Kyrkan i Österplana2016-12-09T17:28:51+00:00

Kyrkan i Österplana

Bildgalleri

  • Kyrkan i Österplana
  • Kyrkan i Österplana
  • Kyrkan i Österplana, den gamla kyrkan
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2007
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2007
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2007
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2007
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2007
  • Kyrkan i Österplana, foto: Freddie Wendin 2010
  • Österplana kyrka
  • Österplana_kyrkan

Om

http://www.svenskakyrkan.se/gotene/osterplana-kyrka

Österplana gamla medeltidskyrka
När man kommit innanför grindarna till Österplana kyrkogård där den legat sedan tidig medeltid, ser man snett till vänster en öppen gräsplan med en meterhög gräsbevuxen kulle längst bort. På denna öppna plan låg en gång Österplana gamla medeltidskyrka. Patronus Stake på Hönsäter hade dött 1795 och under 1800-talet var det församlingen själv, som fick ta ansvaret för kyrkorna såväl i Österplana som i Kestad.

Man kan så här efteråt ifrågasätta såväl förmåga som viljan. 1800-talet var en brytningstid. Man hade inte tid eller sinne för vårdnaden om det som var gammalt, nu skulle allt göras nytt och stort. Särskilt under senare hälften av århundradet blev det en formlig tävlan socknarna emellan att bygga nya kyrkor, stora och ståtliga. Så fick Österplana sin nuvarande kyrka 1875-76 gemensam med Kestad och de båda gamla kyrkorna skulle rivas. I allra sista stund undgick Kestads kyrka att helt raseras år l888, men då hade Österplana gamla kyrka redan fått möta sitt öde.

När Österplana gamla kyrkan blev byggd vet man ingenting om. De enda åldersuppgifter man har är att den var “mycket gammal”. Man torde kunna förmoda att den uppförts någon gång under 1100-talet. Liksom de äldsta medeltidskyrkorna bestod den av ett långhus och ett kor. Kyrkans ingång var enligt dåtidens sed på södra långväggen nära västra gaveln. Framför ingången fanns en liten tillbyggnad med väggar och tak. Byggnadsmaterialet var kalksten och kyrkan saknade ursprungligen torn.
Kyrkan har blivit tillbyggd i olika etapper. Först torde sakristian ha tillkommit. Detta bör ha skett i varje fall före 1600-talets ingång
Kyrkan var i sitt ursprungliga skick 34 alnar lång och 9 alnar bred (ca 20,4 x 5,4 m). Det var en efter våra förhållanden ganska liten kyrkan men trots allt dock inte någon av de minsta kyrkorna på Kullen. Den var uppförd helt av kalksten med murade valv. Både väggar och tak var försedda med målningar, med bl.a. scener ur Kristi lidandes historia. Målningarna är kända endast genom fotografier, som togs på 1880-talet i samband med kyrkans rivning. Originalen finns på Göteborgs Museum. Flera forskare hålla före att målningarna har utförts i mitten av 1400-talet
I början av 1660-talet lät Generalen Harald Stake på Hönsäter utföra en omfattande restaurering och tillbyggnad till kyrkan. Kyrkan förvandlades till en korskyrka
Österplana nuvarande kyrka
Allting skall ha sin tid säger ett gammalt ordstäv. Från det att en ny kyrka på allvar diskuterades tog det 25 år och från det att nybyggnaden blivit definitivt bestämd tog det i det närmast 20 år, innan kyrkan blev färdig för invigning.

När ätten Stake på Hönsäter dog ut på manssidan 1795, hade ätten under ett par sekler med egna medel svarat för ombyggnader, reparationer och annat underhåll av församlingarnas kyrkor, vilka 1796 var nymålade och i gott skick. När nu den s.k. patronatsrätten upphörde vid den siste stakens död, fick församlingarna själva bekosta kyrkornas underhåll. Stora kostnader förknippade med underhåll och reparationer för församlingen gjorde att många kyrkor fick förfalla. Under ett häftigt åskväder slog ner i Österplana kyrkas då mycket spetsiga tornspira. Församlingen blev därför nödsakad att år 1822 riva ner den skadade spiran till tornmuren och bygga på en s.k. gustaviansk hjälm, som ansågs vackrare och mindre åskvänlig än den gamla. Detta arbete var nästa mer än man orkade med och från andra nödvändiga reparationer fick man avstå, hur angelägna de än kunde anses vara. Kyrkan förföll allt mer i brist på underhåll. Först 1853 diskuterade man på fullt allvar frågan om reparation eller nybyggnad. Vilket alternativ man än valde, strandade det på ekonomiska problem. Ett viktigt beslut fattades dock, man beslöt årliga sammanskott av fyra Rdr Bco på varje oförmedlat hemmanstal. På så sätt förstärktes den i det närmaste obefintliga kyrkokassan med 80 Rdr varje år. Fem år senare, 1858 beslöt kyrkostämman att en ny kyrka skulle byggas i Österplana. Kammarherre Carl Sköldebrand på Hellekis, såsom ägare till Högebo gård, ansåg att Kestads församling och Österplana församling skulle förena sig om en ny gemensam kyrka. Men Kestads-borna ville ha sin egen kyrka hädanefter som hittills. Österplana vädjade nu till Biskopsämbetet, numera Domkapitlet, att man stöd av en lag av 1830 pröva och avgöra detta ärende. Men ärendet blev undanlagt och 1862 hade lagen upphört att gälla. Nu fick Österplana ta ärendet i egna händer

Under tiden hade Kestads kyrka på församlingens uppdrag inspekterats av kyrkobyggmästare Anders Pettersson i Värsås. Denne rådde Kestads-borna att bygga en ny kyrka, då den gamla blev för dyrbar att reparera. Men kostnaden blev alldeles för stor för den lilla församlingen då vände man sig 1866 till Österplana men på vissa villkor. Bl. a. Skulle församlingarnas kyrkokassor slås samman till en, vidare fick Österplanas nya kyrka inte byggas, där den gamla stod, utan flyttas så nära Kestad som möjligt. Gudstjänst skulle som förut hållas i Kestads gamla kyrka, så länge inte någon slags reparation behövdes, dock längst i tio år efter det att den nya gemensamma kyrkan blivit färdig, detta godkändes av Österplana.

Österplana församling hade 1865 fått Kongl. Maj:ts tillstånd att för kyrkobygget att få ta upp kollekt och Stamboksmedel från rikets alla kyrkor. Totalt kom det in 2 202 Rdr rmt.

Kammarherre Sköldebrand hade skaffat en ritning över Björkängs nyuppförda kyrka i Töreboda. Byggnadskommittén fann kyrkan både vacker, ändamålsenlig och framför allt billigare än alla tidigare förslag. Fördelen var att alla erforderliga ritningar fanns, materialåtgång och kostnader fanns redovisade. Kommittén tillstyrkte därför detta förslag och beslöt att anta ritningarna efter Björkängs kyrka. Den 20 maj 1871 beslöts att Österplana nya kyrka skulle uppföras enligt ritningen för Björkängs kyrka med de ändringar som erfordrades, Österplana kyrka skulle uppföras av kalksten utvändigt beklädd med sandsten.

Som byggmästare antogs samme man, som uppfört Björkängs kyrka, kyrkobyggmästaren J. Larsson från Varola. Hans anbud var 16 000 Rdr Rmt, han skulle betala alla arbetslöner till hantverkare. Byggmästaren skulle bekosta erforderliga material med undanta för ställningsvirke, bjälkar, plank och bräder, erforderlig huggen som ohuggen sten samt sand och kalk, vilka material tillhandahölls av församlingarna som även bidrog med 5 000 dagsverken hantlangning och grovarbete samt körningar

Av det material församlingarna skulle tillhandahålla var kostnaden 500 Rdr. Sten fick brytas på prästgårdens ägor men största delen från Törnsätersgårdarna. Sandstensarbetena utfördes av Hellekis Stenhuggeri, pelare och pilastrar höggs av Johannes Törn i Gömmet, fyra dubbla hörnpelare med nischer av Johannes och Gustaf Wass samt Jakob Pettersson, de stora ljudgluggarna i tornet av J. Söder på torpet Axvall. All sandsten bröts på J. Törnbergs ägor. Detaljritningar till friser och lister mm utfördes av verkmästare August Blomqvist vid Hellekis Stenhuggeri som i arvode fick100 Rdr. Bland övriga stenhuggare kan nämnas Anders Larsson Lockgården, som högg två helrunda fönsterstenar, betäckningshallar, golvsten och lister. Golvsten och lister höggs dessutom av Johannes Jakobsson i Korsgården och Johannes Törnberg i Törnsäter

Johannes Törnberg gjorde dessutom en synnerligen berömvärd insats som tillsynings- och kontaktman. Han fick även vid behov kalla de dagsverksskyldiga till arbete vid kyrkobygget. Dagsverkskyldiga var uppdelade i tre klasser: hemmansägare, torpare samt bruksarbetare och öriga. Första klassen gjorde 24 dagsverken, andra klassen 16 och tredje klassen 8 dagsverken per man.

Byggnadsarbetet började i juni 1874 och kyrkan blev i stort sett färdig hösten 1876 såsom beräknat. Byggnadskostnaden uppgick till 40 000 kronor. För finansieringen upptogs genom förmedling av förvaltare Grevvilli ett 30-årigt amorteringslån i Stockholms Stads Sparbanken. Innan detta lån blev klart för utbetalning hade församlingarna tillfälligt lånat 5 000 kronor i länets sparbank samt 5 000 kronor av fru Luth i Skara.

Vid kyrkans invigning den 14 oktober 1877 var den till trängsel fylld med åhörare såväl från Österplana som närliggande pastorat. Orgel var inte klar förrän 1879, koralmusiken spelade av åtta medlemmar i Årnäs musikkår under ledning av Gotthard Danielsson. Sång utfördes av skolbarn från församlingarnas folkskolor under ledning av deras lärare och lärarinnor. Från Skaraborgs regemente fanns femton soldater, som under ledning av en korpral svarade för vakthållningen såväl utom och inuti kyrkan.

I samband med kyrkans invigning, som förrättades av kontraktsprosten A.Timberg i Forshem, assisterad av kyrkoherdarna A. B Skårman i Medelplana, J. Dahlstein i Källby och C. O Nordahl i Götene jämte vice pastorn K. Linde, invigdes Österplana nya kyrkoherde Sen Hammar sitt ämbete.

Vid kyrkans invigning den 14 oktober 1877 var den till trängsel fylld med åhörare såväl från Österplana som närliggande pastorat. Orgel var inte klar förrän 1879, koralmusiken spelade av åtta medlemmar i Årnäs musikkår under ledning av Gotthard Danielsson. Sång utfördes av skolbarn från församlingarnas folkskolor under ledning av deras lärare och lärarinnor. Från Skaraborgs regemente fanns femton soldater, som under ledning av en korpral svarade för vakthållningen såväl utom och inuti kyrkan. I samband med kyrkans invigning, som förrättades av kontraktsprosten A.Timberg i Forshem, assisterad av kyrkoherdarna A. B Skårman i Medelplana, J. Dahlstein i Källby och C. O Nordahl i Götene jämte vice pastorn K. Linde, invigdes Österplana nya kyrkoherde Sen Hammar sitt ämbete.

Själva kyrkobyggnaden ansågs redan då såsom en av de allra vackraste i orten. Det skulle snart visa sig att kyrkan hade en påtaglig brist. Den saknade uppvärmningsanordning. Genom folkskollärare J. A Essén framställdes till en kyrkostämma 1879 frågan, huruvida männen vintertid kunde få behålla huvudbonaden på under gudstjänsterna, om detta inte väckte anstöt till någon fick var och en bestämma om huvudbonaden skulle vara på. År 1892 inköptes två kokskaminer, som placerades i förstugan till södra sidoingången. Genom en gallergrind skulle sex järnplåtar reflektera värmen i i kyrkan. Detta värmesystem räckte inte till att värma kyrkan och 1906 inköptes nya värmeugnar, som placerades inne i kyrkan vid sidoingångarna. Det var flera gånger på förslag att minska kyrkorummet då inte heller dessa värmekaminer gav tillräckligt med värme ifrån sig.

År 1909 tänkte man inreda ett arkiv i sakristian men istället anskaffades ett brandfritt kassaskåp. År 1923 lämnades ett förslag att förminska kyrkorummet. Enligt förslaget skulle läktaren tas ner och byggas fram med läktarbrösten nästan i höjd med kaminerna i kyrkan. Bakom läktaren skulle uppföras en vägg upp till taket. Innanför dörren till vapenhuset under den nuvarande läktaren skulle inredas ett rum för sammanträden och för nattvardsbarnen. I förslaget ingick även inläggning av ny takpanel med slätspåntade bräder i såväl kyrktaket som i sakristians tak. Denna takpanel skulle fastspikas under den befintliga fältindelningen och göras släta indelningar eller fyllningar. Förminskningen av kyrkorummet blev emellertid inte godkänd. Däremot, utfördes det nya och hela kyrkan blev ommålad invändigt.

År 1962 var det åter förslag om kyrkorummets förminskning. Södra delen av utrymmet under läktaren skulle inredas till konfirmandrum samt den norra delen till trappuppgång, brudkammare, kapprum samt städutrymmen, i vilket ny värmeanläggning med oljeeldad panna och värmefläktar anläggas. Kungliga Byggnadsstyrelsen godkände värmeanläggningen men avslog ändringen av sakristian samt utbyggnaden under läktaren till hälften. Under läktarens södra del blev bara en mindre brudkammare samt kapprum och under den norra delen trappuppgång och städutrymmen. I övrigt har under årens lopp endast reparationer och ommålningar av kyrkan vidtagits och kyrkans ursprungliga utseende såväl in- som utvändigt har behållits..

Till sist några ord om kyrkans inventarier, de flesta av den gamla kyrkans inventarier ansågs inte passa in i den nya kyrkans byggnadsstil. Efter restaurering kom de som bekant till användning i Hönsäters kapell. I Österplana kyrka finns dock den gamla dopfunten från 1200-talet sedan den 1923 fått en ny fot, huggen av stenhuggare A.W Thörn. Dopfunten är gjort av konstsmeden Alfons Hägg, Hällekis.

Kyrkans orgel levererades 1879. Inköpet sköttes av kammarherre Sköldebrand och priset var 4 850 kronor. Den har åtta stämmor på en manual och pedal. Orgeltramparen ersattes 1962 av inmonterad fläktanordning.

De båda kyrkklockorna skänktes till den gamla kyrkan av general Harald Stake 1671 och 1677. De lär ha blivit döpta till Karin och Kjerstin efter generalens döttrar samt enligt traditionen gjutna i närheten av kyrkan i en sädeslycka tillhörande prästgården. Vid gjutningen av den stora klockan skall enligt sägnen generalens hustru, Carin Bielke, ha kastat en stor silversked i gjutmassan för klockklangens skull. Silvret lär synas som en ljus strimma i malmklockan.

De två stora altarljusstakarna av silver är sannolikt skänkta till kyrkan av Carin Bielke. Bland kyrkans silver i övrigt märkes en rund oblatask med Stake-vapnet och årtalet 1663, en vinkanna med Stakes vapen på locket och enligt inskriptionen skänkt till kyrkan “i form av en åttkantig flaska” år 1663. Den har blivit omgjord av silversmeden Petter Falk i Skara 1770.

Den 10-armade ljuskronan i kyrkans mitt är en gåva av General Stake. En ljuskrona med kläppar av gjutet och slipat glas är deponerad i Västerplana kyrka.

I samband med rivningen av Österplana gamla kyrka 1878 tillvaratogs en del gamla gravvårdar, som uppställdes utmed kyrkogårdsmuren. För att dessa stenar skulle bättre bevaras fick år 1937 Kungl. Byggnadsstyrelsens tillstånd att placera dem i inomhus kyrkan. Även några s.k. liljestenar från 1200-talet tillvaratogs på detta sätt. Bland porträttsgravvårdarna finns en särskilt intressant. – I kyrkans södra långvägg sitter en stor s.k. porträttsten över kyrkoherden Anders Tidström, född 1728, död 1790. Stenen visar i relief en man och en kvinna i fotsida kläder samt 10 barn, 5 sönder och 5 döttrar. Det senare verkar en smula förbryllande, då man vet att kyrkoherde Tidström faktiskt var barnlös. – Förklaringen är den, att stenen ursprungligen rests över kyrkoherden Andreas Brink. 1631-1672. Det är han och hans familj som visas på stenen, medan den ursprungliga texten utplånats och ersatts med text över Anders Tidström. Det var inte helt ovanligt att man högg om äldre gravstenar, det var ej så noga med pieteten för ett par hundra år sedan.

Österplana kyrkan har under de gångna 100 åren lyckligt undgått större förändringar. Visserligen har förminskning av kyrkorummet varit på tal vid några tillfällen, senast 1962( detta var före stora pastorats sammanslagningen) men avstyrkts av myndigheterna.

Det är den enda kyrka i hela stiftet, som till skillnad från övriga byggda vid samma tid lyckligen undgått mer eller mindre förödande restaureringar.

Källa: Uppsatser av Arthur Andersson.

(Besökt 335 gånger, 1 idag)