Torlagården 2 (fd. Tyskagården) i Västerplana2016-12-16T11:38:22+00:00

Torlagården 2 (fd. Tyskagården) i Västerplana

Namnet Torlagården 2 är nytt och hade tidigare benämningen Tyskagården, andra gården till höger efter kyrkan, samma fastighetsägare som Torlagården

Karta

Bildgalleri

  • Flygfoto omkring 1950
  • Foto 1939
  • Karl Bengtsson (Bengta Karl) Foto 1920-talet
  • Märta och Johan Bengtsson 1928
  • Tyskagården i Västerplana Märta Bengtsson foto 1959
  • Tyskagården i Västerplana, oto Anders Karlsson 1934
  • Tyskagården Västerplana, foto 1959
  • Tyskagården Västerplana, foto: Freddie Wendin 2010
  • Tyskagården Västerplana, foto: Freddie Wendin 2010

Om

Gården har fått nytt namn då ägaren av Torlagården köpt denna fastighet. Mangårdsbyggnaden uppfördes 1899. Ladugård och stall uppfördes 1938, magasin mm 1939. Gården inköptes på sin tid av Hellekis AB. Den kom till släktens arrende år 1861 genom Bengt Svensson född 1835 död 1899, han var gift med Maria Kristina Andersdotter född 1831 död 1892. Arrendet efterträddes av sönerna Karl Bengtsson född 1871och Sven Johan Bengtsson 1866 död 1937. John Bengtsson född 1899-05-19 och hans hustru Märta född Berzelius övertog arrendet.

Thomas Fehman var född på ön Femern i Tyskland troligen omkring 1580. Han var byggmästare och stenhuggare i Stockholm och kom till Västerplana i samband med byggandet av Mariestads kyrka i början av 1600-talet. Sannolikt sökte han då lämpligt byggmaterial och fann detta i Västerplana varför han slog sig ner där och ingick senare äktenskap med Rangela NilsDotter. Fehman dog den 7 mars 1649 och Rangela den 7 januari 1663. Paret bodde antagligen i Tyskagården som troligtvis fått sitt namn efter Fehman.
Denna gård var också, enligt kartan av år 1715, en av de större gårdarna i byn och var den enda som hade ”trädgård” ritad på kartan.

Sysslor på gården
På Tyskagården köptes två smågrisar på våren. En slaktades på hösten ett tag före jul. Den andra fick gå till midsommar året efter då den slaktades. Får fanns också på gården, av vilka ett slaktades på oktober. Tidigare förekom även gäss troligen inte på detta århundradet, kanske något år.

Lin odlades och gjordes i ordning hemma vid gården, vävdes till lakan, handdukar och dukar. Ullen spanns hemma och skickades av. Även vävning åt andra förekom. Förr var vävning av bolstervarstyg vanligt, så också tyg till skjortor och förkläden.

Enklare sko och läderarbeten förekom, lagning av selar och dylikt. Skräddaren kom tidigare alltså på 1800-talet och stannade ett tag. ”Då fick mor sätta sej vid spinnrocken och spinna lin till sutrå´” sa Karl Bengtsson, född 1841 ”Ingen kunde spinna så bra sutrå´ som ho, tillade han. Naturligtvis var vadmalen som syddes av hemvävd.

Det odlades lin ovanför ”Enebacken” på Tyskagården alltså strax nedanför åsen (en utlöpare av Stenåsen). Linet bereddes sedan, brötades nere i Storeshage eller klev, där eldades en ”bröte”håla och flera av byns folk var med, det brötades på platsen och var bland det roligaste barnen visste. Matkorgar bars ut och allt blev ett stort nöje. (Bröthålor finns även ovanför Tyskagården). Skäktning och käckling skedde ju hemma på gårdarna och blev sen till lakan och handduksvävar och till klaggarnsskjortor.

Anekdoter från gården
Gäss fanns i många gårdar, nästan överallt. Men de förstörde grödan svårt – inga djur kan förstöra ”gröen” så som gässen. Både höns och gäss gick mest lösa. ”De kunne ha gässen på vallmarker vid gåra, på enemarka på Stommen i Västerplana.”

”På hösta, när gässlingarna blev stora, var de nog tvungna te valla dem lite. När gässlinga blev stora flög de rackare. De kunne ta höjden å de riktit ändå! De fall dem in iblann å då lyfte hele kull. De usla gåsa sprang å nöp en i bena. Det var bäst å få tag om halsen på dem å tvinga dem litet. Då blev de yra i skallen en stund, så en hinde unnan, för de var så kvicka. Nu finns det inga gäss här. De har haft det på Blomberg förr. Jag vet inte, om de har det nu. Nu har de kalkoner i Västerplana hos Bengta.”.

Stenkörare
Bengtsoná far arrenderade en gård i Västerplana och ”körde för arrendet”. Fadern körde kalk och sten åt Blomberg. Karl körde åt Hellekisbolaget. Själv blev han bonde 1900, och då var arrendet 375 kr. Han skulle köra efter order, ”efter tillkallelse”. Det var inte på förhand bestämt, när de skulle köra. Om Hellekisbolaget sade Bengtson: ”Di var inte så svåra, fast kontrakta va svåra. Dä var snälla husbönder.” Körde de mera än för arrendesumman, fick de betalt vid årets slut. Det beräknades ”för fot, som de lassa”. De fick lasta hur mycket de själva ville. Skånska Cementbolaget tog senare över arrendet av Blombergs kalkgruva.

Vägunderhåll
När John var ung före 20 år alltså (född 1899) var det ännu brukligt att underhållet av vägarna skulle skötas gårdarna, hur stort underhåll och hur långa bitar av vägen berodde på gårdarnas storlek. Johns morbror var fjärdingsman John Bengtsson född 1846 och det skulle bli vägsyn. John var inte hemma när länsman kom med ytterligare en person med sig, därför fick ynglingen John följa med och visa vägen och vem som skulle sköta dessa, när papperen kom var det anmärkning på såväl kyrkvärdens som hans brors delar och detta fick ju John fick en utskällning för. De som fick anmärkning var Viktor och Malkom Johansson i Skattegården

Älg
Det var ett 10-tal år som älgarna blev särskilt besvärliga. Det gick knappast att odla kålrötter. Den åker som älgarna börja äta av höll de på med kväll efter kväll, så det faktiskt bara var skalen kvar efter rötterna. På Tyskagården slogs det ut lysol och hängdes upp”spöken” satta på stavar men det hjälpte inte. För att få in kålrötterna innan älgarna ätit upp dem samlade gården ihop ett stort antal människor för att skörda kålrötterna och ”stibba” dem hemma. Hos grannen Westers ås var alla kålrötter uppätna under ett år och på gärdet fanns en gång 14 älgar.

Inkallelse
När John Bengtsson mönstrat under 1910-20 talet och fick inkallelse till exercisen var just en kalkugn färdig att tas ut och han stannade hemma i 6 dagar för att ta ut ”ammen” (kalkugnen).Medan de lasta vid stationen kom stinsen ut med ett expressbrev i handen och var alldeles ifrån sig för denna försummelse, med brevet var en biljett.
John, den inställningsskyldige reste dagen efter och kom till regementet i Kviberg, han sneddade mellan husen för att inte möta en officer på kaserngården. När han kom in kom denna officer efter en stund, när han fick John sa han ”det var sund jag har just vart och rapporterat”. Hade inte den inkommande smitit en annan väg hade mycket besparats vederbörande. Nu blev förhör 1 a 2 timmar varje dag extra stallvakter, på ett år 450 dagars vakter extra. 9 dagar ledigt vid jul och 3 dagar vid påsk allt på ett helt år

Ersätt denna text med “Insert a Table From Tablepress” för att få in rätt tabell.

(Besökt 87 gånger, 1 idag)