Stöta-Maria Medelplana 2016-12-16T08:23:26+00:00

Stöta-Maria Medelplana

Torpet låg på Medelplana Tå efter fattigstugan på höger sida mot Österplana, med gaveln mot vägkanten

Bildgalleri

  • Stöta-Maria Medelplana
  • Stöta-Maria Medelplana

Om

Alldeles intill vägkanten vid vägen mot Österplana, ungefär 200 meter från Medelplana kyrka, låg förr i världen tre små hus ganska nära varandra. Två av dessa hus kommer många ortsbor ihåg än i dag. Det var Stöta-Marias hus samt Fattigstugan. Husen var tämligen små och gamla. Stöta-Marias stuga var av trä och hade torvtak som dock senare ersattes med spån. Stöta-Maria var född i sitt hus i Medelplana kyrkby omkring 1850.

Stöta-Maria hade fått sitt namn av att hennes far Johannes Jonsson, var kyrkväktare och ”kyrkstöd” som det kallades. Det var vanligt förr att barnen fick namn efter faderns yrke. Stöta-Maria var alltså inte något öknamn.

Förr i världen byggde man ofta husen alldeles intill vägkanten. I Medelplana kallades Södra vägkanten från kyrkan mot Österplana för Medelplana Tå. Samman namn hade vägkanten jämte ett stycke mark intill den från kyrkan fram till hörnet vid Hissingsgården liksom även området från S:a Elins källa till prästgården. Det var emellertid endast på två platser som det låg flera hus intill varandra. Det var de tre husen vid vägen mot Österplana samt husen vid S:a Elins källa.

Av alla husen på Medelplana Tå är det endast husen vid källan som ännu finns kvar. Det är kopparverkstaden som i tre generationer drevs av Eskilssons samt ett par boningshus intill denna. Barnmorskan Quarnströms hus jämte väderkvarnen på backen vid Bossgården är rivna.

Fattighuset
Av de tre tidigare nämnda husen vid vägen mot Österplana kom man först till fattighuset. Det gjorde tyvärr skäl för namnet. De fattiga trängdes där alla i ett enda rum. Alla ville komma nära värmen från den öppna spisen för att inte frysa

Stöta-Maria hade det fint i sin stuga. På den uppbäddade ”långsängen” hade hon ett virkat överkast och på väggen över sängen hängde en stor tavla. Utanför växte snöbärsbuskar och andra prydnadsväxter.

Rummet i stugan var ungefär fyra gånger tre meter. En tid hade hon en inneboende hos sig. Gulle-Maja och vissa tider fanns det åtskilliga inneboende. Upp till sju personer skulle ibland samsas om utrymmet. Hönsen bodde också inne i stugan.

Stöta-Maria hjälpte ofta de gamla och orkeslösa i den närbelägna fattigstugan mot en blygsam ersättning. Hon skötte också gravar åt folk. Medelplana kyrkogård låg ju alldeles intill hennes hus. Maria var duktig och flitig med strumpstickorna. Då hon var ute hade hon oftast sticktyget mellan fingrarna.

En Medelplanabo som bott i närheten av Stöta-Maria berättar att det alltid var roligt att gå dit och hälsa på. Vid jul skickades berättaren av sin mor till Maria med julgröt. Maria blev så glad. Hon hade en liten ljuskrona av lingonris hängande innanför gavelfönstret. Julgranskarameller var fästade i kronan. Maria gjorde dockor till barnen i Medelplana. Hon sydde dockkropparna och köpte porslinshuvuden i Lidköping.

Till jul vitkalkade hon sin spismur. Så slammade hon upp lite blå färg i vatten och stänkte över ytan. Till fönstren hade hon långgardiner.

Stöta-Maria var glad och nöjd med sitt hus och sitt liv. Hon var generös och bjöd ofta på kaffe. Genom sitt arbete med att hålla gravar i ordning fick hon många vänner och bekanta liksom genom sitt arbete i hemmen med olika sysslor. Prästgården låg nära intill stugan och där var hon ofta och hjälpte till.

Stöta-Marias hus låg alldeles intill fattigstugan. Det var en långsträckt envånings träbyggnad med gaveln mot vägen. Ena halvan av byggnaden fanns en kombinerad redskaps- och vedbod. Innanför dörren till Marias bostad fanns ett litet vindfång eller förstuga och så kom man in i det enda rummet. En järnspis värmde upp rummet. Möblerna utgjordes a v ett bord, en skänk med hyllor och så sängen samt ett par stolar. Sängen stod vid östra väggen där det inte fanns något fönster. Framför hyllorna i skänken hände ett skynke som kunde dras undan. Golvet pryddes av trasmattor.

Stöta-Marias far, Johannes Jonsson, var kyrkväktare i Medelplana 1865-1893. Benämnen kyrkstöd fick dåtidens kyrkväktare för de med en käpp, ”stöt” skulle väcka folk som somnat i kyrkbänkarna under den ofta mer än timslånga predikan.

Som de flesta gamla på den tiden levde Stöta-Maria ganska magert. Folkpensionen var inte mer än ”uppfunnen” vid slutet av hennes levnad på 1930-talet. Så länge hon orkade gick hon bort till grannarna och hjälpte dem med olika slag av arbete. Hon var ofta på arbete i den närbelägna prästgården. Den stora trädgården krävde mycket folk särskilt vår och höst.

En gammal Medelplanabo berättar att det ofta var besvärligt för Stöta-Maria när det regnade mycket. Stugan låg lågt och marken sluttade mot den. Vattnet kunde ibland stå inne på golvet i stugan. Då fick hon samla ihop sina trasmattor så att de inte blev förstörda.

Ont om ved
Det var ont om ved för alla Kinnekullebor på den tiden. En granne berättar att folk kastade av stora trädgrenar och sur ved när de for förbi stugan. Maria fick själv försöka hugga sönder veden och släpa in den i sin vedbod.

När hon gick bort och arbetade hos folk tog hon oftast inte kontant betalning utan ville ha matvaror i stället. Maten var dock ganska enkel. Potatis, fisk och bröd var i huvudsaken, ”Sovel vankades inte i vardagslag”.

Källa: Nya Lidköpings Tidning den 9 december 1977 – urklipp hos Kinnekulles hembygdsförening

(Besökt 35 gånger, 1 idag)