Klippan Trolmen 14:12016-12-09T07:54:41+00:00

Klippan Trolmen 14:1

Huset ligger i Hökastan

Karta

Bildgalleri

  • Johan och Stina Sjöström
  • Johan Sjöström
  • Klippan Trolmem 14:1, foto: Anders Karlsson 1934
  • Klippan Trolmen 14:1, foto: Freddie Wendin
  • Klippan Trolmen 14:1, foto: Freddie Wendin 2007
  • Klippan Trolmen 14:1, foto: Freddie Wendin 2007
  • Klippan Trolmen 14:1, foto: Freddie Wendin 2016
  • Klippan Trolmen 14:1, foto: Freddie Wendin 2016

Om

Trolmens kalkarbetarebostäder, som samtliga låg i den s. k. “Hökastan”, utgjordes av fem stugor. De båda nedre stugorna hette Klippan och var exakt lika byggda och inredda. I vardera bodde två familjer, i den norra stugan Karl-Otto Sjöström och Herman Johansson och i den södra Lars-Johan Forsell och Johan Erik Sjöström. Varje familj disponerade ett rum om cirka 12 m2 golvyta och mycket lågt i tak samt en liten kammare med järnspis, som arbetarna själva fick bekosta. Dessutom fanns ett s. k. “mellakök” gemensamt för båda familjerna, här fanns en stor s.k. “gruva” och bakugn. I det ena huset bodde Herman. Det var en krokig gubbe och var om sig till den grad, att när Herman varit borta på något kalas, bröllop eller begravning, där det vankats mycket mat, allt åt så mycket som an möjligen kunde orka och sedan när han kom hem gick direkt till grisen och ”spydde” i mathon, så att inget skulle gå till spillo.

Herman var gift två gånger. När han blev änkeman var det en piga, som han tycket så väldigt mycket om . Det var inte så vanligt med rullgardiner då, men emellertid hade Herman på Karl-Ottos inrådan köpt dylika och en tid efteråt sa han till Karl-Otto: ”Ja kan ente nok tacka däk Karl-Otto, som mäk te å köpa di däre rullgardinera, för hade ja ente hatt dom så hade ja ente fått Tilda te å legga när mäk i natt”.

Detta Klippan kallades också ”Dompeslott” efter en person som kallades ”Dompe”, som bott där förr. Andra lägenhetsinnehavaren var Sjöström. Sjöström bodde där i, jag tror 60 år på samma ställe, ända till sin död. Han var också den siste av den gamla stammen av den av dem, som jag mest kommer ihåg och säkerligen aldrig kommer att glömma. Han hade ett minne som ingen annan jag känner och hade dessutom alltid varit vetgirig och frågvis. Så han hade reda på allt som rörde Kinnekulle och dess innevånare, antingen det var fråga om grevar eller baroner eller backstugusittare. Dessutom var han gladlynt och försökte ta livet från den ljusa sidan, även om livet vände den mörka mot honom Hans hustru Stina kunde däremot gruva sig svårligen ibland. När Stina beklagade sig för något, sa han: ”Dä blir la bättre i môra”. Och det blev det ju till sist.

Om jag hade haft förstånd i yngre år till att samla allt det Sjöström berättat och kunnat återge det i någorlunda form han gav det skulle det ha blivit tjocka luntor, fyllda med den intressantaste beskrivning över Kinnekulle och dess folk i gångna tider.

På själva kleven låg två likadana stugor, som båda hette Klippan. I var sin stuga bodde det två familjer och varje familj hade ett rum och en liten kammare med järnspis. I det ena huset bodde Herman. Det var en krokig gubbe och var om sig till den grad, att när Herman varit borta på något kalas, bröllop eller begravning, där det vankats mycket mat, allt åt så mycket som an möjligen kunde orka och sedan när han kom hem gick direkt till grisen och ”spydde” i mathon, så att inget skulle gå till spillo.
Herman var gift två gånger. När han blev änkeman var det en piga, som han tycket så väldigt mycket om . Det var inte så vanligt med rullgardiner då, men emellertid hade Herman på Karl-Ottos inrådan köpt dylika och en tid efteråt sa han till Karl-Otto: ”Ja kan ente nok tacka däk Karl-Otto, som mäk te å köpa di däre rullgardinera, för hade ja ente hatt dom så hade ja ente fått Tilda te å legga när mäk i natt”.
Detta Klippan kallades också ”Dompeslott” efter en person som kallades ”Dompe”, som bott där förr. Andra lägenhetsinnehavaren var Sjöström. Sjöström bodde där i, jag tror 60 år på samma ställe, ända till sin död. Han var också den siste av den gamla stammen av den av dem, som jag mest kommer ihåg och säkerligen aldrig kommer att glömma. Han hade ett minne som ingen annan jag känner och hade dessutom alltid varit vetgirig och frågvis. Så han hade reda på allt som rörde Kinnekulle och dess innevånare, antingen det var fråga om grevar eller baroner eller backstugusittare. Dessutom var han gladlynt och försökte ta livet från den ljusa sidan, även om livet vände den mörka mot honom Hans hustru Stina kunde däremot gruva sig svårligen ibland. När Stina beklagade sig för något, sa han: ”Dä blir la bättre i môra”. Och det blev det ju till sist.

Om jag hade haft förstånd i yngre år till att samla allt det Sjöström berättat och kunnat återge det i någorlunda form han gav det skulle det ha blivit tjocka luntor, fyllda med den intressantaste beskrivning över Kinnekulle och dess folk i gångna tider.

Källa: Lidköpings Bygden Julen 1973 Kring min hembygd och dess gubbar och gummor – Anteckningar från Lidköpings Excelsiorsförenings tidning Hembygden. Skrivet av Slöjdlärare John-Erik Andersson

År boendeNamnFöddFödelseort
1900Johan Erik Sjöström, klakarbetare*1851Medelplana
Hustru Stina Greta Hallberg1846Medelplana
Dotter Augusta Wilhelmina1876Medelplana
Dotter Selma Fredrika1879Medelplana
Son Ernst Fredrik1884Medelplana
Karl Otto Sjöström, kalkarbetare1858Medelplana
Hustru Sara Jonsdotter1845Medelplana
Son Karl Rikard1884Medelplana
Dotter Helga Eleonora1887Medelplana
(Besökt 85 gånger, 1 idag)