Jonas Wollins berättelse. Alltså har en sådan trästapel av utomordentlig storlek och lämplighet (wårdkase), som placerats på densamma, efter den upptända elden, som angav en annalkande fara, givit namn icke blott åt själva kullen utan även åt de tvenne härader, av vilka den är omgiven, Kindehärad och Kindefierding…En sådan har även vår tid fått se. Men den har sedermera under långa tider av fredligt lugn upphört att finnas och har lämnat plats åt en åttakantig byggnad, för vilken vi ha Fru Maria von Nachreys frikostighet att tacka och som till minne av hennes person kallas Mariehus.”. Digelius, Sven. ”Denna högd har i synnerhet varit passande för vårdkasar, hvilka antändes för att tillkännafgifva fiendens ankomst. En sådan vårdkase har och varit på Kullen tills i början af 18:e seklet. men hvilken ÖfverstLöjtnanskan Maria Mackrey på Hjelmsäter år 1731 förvandlade till ett prydligt åttakantigt hus med torn, kalladt Mariehus, af Allmogen: Apehus, i afsigt att tjena till hviloställe eller lusthus för dem, som besökte Kullen.” Lindskog, P.E. 8DNV. 305,8 m öh. 65002-13607

Flygolyckan vid Utsiktstornet 30 aug 1944
Källa: Tidningsartikel Nya Lidköpings Tidning den 26 april 2004

Den 30 augusti 1944 rapporterar Skaratidningen att ”en fruktansvärd” flygolycka inträffade natten till tisdagen på Kinnekulle. Ett kurirflygplan, som startat från Bromma, tvingades i trakten av Vänern att återvända mot Stockholm Anledningen tros vara att radio9n råkat i olag. När planer kom tillbaka till var sikten mycket dåligt och molnhöjden 30-40 meter. Flygplatsledningen dirigerade av denna anledning planet mot Göteborg, som på natten hade bra väder. I trakten av Kinnekulle råkade maskinen emellertid komma ur kurs och rände i mörkret mot bergets skogklädda torp. Av de ombordvarande dödades elva personer, varav en kvinna, och av de övriga fyra skadades tre svårt. Samtliga ombord var norrmän.
Ett kraftigt åskväder med regn drog under natten till den 29 augusti fram över Kinnekulle. På gården Kulladal, en knapp kilometer från utsiktstornet, bodde Emil Johansson med hustrun Gerda och deras två söner, Arne och Helge. Äldste sonen Arne var hemma på skördepermission från militärtjänsten. Yngste sonen bodde i Lovene och han fick besked om olyckan först på tisdagsmorgonen.
Mina föräldrar och Arne var vakna till följd av åskvädret, berättar Helge Jonholm,. De hörde att en flygmaskin cirkulerade runt på låg höjd. Efter en stund hördes ett fruktansvärt brak och från köksfönstret såg familjen en kraftig eldsflamma slå upp i trakten av utsiktstornet. De begav sig omedelbart iväg för att se vad som inträffat.

Fruktansvärda syner
En fruktansvärd syn som mötte dem. Intill utsiktstornet låg det brinnande vraket av ett stort flygplan. Delar från planet fanns spridda över ett stort område och grova trädstammar hade knäckts som tändstickor i planets väg. Planet hade plöjt en närmare 200 meter lång gatra i skogen. Kraftiga explosioner hördes och Arne Johansson tvingades åla sig fram mellan träden för att o möjligt få kontakt med överlevande.
Modern Gerda beslöt att omedelbart ge sig i väg för att söka hjälp, ett svårt uppdrag med tanke på regnet, den oländiga terrängen och det länga avståndet mellan torp och gårdar på Kullen.
Arne gav sig till känna genom att ställa en fråga om ammunition, berättar Helge. Han kände sig rädd och var totalt ovetande om vilken nationalitet de ombordvarande hade. Strax efter det att Arne givit sig till känna, svarade en röst på norska. Mannen ställde frågan om Arne var svensk. Den skadade mannen visste inte var han befann sig och han befarade att de hamnat på norskt territorium och därmed kanske i händerna på tyskarna. Arne lugnade honom, samtidigt som han omedelbart försökte rädda de värst sårade bort från planet. De omkomna låg kringströdda i terrängen och var ohyggligt massakrerade. Bland dem fanns också en kvinna, troligen en studentska. Det låg en studentmössa i närheten.

Hjältemodiga insatser
Klocka två på natten knackade det på vårt köksfönster, berättar Sten Larsson på Rustsäter. Det var Gerda som berättade vad som hänt och sedan rusade vidare för att larma polisman Engerby i Hällekis, som tillkallade ambulans från Såtenäs och Lidköping. Hemvärnschefen Edvard Hamilton, Hjelmsäter, underrättades, liksom landsfiskalen Fagerström i Götene och polisman Axel Lundgren.
Jag var 12 år gammal och kan än idag inte riktigt förklara vad som var som fick mig att en stund senare och ensam ge mig iväg i den regniga natten, Jag gick körvägen upp till farmor och farfar någon kilometer från olycksplatsen. Jag väckte dem och bad att få låna en fotogenlykta.
Jag glömmer aldrig den fruktansvärda syn som mötte mig, stanken, elden och skriken från de sårade. Den första omkomna jag såg var kvinnan. En man dog i armarna på oss. Jag fick kontakt med en sårad man, en jurist och motståndsman från Oslo. Jag täckte honom med mina kläder, höll honom i handen och försökte lugna honom och be honom ligga kvar och vänta på ambulansen. Mannen hade ett lårbensbrott.
Det var de längsta timmar jag någonsin upplevt, säger Sten..

Ambulansförare
Stig Linusson, Slåtterbråten, Holmestad gjorde sin värnplikt vid F7 i Såtenäs. Han tjänstgjorde då som buss-, lastbil- och ambulansförare.
Jag hade nattjour, berättar han.
Det går inte att beskriva hur otäckt det var på olycksplatsen säger Stig. En syn som etsat sig fast hos honom är åsynen av den unga, döda kvinnan på marken. Ett annat starkt minne är den skadade som Stig fick på sin lott att köra.
På den tiden fanns inga krisgrupper, säger Sig. Minnesbilden av vad som skett fanns med under månader.

Minneshögtid
Efter 48 år hölls en minneshögtid i Såtenäs och på Kinnekulle. Till minneshögtiden kom tre överlevande från olyckan. Deltog gjorde också ett stort antal anhöriga till de omkomna, samt personer som medverkat vid olyckstillfället. Vid middagen på officersmässen fick Sten Larsson och Stig Linusson träffa den överlevande som de haft nära kontakt med under olycksnatten, nämligen Kjell Nygård, då 81 år. Sten Larsson berättar att Kjell Nygårds första fråga var: – Var är gutten? Han kände omedelbart igen mig, säger Sten som fick ta emot en modell av ett vikingaskepp som minnesgåva. – Vi har också haft brev- och telefonkontakt, men inte under senare år, säger Sten, som inte vet om Nygård fortfarande finns i livet. Den då 12-åriga pojken från Rustsäter och den 34-årige motståndsmannen och advokaten från Oslo kom ändå att få en livslång relation, trots att det dröjde 48 år innan de möttes igen efter den dramatiska olycksnatten.

Källa: kjellson.net/Vårdkasar/16%20Västergötlands

Länk till utsiktstornet

Ersätt denna text med ”Insert a Table From Tablepress” för att få in rätt tabell.