Missionshuset i Västerplana2016-12-11T08:00:14+00:00

Missionshuset i Västerplana

Missionshuset Byggdes 1877 och stod halvfärdigt flera år på grund av församlingens dåliga ekonomi. Byggnaden rymde ca 800 personer. Det var den enda församlingslokal som fanns på Kinnekulle och närliggande socknar. !982 brann byggnaden ner.

Karta

Bildgalleri

  • Altartavla tidigare missionshuset i Västerplana
  • Amandus Eriksson vaktmästare vid missionshuset i Västerplana
  • Ebba Eriksson Västerplana, dotter till Amandus Eriksson som var vaktmästare vid missionshuset, Foto 1921
  • Juniorerna Västerplana 1932 Missionshuset
  • Missionsförsamlingen Kinnekulles sommarfest, trädgårdshagen Storegården Västerplana 1935
  • Missionsförsamlingens möte i det fria. Trädgårdshagen Storegården Västerplana
  • Missionshuset i Västerplana Ebba Eriksson
  • Missionshuset i Västerplana omkring 1900
  • Missionshuset i Västerplana som sedan blev affär. Nedbrunnet
  • Missionshuset i Västerplana, Altartavlan finns i Fullösa missionshus målad av Olle Hellström. Foto Anders Karlsson 1934
  • Missionshuset i Västerplana, Foto Anders Karlsson 1934
  • Missionshuset i Västerplana, Foto Anders Karlsson 1934
  • Missionshuset i Västerplana, söndagsskolebarn
  • Missionshuset, affären, mejeriet
  • På bilden bl. Edit Gustavsson Storegården, Folke Gustavsson Storegården, Rune Magnusson, Agnes Gustavsson Loftarebacken, Ingrid Holm mm. Julfest Missionshuset Västerplana
  • Sparbössa missionshuset, foto: Freddie Wendin 2007
  • Svenska Missionsförsamlingen Juniorer, foto: Freddie Wendin 2017
  • Utanför missionskyrkan i Västerplana, mandus Eriksson, Ebba Roos totter till Amandus samt fru Pettersson
  • Världssöndagsskolan S.M.F, foto: Freddie Wendin 2017
  • VästerplanaMissionshuset,Foto: Anders Karlsson 1934

Om

I början av 1860-talet kom två män till byn för att beställa gravvård och detta skedde i Stenhuggaregården, Västerplana. Ägaren till gården hade inbjudit släktingar och vänner till kalas. Männen, en snickare Flodin från Fridene och en K. Karlsson från Eggby, passade då på att läsa Guds ord för de församlade. Denna sammankomst hade det med sig, att både hjärta och rum blev öppnade för evangelium.

Den 14 juli 1875 år bildades vid sammanträde i Stenhuggaregården, Västerplana missionsförening, eller som det står i stadgarna, “Kinnekulle Kristna Missionsförening”. Ingen ytterlig frikyrklig verksamhet fanns på Kinnekulle vid denna tidpunkt vilket gjord att föreningen kom att omfatta socknarna runt omkring. Medlemsförteckningen visar också på namn från Forshem, Fullösa, Kestad, Österplana, Medelplana, Husaby, Källby m.fl. platser utom Västerplana.

De flesta mötena hölls denna tid i Stenhuggaregården, vid vissa tillfällen kunde även Västerplana gamla kyrka upplåtas för fria sammankomster. Vid sådana tillfällen kunde det dock hända att det gamla kyrkan var så fullsatt av åhörare, att predikanten själv måste praktisera sig igenom fönstret. Behovet av ett eget hus att samlas i blev allt större, därför beslöts det att bygga ett missionshus. Plats till missionshuset uppläts av dåvarande ägare av Stenhuggaregården, Per Jaensson, för en summa av 30 riksdaler.

Vid ett bröllop mellan Broman och Stina gjordes en insamling till Missionshusets byggnation, denna insamling gav 65 öre och blev grundplåten till byggnaden.

År 1877 uppfördes Västerplana missionshus för en kostnad av omkring 7 000 kronor förutom allt arbete och byggnadsmaterial som skänktes och som inte blivit bokfört.

Grunden var av natursten, stomme av trä utvändigt klädd med stående locklistpanel, tak klätt med tegel.

Missionshuset kunde i sitt dåvarande skick rymma omkring 800 personer. Att det blev så stort förklaras av, att det då inte fanns någon sådan samlingssal mer på hela Kinnekulle och platsen blev ett centrum för de troende från skilda orter. Att bygga ett hus med frivilliga bidrag på 7 000 kronor, var säkert ett djärvt företag, då man betänker att de flesta medlemmarna var fattiga.

Efter vad protokoll från denna tid utvisar, var det också ofta bekymmersamt ifråga om ekonomi för församlingen. Missionshuset stod också under åtskilliga år knappast mer än halvfärdigt. År 1902 efterskänktes dock den sista skulden varefter missionsföreningen kunde glädja sig åt.

År 1935 restaurerades Västerplana missionshus och fick då sin senare trevliga interiör och den sista skulden på reparationen blev betald samma år.

Enligt tillgängliga siffror har sedan föreningens bildande fram till 1940, för missionsändamål insamlat omkring 130 000 kronor. En stor del av detta har gått till den yttre missionen. Tre av föreningens medlemmar har utgått som missionärer till Kongo.

Från år 1882 har föreningen varit ansluten till Västergötlands Missionsförening och från 1894 jämväl till Svenska Missionsförbundet samt tidigare till Jönköpings Missionsförening.
År 1904 bildades en ungdomsförening och senare även en juniorförening. Omkring sekelskiftet verkade också, i nära anslutning till missionsverksamheten, en blå bandförening.

Vad missionsföreningen, eller som den nu heter Missionsförsamlingen i Västerplana betytt för orten både religiöst, ideellt och kulturellt kan inte mätas men helt klart var detta en av ortens självklara mötesplatser. Här hölls gudstjänter, söndagsskola. Sommartid anordnades friluftsmöten i den intilliggande beteshagen. Mötene gick under namnet Kinnekullemötet och samlade stora skaror åhörare.

Anekdoter om missionshuset

Vaktmästare Amandus Eriksson skötte om och bodde tillsammans med sin dotter Ebba i missionshuset. Ebba hade vacker hy och detta var hon medveten om, hon sa: ”mamma torkade mig alltid med disktrasan”

Kommunalstämmorna hölls i småskolan, men vid den tiden då skolan skulle byggas om flyttades stämman till Missionshuset i Västerplana. Vid en av stämmorna i Missionshuset sa Bengta Johan ”fatel” och blev då tillsagd av Amandus Eriksson ”Tänk på att du är i Guds hus”.

År 1978 startade Elly och Inge Johansson tidigare ägare av affären i Västerplana försäljning av konfektionsvaror i det gamla Missionshuset där familjen även hade sin bostad. Försäljningen bestod främst av arbetskläder. År 1982 totalförstördes hela huset och värden för omkring en halv miljon gick till spillo.

Källor: Min hemsocken av John-Erik Andersson, 60-70 års berättelse samt tidningsartikel från 1935-03-26 från Svenska Missionsförbundet

(Besökt 129 gånger, 1 idag)