Hällekis

Karta

Bildgalleri

  • Bruksmuseet i Hällekis, foto: Freddie Wendin 2010
  • Cementa Hällekis
  • Falkängen Hällekis, foto: Freddie Wendin 2016
  • Falkängern, Hällekis vintermotiv
  • Hamnen Hällekis, foto: Freddie Wendin 2015
  • Hällekis
  • Hällekis flygfoto omkring 1959
  • Hällekis hamn, foto: Freddie Wendin 2013
  • Hällekis musikkår
  • Hällekis, badstrand
  • Hällekis, Hönsäters hamn, omkring år 1959
  • Hällekis, omkring år 1959
  • Hällekis, omkring år 1959
  • Hällekiskarta från 1887
  • Hönsäter kapell Hällekis, foto: Freddie Wendin 2012
  • Hönsäter Slott, Hällekis, Foto: Freddie Wendin 2014
  • Hönsäters hamn Hällekis år 1903
  • Lok nr 5 vid Rödstensbrottet Cementa Hällekis
  • Smedjan Hällekis, foto: 1940-`talet

Om Hällekis

Lennart Holmgren från Märsta bodde delar av sitt liv i Hällekis och Gössäter och på ålderns höst dokumenterade han sina minne från bygden. Artiklarna är minne från både Gössäter och Hällekis och med en målande beskrivning känns det som om man som läsare förflyttar sig i tiden.
Namnet Hällekis, Hönsäter
Hällekis Brukssamhälle är ett relativt ungt samhälle, som successivt växt upp kring ortens enda industri, den av Hellekis Aktiebolag år 1891 anlagda cementfabriken. Samhällets namn borde egentligen vara Hönsäter, som var namnet för den tidigare bebyggelsen där. När post- och järnvägsstation kom till 1897 fick adressen inte bli Hönsäter, då myndigheterna befarade en förväxling med Högsäter i Dalsland. Då man nu skulle ha ett nytt namn, föll det sig naturligt att låna namnet Hellekis från det närbelägna Hellekis säteri. Där hade Hellekis Aktiebolag bildats och haft sitt kontor sedan mer än 20 år med adressen Hellekis. Nu flyttade man i samma veva brukskontoret till Hönsäters säteri för att komma närmare cementfabriken och företaget kunde behålla sin gamla adress. Många på den tiden reagerade dock mot att järnvägen moderniserade namnet till Hällekis. Man trodde ännu att Hällekisnamnet kom av ”hall” eller ”häll” och därför borde stavas med ”ä”.

Först på 1930-talet blev Hällekis ett någorlunda vedertaget namn på själva det kring cementfabriken uppväxta brukssamhället. Många kallade det dock i dagligt tal fortfarande för Hönsäter.

Frågan om nedläggning av cementfabriken i Hällekis har kommit press och Radio-TV att även intressera sig för ortsnamnets uttal. Skall Hällekis uttalas med ”k-” eller tj-ljud?” frågar man. ortens folk hävdar ”k-ljud”. Språkmännen anse att ”tje-ljudet” är riktigast. De stödjer sig på ortsnamnsforskarnas uppdelning av namnet i ”Hälle” och ”kis”. Föra delen skulle vara en form för mansnamnet Helge och den senare delen betyda sten, grus. Av skäl, som forskarna tydligen inte känt till, torde denna uppdelning vara felaktig. Det kan istället med skäl förmodas att Hellekis är genitiv av Helleke och helt enkelt betyder Helges dvs. Helges gård. På samma sätt säger man här i orten Erikes, när man menar Eriks gård, familj etc. Namnet Hellkis är urgammalt. I ”Svenska slott och herresätern” säger Gustaf Upmark, att ”Hellekis, historia förlorar sig i sagans dunkel”.

I ortsnamnsbeskrivningen över Kinne härad uppges att namnet Hönsäter består av delar ”Höns och säter”, det sista i betydelsen utgård. Jag vill emellertid med en gång söka ta död på myten att namnet skulle ha något med höns att göra. I början av 1300-talet var enligt en dåtida handling Hönsäter en säter eller utgård till gården Högebo i Österplana, liksom Törnsäters gårdarna. De sistnämnda ligger tämligen nära Högebo, medan avståndet till Hönsäter är ca 8 km. I någon medeltidshandling har också påträffats namnet med stavning Hensäter. Det torde därför vara rimligt att anta att namnet Hönsäter skulle betyda ungefär: ”den längst bort belägna sätern”.

Hönsäters Alunbruk
Den första egentliga industrin i Hönsäter kom till redan år 1768. Då anlades Hönsäters Alunbruk, vars tillverkning av alun utskeppades från Hönsäters hamn. Alun är ett salt, som var känt redan under forntiden. Under 1600- och 1700-talen fick det allt större användning inom medicin och som betningsmedel vid färgning av textilvaror. Saltet finns färdigbildat i naturen och kan lätt som utfällning ur alunskiffer genom så enkla processer som rostning och urlakning. Förutom råvaran alunskiffer var förutsättningen för ett alunbruk riklig tillgång på ved för bränningen och vatten för lakningen.

Skogen var det inge mycket bevänt med i början av 1700-talet. Man fick tom hämta hushållsbränsle från annat håll nedanför berget. Kring mitten av 1700-talet hade dock skogen inte på Kinnekulle , utan för övrigt i hela Sverige, växt till sig, så att ett tidigare förbud med anläggande av nya bränslekrävande alunbruk upphävdes av Rikets ständer år 1766.

Det vår då som Ryttmästare Harald Jacob Lenck såsom förvaltare av Hönsäters säteri för sin kusin, den siste av Stake-ätten friherre Harald Gustav Stake, passade på och fick tillstånd att anlägga ett alunverk med två enkla pannor vid Hönsäter.Till en början var tillverkningen av ringa omfattning. I slutet av 1770-talet framställdes årligen omkring 70 tunnor alun. Man sysselsatte sex ständiga arbetare och vid tid, då kokningen pågick, dessutom sex dagsverkskarlar. Under 1780-talet steg årsproduktionen till omkring 120 tunnor (1 tunna = 145 liter).

Efter friherre Stakes död förvärvades Hönsäters-godset år 1796 av hovjunkaren Bengt von Hofsten. Då han ansåg sig kunna driva alunverket med alunskiffer som bränsle i stället för ved, begärde och erhöll han 1797 privilegium för inalles 8 enkla pannor. Årstillverkningen steg nu efter hand. Under vart och ett av åren 1824 och 1825 uppges den till 772 tunnor men 1826 stannade den vid 574 tunnor. Det året hade alunkokningen legat nere i tre månader pga. vattenbrist. Detta trots att man anlagt alunbruket strax norr om Hönsäters gård vid vägens norra sida mitt för den stora f.d. fiskdammen, varifrån man normalt kunde räkna med mer än tillräcklig vattentillgång.

Vid denna tidpunkt rapporterar alunbrukets inspektor Korsell angående sysselsättning; ”De vid Bruket engagerade och sysselsatta arbetare, hafva under omnämnda trenne år utgjort 83 personer af arbetsföre Qvinnor och män. De på dessas förtejnst uppehåll egande Personer af underårige Barn och Orkeslösa äro inalles 59 st. Utom dessa finns 11 personer gratialister, hvilka dels af sjukdom, dels af ålderdom äro oförmögne att något arbete uträtta”.

Rörelsen fortsatta med en viss avmattning speciellt under 1850 och 1860-talet. År 1873 hade tillverkningen vid alunverket sedan några år legat helt nere. Nu revs fabriksbyggnaderna ner och marken utjämnades med undantag för en smedja och en snickareverkstad, som ännu finns kvar och används i viss utsträckning för gårdens bruk.

Hönsäters tegelbruk
I nuvarande Sjösäters egenahemsområde låg nere vid sjön i mitten av 1800-talet och några decennier framöver Hönsäters Tegelbruk. Där tillverkades såväl små som stora dräneringsrör men även mursten. Som exempel kan nämnas, att man 1862 tillverkade 257 830 tegelrör, 2 000 takpannor samt 3 290 släta och 4 000 räfflade murstenar. Så gott som allt levererades till gårdarna i närheten.

I Hällekis finns tvenne byggnader uppförda av mursten från det gamla tegelbruket. Det är de båda vid dammen 1875 uppförda flerfamiljshusen, de s.k. ”Byggena”. En senare tillverkning är det kring sekelskiftet vid cementfabriken av skifferaska framställda s.k. pallteglet. Detta har använts bl.a. till byggnader vid den äldsta bruksgatan ”Falkängen” samt Hällekis stationsbyggnad och de äldsta byggnaderna i Stakeklev.
Sjörås såg och strax öster om Sjösäters egnahemsområde vid Sjöråsbron låg Sjörås sågverk och Sjörås kvarn. Båda anläggningarna har varit föremål för många om – och tillbyggnader. För kvarnens del är den första känna ombyggnaden från omkring 1615. Den orsakades av en svår översvämning 1612, då de våldsamma vattenmassorna i Sjörås-ån slet loss dammfästena och hela kvarnen seglade ut i Vänern. Kvarnens anor går tillbaka till 1300-talet. Den 14 juli 1415 bytte dåvarande ägaren av Hönsäter, Ficke Grupendal, till sig Sjörås kvarn av biskop Brynolf i Skara. Nu är rörelsen vid såväl kvarn och såg nedlagd. Kvarnen stannades för gott i början av 1930-talet och sågen under 1950-talet.

Kalkbränning vid Hönsäter
Kalkbränningen på Kinnekulle har mycket gamla anor. Varje gård hade kalkbränning som binäring. Man brände i gropar i marken, innan stordrift kom igång på 1600- och 1700-talen, då man byggde större ugnar av kalksten. År 1586 påminde slottsherrn till Läckö sin fogde att inte glömma hämta kalk till våren från Hellekis.

Vid Hönsäter var kalkbränningen förr av ganska stor omfattning. För år 1896 uppges arbetsstyrkan till 52 arbetare och 1 förman. Man tände det året 23 ugnar, som lämnade vardera 1 000 – 1200 hl bränd kalk. Kalkbränningen har numera så gott som upphört på Kinnekulle. Hönsäters kalkrörelse lades ner i början av 1930-talet. På andra håll fortsatte man kalkbränningen t.ex. vid Gum och Blomberg till fram på 1950-talet.

Samhälle vid Hönsäter
Hellekis cementfabrik anlades 1891 strax intill Hönsäters hamn för att kunna utnyttja den sjötransport som därmed bjöds. Med fabriken växte också upp en industriort, som under årens lopp med företagsledningens bistånd utvecklade sig till ett välordnat brukssamhälle.

Vi har i det föregående inventerat de arbetsmöjligheter, som bjöds vid Hönsäter åt de dagsverksarbetare, som inte sysselsattes vid Hönsäters gård. När cementfabriken kom till var alunbruket sedan länge borta. De gamla alunbruksarbetarna återfanns nu till större delen bland kalkbrännarna i Hönsäters-gruvan. Totalt antalet anställda vid Hönsäter torde ha uppgått till in emot 100-talet.

Var bodde då alla dessa arbetare med sina familjer, som på den tiden i allmänhet var stora, 7 – 8 barn var ingen ovanlighet. De flesta bodde på sina små torpställen uppe på Kullen. Det är oerhört svårt att göra sig en föreställning om hur primitivt dessa människor hade det i alla avseenden. Närmare en mils gångväg till arbetet var inte ovanligt. Några fortskaffningsmedel fanns inte. Vintertid gick man på obanade vägar och stigar. Tänk er att efter 12 timmars tungt arbete börja en milslång vandring som ofta blev rena klättringen uppåt berget mot hemmet i snö eller regn och blåst. Hur orkade man? – Det hela är ju omänskligt efter våra mått. Hemma fick hustru och barn sköta om det lilla torpet. Bära och slita och släpa, det var livets lott. Om vintern var det mörkt och kallt i stugan. Om sommaren tröt vattnet i brunnen. Far var bara hemma några timmar för sömn, sen måste han iväg igen till arbetet i tidiga morgontimman.

I Hönsäter fanns endast ett fåtal bostadshus för arbetare. De båda ”Byggena” vid dammen ha r tidigare nämnts tidigare. De rymde vardera 10 enrumslägenheter med kök. På den tiden ansågs de vara ”moderna”, trots stenhällar till köksgolv och avsaknad av tapeter på väggarna i rummet. Några av vår tids anspråk på vatten och avlopp fanns inte. En familjebostad bestod i regel av ett rum och kök, ibland bara av ett kök. Det var helt enkelt så, även om barnen var många. – Underligt nog var enrumslägenheter förhärskande i bolagets hyreshus i Hällekis ända in på 1940-talet.

Vid dammen stod ett annat hyreshus, allmänt kallat ”Kasärn”. Det hade tidigare varit arbetarbostad vid Bromö Glasbruk. Vid glasbrukets nedläggning och flyttning till Årnäs 1879 köptes byggnaden av bruksledning på Hönsäter, monterades ner och forslades sjövägen till Hönsäters hamn. I Hönsäter återuppfördes huset och stod vid torget vid dammen till för drygt 40 år sedan (1930-talet) då revs det ner. Huset innehöll 16 rum, varje rum beboddes av en familj och varje ingång delads av 8 familjer.

I närheten av ”Kasärn” stod två små stugor om 1 rum och kök. Den ena, ”Kransa-stugan” revs i början av 1940-talet och den andra ”Ljungs stuga” har stått obebodd i ett tjugotal år.

I vägkorsningen vid dammen låg ”Stolpa-stugan” där Olaus Stolpe bodde i 1 rum och kök. Huset revs 1911 och lämnade plats för en nyuppförd förmansbostad, som av folkhumorn döpts till ”Basebo”.

Snett emot ”Basebo” och andra sidan vägen ligger ännu en liten stuga, som byggdes på 1840-talet av en snickare Johan Qvist vid Hönsäter. Den har inte varit bebodd sedan 1950-talet. Den kallas ”Idas stuga” efter Per Johans Ida, som bodde där hela sitt liv.

Bortom ”Basebo” i vägkröken åt herrgården till låg ”Skara kyrka”, då bebodd av ett par familjer. Huset byggdes 1876 av överbliven sten från den stenhög vid Hellekis hamn, som året innan levererats för reparation av Skara Domkyrka. Huset fick således sitt namn efter arbetsnamnet på stenhögen. Byggnaden omändrades invändigt under 1930-talet till bostäder för pensionärer, företrädesvis arbetaränkor. År 1972 hade det tjänat ut och jämnades till marken.

Vända vi tillbaka mot nuvarande järnvägsstationen, låg efter ”Basebo” en gammal stuga innehållande brygghus och bagarestuga. Den revs 1912 och fick lämna plats för en två-familjsvilla avsedd för förmän vid lantbruket. Hänsyftande på lantbruket döpte folkhumorn villan till ”Tryneborg” Bagarestuga och tvättstuga inrättades istället i Falkängen.

Detta med allmänna bagarestugor är utmärkande för ett dåtida brukssamhälle. Det hade utan tvivel kommit till av praktiska skäl. Möjligheten att baka bröd i hemmen fanns inte på den tiden och s.k. ”köpebröd” existerade inte på landet. Därför fick husmödrarna ta sitt mjöl och vad mer som de behövde till bagarstugan och där baka sitt bröd.

Nedanför ”Tryneborg” låg tvenne sandstensbyggnader, en på vardera sidan om vägen. De var byggda i början av 1800-talet av bruksägaren Bengt von Hofsten, som ståtade med titeln hovjunkare, och var avsedda för arbetare vid alunbruket. Byggnaderna var inredda ungefär som ”Kasärn” men hade om möjligt ännu sämre standar. Folkhumorn förnekade sig inte, när de kallade stenhuset för ”Skrämbo. Den västra byggnaden revs och fick 1912 lämna plats för en hushållsskola, som sedan blev den nuvarande bruksmässen. Byggnaden kallas därför ofta för ”Brukshushållet” eller förkortat ”Bruks”. Det andra ”Skrämbo” stod kvar till 1937, då bolagets affärshus uppfördes på dess plats.

Norr om Sjösäters egnahemsområde, mellan järnvägen och landsvägen ungefär mitt emot flerfamiljshusen Granbacken låg två stugor som nu är borta, ”Nattvaktens” och ”Digra-stugan”. Det sista namnet var uppkallat efter en boende där som hette Diger.

Längre ner med Sjörås, ungefär mitt för kvarnen, låg en mycket gammal stenstuga som revs 1942. Vid det gamla tegelbruket som låg ungefär ”där Solstugan” nu ligger, låg ett par stugor. Båda är för länge sedan borta. En av de sista hyresgästerna var Johan Lövgren söndagsskolläraren, som på sistone skötte renhållningen vid Hönsäter. Om det inte hade varit en så präktig människa, så skulle man ju om honom säga skämtsamt, att han höll rent både inne och ute. Om honom kommer att berättas mera längre fram.

Ovanstående utförliga redovisning av de byggnader, som fanns vid Hönsäter, när cementfabriken byggdes, utgör berättelsen om den kärna kring vilken brukssamhället senare skulle utvecklas till vad det är i dag. Det var byggnader, som hänförde sig till alunbrukets tid. Byggnader, som berättar om arbetarens bostadsförhållanden under Hönsäters första industriepok. Visserligen dröjde sig bilden kvar ännu några årtionden. Utvecklingstakten var rätt långsam på den tiden. I våra bedömningar vill vi så lätt glida över till jämförelse med hur vi ha det nu, i dag. Vi fråga helt omedvetet, hur kunde människor finna sig i att behandlas så illa, bo så dåligt, arbeta så länge, varför sa de inte ifrån. De var ju dock människor och inga djur. Ett sådant synsätt och sådana tankar ger inte rättvisa åt våra förfäder. Det är inte deras fel, att vi inte kan förstå hur de kunde vara glada, förnöjda och till freds med sitt liv. Det var de nämligen. Detta för att de kunde endast kunde jämföra sin situation med hur man haft det före dem och hur andra samtida hade det. För varje tidsepok bör jämföras i tiden. Då får man ett rätt perspektiv. Andra, som trodde sig leva i överflöd, hade det, när allt kom omkring, ganska enkelt.

Jag kom att tänka p den då 93-åriga Anders Persson, son till ”Alehagesa”, hon som kunde bota både folk och fä, då han berättade för mig om sin barndom. Sommartid under skollovet var han vaktpojke på Örnekulla hos Lars i Sörgården. Där tycket han att han hade det egentligen rätt så bra. Han hade ju maten och kanske dessutom några ören ibland. Men maten var rätt enformig på den tiden. Fick man sill och potatis den ena dagen, så blev det potatis och sill den andra. Det var den enda omväxling. Fast i rättvisans namn vankades det väl en ”fläskabete” då och då och kanske en ”köttabete”, med för den delen. Det som fortfarande retar honom, när han tänkte på det, var att där satt han och arbetsfolket uti i köket och åt sill och potatis, när samtidigt som Lars satt inne i stugan och smorde kråset med plättar – Tiderna var sådana. Man levde enkelt, såväl husbönder som arbetsfolk, för man hade inte så mycket att röra sig med. Men se, plättar , det var tydligen festmåltid för pojken Anders.

Byggnation i Hellekis
När cementfabriken i slutet av 1890-talet började komma igång på allvar och behovet av arbetskraft växte, insåg bolagsledningen snart nog det helt ohållbara i rådande bostadssituation för arbetarna. Man måste ordna med bostäder för de anställda i närheten av fabriken.

För driftsingenjören, Otto Hillfors, uppfördes 1896 den vid sjön så vackert belägna villan ”Björkudden”. Samtidigt byggdes de två första s.k. Falkängshuset. Byggmästare G. Johansson från Skara hade åtagit sig att uppföra alla tre byggnaderna för totalt 18 150 kronor.

Under den närmaste 10-årsperioden uppfördes de övriga sex Falkängshuset, tidstypiska och likformiga. Vardera husen bestod av 8 lägenheter om 1 rum och kök, vilka arbetarna fick hyra till en förhållandevis låg hyra. – I början av 1940-talet utgjorde lägenhetshyran 150 kronor för helår . När vatten och avlopp installerades 1945 höjdes hyran till 180 kronor per år.

Försök till egenahemsverksamhet
År 1901 avsöndrades ett egnahemsomårde omedelbart norr om järnvägsstationen. Man upprättade en fullständig tomtkarta med gator och gatunamn. Hela området skulle kallas Hagalund. Av någon anledning ändrades namnet till Stakeklev. De arbetare som ville bygga där skulle betala en årlig tomthyra av 5 öre per kvm. De som inte var direkt anställda vid bolaget fick dessutom betala en avgäld en gång för alla av 15 öre per kvm.

Någon byggnadsverksamhet kom aldrig i gång, så som man tänkt sig. Arbetarna hade inga pengar att bygga för. Det hjälpte inte att bolaget sänkte den årliga tomtgälden till 1 krona per tomt, ej heller erbjudandet att bolaget jämte tvenne andra skulle ikläda sig borgen för belopp intill halva byggnadskostnaden .

Bolaget skulle anlägga vägar inom området. Då ingen byggverksamhet kom igång, beslöt man ”att detta arbete skulle fortsättas blott i den mån som billiga arbetskrafter finns tillgängliga”.

Företaget fortsätter att bygga
Som ytterlige stimulansmedel uppförde bolaget 1902 en byggnad i området. Där skulle bli ett bageri. Men arbetarna hade inte råd att köpa sitt bröd. Husmödrarna fortsatte att baka brödet i bagarestugan. Redan 1904 ändrades byggnadens disposition till vävskola för de anställda. Bolaget anställde och avlönade en fröken Elsa Forsell som vävlärare.

Ännu år 1904 hade ingen arbetare anmält intresse att bygga i Stakeklev. Bolaget beslöt därför att själva bygga ett bostadshus med fyra enrumslägenheter. Till följd av rådande bostadsbrist tvingades bolaget att senare på året att ändra beslutet till fyra bostadshuset i stället för ett. Ett par av dessa hus ha under de senaste åren byggts om till tvåfamiljshus med moderna trerumslägenheter. Man beslöt också 1904 att bygga den s.k. förmansbostaden med tvenne tvårumslägenheter åt förmän vid cementfabriken. Denna byggnad lär snart komma att skatta ¨åt förgängelsen, då den bokstavligen ligger i vägen för en planerad industriväg.

Man får en påminnelse om att tiderna verkligen ändrats till det bättre, och det verkar minst sagt främmande, när man i ett bolagsprotokoll från 1905 läser att ”styrelsen lämnar kamreren medgifvande, att han med bibehållande af sin plats eger rätt gifta sig och att bosätta sig i trädgårdsflygeln vid Hönsäter”. Man vill gärna tro att protokollet är dåligt formulerat och att andemeningen är att kamreren beviljats rätt att utöver dåvarande lönen få en familjebostad, när han gift sig. Byggnaden hade tidigare varit helt upplåtits helt åt ogifta tjänstemän. Åt bolagets kassör uppfördes påföljande år en trerumsvilla invid trädgården, men kassören fick till en början enads förfoga över två rum och kök.

År 1907 träffade bolaget uppgörelse med byggmästare J. Ljung om uppförande av fyra enfamiljsvillor till ett belopp av 2 250 kronor vardera. Dessa villor placerades på spridd ställen vid sjön i det nuvarande Sjösäter. Efter diverse renoveringar är de fortfarande bebodda och friköpta.

En milstolpe
Epoken Hellekis Aktiebolag tog slut 1913. Då ingick bolaget fusion med Skånska Cementaktiebolaget. Ser vi tillbaka på Hellekis Aktiebolags verksamhet i samhälleligt avseende, måste man ge bolagets ledning ett klart erkännande för vad den gjort för arbetarnas och samhällets bästa. Som förvaltare och sedermera direktör vid Hellekis Aktiebolag anställdes 1892 Axel Stenbeck från Eds bruk. Hans årslön fastställdes till 3 500 kronor per år med skyldighet att kosthålla den ogifta kontorspersonalen, som till största delen bodde i nuvarande kamrersbostaden. Där bodde också skogsvaktare Nygren, som samma år fick en annan bostad för att lämna plats åt en kamrerare.

Direktör Stenbeck var mycket social intresserad, därtill även uppmuntrad av sin fru Gerda född Heyman. Under deras 20 verksamhetsår i Hönsäter uträttades mycket, som ännu har bestående värde. Vi skall komma ihåg att Österplana kommun hade inga som helst ekonomiska resurser, ja inget som helst ansvar för några sociala åtgärder. Långt senare blev kommunerna ålagda dylika uppgifter. Vi måste ha detta fullt klart för oss, när vi bedömer bolagets handlingar, som i själva verket innebär ett helt frivilligt åtagande. Man kan säga att det var enbart ett moraliskt och medmänskligt ansvar för de anställdas välfärd, som var drivfjädern för direktör Stenbecks och bolagsledningens handlande. Det är i våra dagar ett bedrövligt fattigdomsbevis för många av våra av dataåldern helt hypnotiserade företagsledare att de ofta sakna denna inre känsla av social t ansvar. Domen faller hårt, när deras tid är ute.

Undervisning och utbildning
Den första folkskolan vid den s.k. ”malmträdgården” kom till genom en donation. Den uppfördes 1865. Enligt överenskommelse den 1 oktober 1863 mellan Hönsäters dåvarande ägare, änkefru Maria Charlotta Hamilton, född von Hofsten och övriga arvingar efter greven Hugo David Hamilton överlämnades till Brukets blivande ägare för bildande av en skolkassa ett belopp av 5 000 Rdr Rmt, därav 3 000 Rdr var avsedda för nybyggnad och 2 000 såsom bidrag till avlöning av skollärare och till byggnadens underhåll.

Den första småskolan hade, efter det Posseska Lancasterskolan överlämnats 1892 till Medelplana församling, inrymts i lokal, som inretts i ett tidigare svinhus vid mejeribyggnaden. Från Folkskoleinspektör Belfrage hade till skolrådet ingått skrivelse med erinran om den mindre lämpliga skollokalen för småskolan. Frågan behandlades ab Hellekis AB:s styrelse. Denna ansåg det var nödigt att uppföra en småskola vid Hönsäter men ansåg inte tillräckliga skäl föreligga att enligt förslag bygga ett större skolhus innehållande lokal för både folk- och småskola samt slöjdskola och bostad för lärarinnorna. Man beslöt därför att 1898 uppföra en småskola på lämplig plats i närheten av bruket.

Skolrådet i Österplana hade år 1908 under utarbetande ett förslag att uppföra skolbyggnad närmast avsedd för mellanskolestadiet. Byggnaden skulle inrymma bostäder för två lärare och förläggas invid den befintliga småskolan vid Hällekis station. Mot detta hade Hellekisbolaget styrelse intet att erinra.

Den nuvarande centralskolan i Hällekis uppfördes under åren 1958-1959 av byggnadsfirma Emgård i Vårgårda efter ritningar av arkitektfirma Bouveng & Heineman i Skövde. Undervisningen tog sin början höstterminen 1959. Det är en fullt modern skola för låg- och mellanstadierna med erforderliga speciallokaler, barnbespisning med kök och matsal, gymnastiksal, skolkök, slöjdsal, sjukvårdsrum mm. Skolkök och matlagning för barnbespisningen har senare förlagts till Götene.

Samlingslokal
På grund av skrivelser från såväl Godtemplarna i Hönsäter som skolrådet i Österplana beslöt bolagsstyrelsen 1899 att anvisa ett belopp av ca 5 000 kronor. För uppförande av en byggnad, inrymmande lämplig lokal för gudstjänster och övriga sammankomster vid Bruket. Senare på året framlades ritningar jämte kostnadsförslag för uppförande av samlingslokal jämte läsrum för arbetare. I samma hus skull inredas bostad för en arbetare såsom tillsyningsman av lokalen. Bolagsstyrelsen godkände förslaget, ehuru kostnaden för byggnaden beräknades bliva ca 8 500 kronor. Byggnaden togs i bruk år 1901.

I läsrummet höll bolaget tre dagliga tidningar och ett par veckotidningar samt några facktidningar. Böcker anskaffades också till ett bibliotek. Detta bibliotek överlämnandes 1912 till församlingen, så att statsbidrag kunde fås. Vid kommunsammanslagningen 1952 till Kinnekulle kommun tog denna han om biblioteket.

I och med samlingslokalens tillkomst bildades år 1901 en föreläsningsförening, som sedan med några avbrott var i verksamhet till 1967. Föreningen fick ett årsbidrag på 100 kronor.

Arbetarna gjorde 1902 en framställning till bolaget om hjälp till den bildade musikkåren. Bolaget beslöt inköpa mässingsinstrument för en kostnad av ca 850 kronor samt även anvisa 100 kr per år till undervisning och anskaffande av nya noter. Bidraget utgår fortfarande men med förhöjt belopp.

Kring 1920-talet började bolaget visa rörliga bilder i Samlingslokalen någon kväll i veckan. Filmförevisningarna blev mer regelbundet ett par gånger i veckan, sedan biografägaren Rickard Källgren i Götene år 1925 övertog rörelsen. Han höll på till slutet av 1950-talet, då Hällekis Folkets Hus-föreningen tog vid. Biografföreställningarna i Samlingslokalen upphörde den1 april 1960, då de flyttade över till då färdigställda Folkets Hus.

Samlingslokalen användes numera i minskad utsträckning.

Folkets Hus
Redan år 1938 skänkte Skånska Cementaktiebolaget en tomt till Folkets Husföreningen för uppförande av ett Folkets Hus. Först i slutet av 1950-talet hade man lyckats skapa ihop så mycket pengar, att man med hjälp av statliga och kommunala bidrag vågade sig på att sätta igång byggandet. Skånska Cementaktiebolaget skänkte 50 000 kronor till inventarier.

Diakoni
Diakoner har vid ett par tillfällen verkat i samhället. Första gången var ett par år i början av 1910-talet. Det var Hellekis Aktiebolag, som då anställde en diakon. Andra gången var 1940-1943. Då anställde Skånska Cementaktiebolaget en diakon Gunnar Svedlund och efter honom Axel Johansson. De verkade särskilt som ungdomsledare. En scoutkår bildades. Den var rätt livaktig under några år. Syster Karin verkade några år som ledare för en kvinnlig scoutrörelse.

Frikyrkor
I Hällekis finns två livaktiga frikyrkoförsamlingar. Den äldsta är baptisterna tillhörande den s.k. Örebromissionen. Senare kom pingströrelsen, närmast som en utbrytning ur baptistförsamlingen. Båda ägde fastigheter med predikolokaler i Sjösäters egnahemsområde.

Hushållsskola
Redan 1904 väcktes förslag om inrättande av skolkök och hemslöjd med konstvävnad. Bolagsstyrelsen fann förslagen beaktansvärda. Beträffande vävskola har tidigare nämnts, att det 1901 uppförda bageriet i Stakeklev inte rönt någon uppskattning. Byggnaden omändrades nu till vävskola med anställd vävlärarinna. Angående skolköket så uppsköts denna fråga.

Bolagsförvaltningen anmälde för styrelsen att det under hösten 1911 i gamla småskolelokalen vid Hönsäter pågått en kurs i ett vandrande skolkök, som omfattats med intresse av arbetarna. Styrelsen beslöt samma år att inrätta en hushållsskola och för ändamålet uppföra en byggnad enligt uppgjord ritning. Byggmästare J. Svensson i Skara åtog sig uppförandet för 19 500 kronor. Byggnaden togs i bruk 1912. Efter några år övergick verksamheten till matbespisning för bolagets anställda ungkarlar. Denna verksamhet pågår ännu.

Sjukstuga
Under åren 1906 och 1907 grasserade en omfattande difteriepidemi vi Hönsäter och trakten däromkring. Under vintern hade inträffat 40 fall. Då 22 st. låg sjuka på en gång, hade den stora samlingslokalen måst användas som sjuksal och ett par sjuksköterskor samt läkare anskaffades. Medan difteriepidemin fortfarande grasserade 1907 räknade man till 1136 fall, varav 11 med dödlig utgång. I detta läge beslöt bolagsstyrelsen att anställa en sjuksköterska i bolagets tjänst samt att vid Hönsäter under året uppföra en sjukstuga.

Sjukstugan är ännu i bruk. Förutom brukssköterskans dagliga mottaggningar har under flera decennier även funnits läkarmottagning en gång i veckan. Bruksläkare har varit dr. Lindencrona i Mariestad, provinsialläkare Fritiof Bergsten, Götene och f.n. doktor Helge Schirmer, Götene. Närmast efter dr. Bergsten tjänstgjorde dr. Kreuger, Götene.

Några år i början av 1940-talet hade tandläkare Erik Nykvist mottagning i sjukstugan en gång i veckan.

Barnmorska
En kommitté hade bildats 1907 för ordnande av gemensam barnmorska för socknarna Österplana, Medelplana och Västerplana. Efter många funderingar kom man till att bostaden för denna borde läggas i närheten av Hönsäter, där större delen av befolkningen bodde. Kommittérande vände sig därför till Hellekisbolaget med anhållan att bolaget ville uppföra en lämplig bostadsbyggnad vid skogvaktarebostället Kråkelund. Styrelsen beslöt att uppföra en dylik byggnad där under nästa år. Byggnaden skulle kallas Kråkebo men folkhumorn förnekade sig inte, när den ändrade namnet till ”Storkebo”. Den sista barnmorskan, fru Aronsson, flyttade 1936 och då blev bostaden upplåten åt en förman vid fabriken

Handel och hantverk
Arbetarna vid Hönsäter hade 1907 begärt bolagsstyrelsens medverkan för att få lämplig lokal för en Kooperativ Handelsförening i Hönsäter. Styrelsen beslöt uppföra en magasinsbyggnad på vävskolans tomt såsom tillfällig lokal. Denna handelslokal blev dock mera än tillfällig. Först i mitten av 1920-tal fick man en egen byggnad i Stakeklev. Över affärslokalerna inreddes bostad åt en föreståndare. År 1948 flyttade man till en ny affärsfastighet. Den ligger vid sidan om den affärsfastighet, som Cementbolaget byggt 10 år tidigare.

Går man längre tillbaka i tiden finner man den första handelsboden i Hönsäter kom till 189, då bolagsstyrelsen beslöt flytta handelsboden vid Hellekis säter till mejeribyggnaden vid Hönsäter. Rörelsen utarrenderades den 13 oktober 1893 till handlare C.J Andersson från Jungsskola. Senare handelsmän där blev bröderna Karl och Johan Sahlström samt Birger Bengtsson.

Samtidigt ansökte man hos Kungliga Befallningshavande att få ordna torgdagar en och två dagar i månaden vid Hönsters damm, på den plats som ännu kallas torget. Torgdagarna fortlevde till långt in på 1930-talet.

Den förut nämnda affärsfastigheten, som Cementbolaget byggde 1938 mitt för Brukshushållet, kompletterades 1945 med en filial i Sjösäters egnahemsområde. I denna byggnad inreddes även en bostadsfastighet åt en skräddare. I stora affärshuset hade funnits en konfektionsaffär, som blivit nedlagd 1945. Sedan fanns skräddare i Hällekis till oktober 1955. I stora affärshuset finns också en frisörsalong, där frisörer från Götene eller Lidköping till för några år sedan hade öppet en och två gånger i veckan. Nu är lokalen upplåten åt damfrisörska. I källaren finns en lokal som fram till 1950 användes för fiskförsäljning. Filialen upphörde 1962 liksom den där inredda mjölkaffären.

Ett charkuteri startades i början av 1920-talet i Stakeklev av slaktaren Knut Odh. Efter överlåtelsen 1950 till Ingvar Söderström fortlevde denna rörelse till april 1956.

Den första egna fastigheten, som byggdes i Sjösäter, uppfördes av skomakaren Hilmer Johansson år 1931. Han hade skomakeriverkstad där till fram till på 1960-talet.

Bageri med konditori och kafé har också funnits i Sjösätersområdet från 1937 till slutet av 1950-talet.

Som synes finns inte många serviceanordningar kvar i Hällekis samhälle. Men Folke Perssons kiosk i den 1898 uppförda småskolan är en värdefull tillgång, som kom till på 1950-talet.

Järnvägsstationen är numera obemannad och kommunikationerna dåliga. Posten finns kvar och har på senare år ordnat med lantbrevbäring även inom samhället. Telefonstationen har upphört efter automatiseringen. En talhytt har uppsatts vid kiosken. Polisstationen i mejeribyggnaden upphörde 1 jan 1965.

Åldringsvård
Direktör Stenbeck anmälde 1909 för bolagsstyrelsen att svårighet under sista tiden uppstått att tillfredsställande ordna fattigvården vid Bolaget. Styrelsen beslöt året därpå, att ett försörjningshem skulle uppföras för en beräknad kostnad av 20 000 kronor. Denna byggnad är nu borta, då vården om de gamla nu sker genom kommunens försorg vid Kinnesäters ålderdomshem i Gössäter.

År 1948 uppförde Österplana kommun ett pensionärshem i Hällekis. Det var ett av de första pensionärshemmen i trakten. Det innehöll 16 lägenheter om ett rum med kök eller pentry samt en dubblett åt föreståndarinnan, som även verkade som hemsyster.

Med Götene kommuns medverkan byggde Cementbolaget om ett av radhuset i Sjösäter till pensionärshem, som stod färdigt nyåret 1970. Det andra radhuset kommer även att ombyggas på likartat sätt genom kommunens försorg. Vi får då totalt 12 enrumslägenheter med kök, badrum samt ett rum i källaren i radhusen.
Bad- och tvättinrättning
Den av de flesta kanske allra mest uppskattade serviceinrättningen i Hällekis är den tvätt- och badinrättning, som Cementbolaget lät uppföra i Sjösäter år 1944-45. Lyckligtvis finns den ännu kvar. Hit kunde husmödrarna gå med sin tvätt t.ex. på morgonen och efter några timmar komma hem igen med tvätten torr och manglad, färdig att lägga in i linneskåpet. De fick själva hjälp till vid tvättmaskinerna men fick hjälp med varmmangeln. I andra delen av byggnaden finns karbad samt bastu med en liten bassäng.

En återblick
Ser man tillbaka på vad som hänt i Hönsäter på Hellekis Aktiebolags tid, borde man inte kunna anklaga bolaget för att det inte efter måttet av sina ibland rätt knappa resurser gjort vad det kunnat för att göra tillvaron så dräglig som möjligt för sina anställda. Man hade inte så mycket att röra sig med på den tiden, varken den ene eller den andre. Fortfarande levde man i det gamla feodalsamhället, där det fanns ett markerat avstånd mellan över- och underordnade. Att bokstavligen stå med mössan i hand, när man talade med chefen, föll sig närmast naturligt. Någon direkt känsla av förnedring tror jag inte man hade, men däremot respekt och ödmjukhet, i sig själv klädsamma dygder som tveklöst drevs för långt. Pengar hade börjat bli lite mer allmänt förekommande än under alunbrukets tid. Då betalades det mesta arbete i natura. Arbetsgivaren lämnade den anställde i avräkning: spannmål, ärter, salt sill, träskor och brännvin. I gamla räkenskaper ser man att det inte var små kvantiteter brännvin per år, som delades ut som lön vid extraarbete. På lördagskvällen bildades det små gäng, som pokulerade kring en brännvinskagge. I allmänhet gick det fredligt till, på sin höjd blev man sentimental. Det berättas om en kalkbas Bergman, en kalkarbetare Sandberg och någon till, att de satt en lördagskväll i kalkgruvan och festade. När gubbarna var så där lagom dimmiga, lystrade plötsligt Sandberg till. – Han hölls för att vara en liten spjuver. – Kyrkklockorna i Forshem ringde till helgmålsbön. ”Hör ni kyrkklockorna”, frågade Sandberg. ”Jo, det gjorde gubbarna. ””Men hör ni vad dom säjer?” ”Nää, sa gubbarna. ”Men hör ni inte att dom säjer: Bätt-ra dej Berg-man, bätt-ra dej Berg-man”. – Ja, verkligen. Rörda till tårar föll gubbarna varandra om halsen och lovande varandra dyrt och heligt, att aldrig mer ta en sup. – Hur det gick nästa lördag berättar inte historien. Möjligen gick man i smyg till Adam och Eva i Skrivaregården i Kinne Kleva. Där såldes det brännvin.

I mitten av 1800-talet grasserade den fruktade koleran i Lidköping med omnejd. Vi den tiden befann sig två arbetare från Hönsäter, Karl Höök i Digrastugan och Fernlund i Grönelid på en liten utflykt till Lidköping. Där träffande de en kringvandrande värmlänning, som kallades Värma-Petter. De följdes åt alla tre på väg hem till Hönsäter, något glada i hågen. När de kom till en a de många stugor, som stod öde i pestens spår, gick de in och försåg sig med lite kläder som hängde på väggen. – Någon dag efter hemkomsten insjuknade männen och dog i kolera. Sjukdomen var så pass fruktad, att männen inte fick begravas på kyrkogården, dit m ånga människor gick. Deras begravningsplats blev på Högebo gärde i södra gränsen av den s.k. Grönegatan ungefär mitt för torpstugan. Bara det att forsla dem dit blev ett svårt problem för deras arbetsgivare, greve H.D. Hamilton på Hönsäter. Nu hade emellertid ett par personer vid Hellekis hamn tidigare dött i kolera och begravts på Medelplana kyrkogård. Skjutsen dit hade utförts av en stenkörare i Hall vid Hellekis hamn, som kallades ”Bocka-Per”. Han åtog sig även denna körning mot ett par rejäla supar. – När skjutsen kom mitt för grevens kök på Hönsäter, det vette utåt vägen på den tiden, fick ”Bocka-Per” arvodet serverat på en långskaftad bakungsgrissla. Man vågade för smittorisken inte komma för nära vagnen. Kring graven sattes det upp ett ”skihag”, som numera är borta.

Ja, så berättar traditionen. I kyrkböckerna är man lite mer kortfattad. Till en statistik uppgift har fogats: ”Asiatisk Colera utbröt vid hemmanet Lilla Grönelid inom Österplana församling i början av november 1853 uti vilken sjukdom tre personer inom församlingen, varav en kringvandrande arbetare från Vermland, allmänneligen kallad Verma-Petter, vilken till ovannämnda hemman medfört smitta från Lidköping, avledo”.

Men det fanns naturligtvis också glädjeämnen på den tiden. Varje jul bjöd greven folket på juldans med brännvin. Hur många som deltog är obekant, men i allmänhet gick det åt fem kannor brännvin, d.v.s ca 13 liter.

Om somrarna dansades på Djurgårdslogen till fiol och dragspel av egna musikanter. Midsommarafton ordnade man till med ringdans på torget kring en nylövad majstång. Denna stång fick sedan stå kvar med torra löv till nästa midsommar. Med tiden blev stången murken i rotändan.

Så hände sig en midsommar att stången föll omkull och slog av benet på en alunbruksarbetare vid namn Kruuse, så att han fick forslas till lasarettet i Lidköping. Detta var ju en tragisk episod i midsommarfirandet, men dansen fortsatte i alla fall. Man och man emellan viskades det att nu fick Krusen åtminstone lite straff för att han röjt ur vägen en förhatligt förman vid det alunbruk han kom ifrån. Denna episod berättades för mig ett tiotal år sedan av numera avlidne Frits Wikström, vilkens förfäder i flera led var infödda hönsätersbor. Det dök då upp i mitt minne att 20 år tidigare vid ett besök på Latorps gård vid Örebro, vilken ägdes av Cementbolaget, förvaltaren där hade berättat att på alunbrukets tid i Latorp skulle ha inträffat en makaber händelse. På bruket hade man en pannmästare, som var långt ifrån omtyckt av arbetsfolket, vilket han ofta trakasserade på olika sätt. Många gånger hade arbetarna resonerat sinsemellan om hur man skulle kunna bli kvitt honom. – Så en dag hade det hänt. Pannmästaren var borta och även en arbetare hade försvunnit. Ingen visste vart. Först på hösten, när man tömde det stora lutkaret, hittade man pannmästaren där. – Men arbetaren var fortfarande försvunnen. Man anade sambandet och trodde att han rymt till Norge, såsom brukligt var, när man ville undkomma lagens arm.

Skånska Cement AB
Det var att efter den tidens förhållanden rätt välordnat brukssamhälle, som Cementbolaget tog över från Hellekis Aktiebolag, naturligtvis kunde mycket ha blivit bättre, bostadsförhållanden, vägarna för att nämna ett par exempel. Men det skulle dröja 20 år, innan Cementbolaget utförde något mer väsentligt ur samhällssynpunkt.

Bostadsbristen tvingades man dock att göra något åt. Så byggdes år 1915 de s.k. ”Landshövdingehusen” i Stakeklev och två andra arbetarbostäder där, samt de två bostadshuset i Falkängen närmast järnvägsstationen. Namnet Landshövdingehus är lånat från Göteborg. Där är marken flerstädes besvärlig att bebygga på grund av flytlera. På sin tid bestämde därvarande landshövding, att viss bebyggelse endast fick göras med hans medgivande och högst i två våningar, varav den nedre i sten och den övrigt trä för att husen inte skulle bli för tunga på den dåliga markgrunden. Dessa licenshus kallades därför Landshövdingehuset. – I Stakeklev är grundförhållandena ingalunda dåliga, tvärtom, då sandstensberget nästan går i dagen. Men hustypen är landshövdinghusens. De ansågs på sin tid mycket moderna. I ett större uppslagsverk, tryck t år 1920, är de avbildade och försedda med texten: ”Moderna arbetarbostäder i Hellekis”. – Tänk, att en bostad om 1 rum och kök utan källare kunde år 1920 kallas för modern, trots avsaknaden av vatten, avlopp och värmeledning för att bara nämna några nutidens fundamentala bostadskrav.

För övrigt stod byggnationen still fram till ingången av 1930-talet. Då byggdes cementfabriken om, 1931-32, samt utvidgades till dubbel kapacitet 1935-36. Under mellantiden byggdes Hönsäters hamn om. Vägen genom samhället från Hönsäters gård till järnvägen förbättrades till en ”Sandwich-väg” genom beläggning med betong år 1934.

Nu började också önskemål om mera tidsenliga bostäder göra sig påträngande bland bolagets anställda. Man drömde om ett eget hem i en liten villa.

Cementbolagets disponent, Nils Danielsen, fann då att bästa lösningen var att med bolagets hjälp skapa ett egnahemsområde. Då blev det möjligt tillgodose önskningar om bättre bostäder. Utrymme kunde även beredas för hantverkare och yrkesmän, som ville slå sig ner i samhället, som saknade skomakare, skräddare, bagare, kaféidkare, snickare osv. av det som kallas samhällsservice.

Ett område vid Sjöråsviken om 29 hektar avstyckades 1932 till 107 tomter. Området fick namnet Sjösäters egnahemsområde. Tomterna blev ganska stora, i allmänhet omkring 1 500 kvm. Tomtpriset sattes till 75 öre per kvm. Cementbolaget ordnade gator, vatten-, avlopps- och elledningar samt gatubelysning, något som dåvarande Österplana kommun varken hade resurser eller skyldighet att åta sig. På disponent Danielsens initiativ bildades Hellekis Egnahemsförening med uppgift att ordna egnahemslån åt dem som ville bygga.

År 1936 fanns det inom egnahemsområdet 28 bebyggda tomter. Men det såg ut som om byggnadsverksamheten skulle stagnera. Cementbolaget gick då in för att bygga åtta enplansvillor med en bostadsyta v ca 60 kvm uppdelade på två rum och kök med källare under hela huset. De försågs med dåtidens moderna bekvämligheter, vatten, avlopp, värmeledning och wc. Villorna överläts sedan helt färdiga till spekulanter mot statligt egnahemslån och ett 10-årigt amorteringslån hos bolaget. Priset var med tom ca 7 000 kronor.

När andra världskriget bröt ut fanns inom egnahemsområdet 45 bebyggda tomter. Byggnadsverksamheten minskade givetvis och låg nästan helt nere under krigsåren. Cementbolaget byggde dock tre tjänstemannavillor, två radhus, s.k. övergångshus och dessutom år 1944 en fullt modern bad- och tvättinrättning, där anställda kunde få tvätta under ledning av bolagets föreståndarinna. Kostnaden för tvätt och varmmangling inkl. tvätt medel sattes till 25 öre per kr tvättkläder, ett pris som under årens lopp höjts till det dubbla.

De båda radhusen innehöll vardera 6 enrumslägenheter med kök och källare. Värmeledning ordnades för varje lägenhet med kökspanna. Radhusens tillkomsthistoria är ganska unik och signalerades på sin tid i pressen som efterföljansvärd. De byggdes som s.k. övergångshus och var som sådana avsedda för nygifta. Hyran sattes lågt, kallhyra 12 kronor per månad. Men utöver hyran skulle hyresgästen hos bolaget avsätta ett sparkapital av 30 kronor per månad att förräntas med 5 % vilket var högre än gällande insättningsränta i bank. Hyrestiden var högst fem år. Då borde sparkapitalet utgöra en god grundplåt för byggandet av ett eget hem. Detta var lång innan bankerna började med sitt lönsparande.

Under krigsåren uppföres i Sjösäter 6 sk. Barnrikehus i Österplana kommuns regi med förmånliga statliga lån samt fem andra egna hem

Efter krigsslutet bromsades egnahemsbyggandet upp av rådande byggreglering. Först med tillkomsten av 1948 års egnahemslåneförordning stimulerades byggnadsverksamheten mera påtagligt och 1956 var alla de 100 byggbara tomterna i Sjösäters egnahemsområde bebyggda. Detta år anlades ett nytt egnahemsområde söder om det gamla. Det kallade Hönsäters egnahemsområde. Arkitekten Lennart Tham upprättade tomtplanen med drygt 50 tomter. Tomtpriset fastställdes till 2:50 kronor per kvm, eller samma pris som Kinnekulle kommun tillämpade i Gössäter. Även anslutningsavgiften följde kommunens taxa. Efter något år ökades bolagets subvention till egnahemsbyggarna till 8 000 kronor per fastighet. Detta område är nu också fullbyggt. I fortsättningen kommer byggnadsverksamheten ske genom Götene kommun, som av bolaget förvärvat tomtmark och planlagt ett nytt område söder Hönsäters egnahemsområde, men skilt från detta av ett grönområde.

Vatten- och avloppsnätet i Hällekis samhälle kommer att av Götene kommun successivt upprustas och delvis ersättas med nya ledningar. En ny och större vattenreservoar kommer att anläggas något högre upp mot landsvägen än den gamla, varigenom ett bättre självtryck för vissa delar av samhället. Exempelvis kan den av Cementbolaget anlagda idrottsplatsen vid Folkets Hus inte f.n. inte få tryckvatten, då den ligger för högt i förhållande till vattenbassängen.

Låt oss så sluta denna redogörelse för Hällekis Brukssamhälles tillkomst och utveckling med en liten solskensberättelse om en man, vilkens liv och verksamhet ligger oss på något särskilt sätt ganska nära. Jag tycker han är ett utmärkt föredöme och en god representant för det arbetande folket. Hans namn var Lars Johan Lövgren född 1844 och död 1924. Lövgren var från början kalkbrännare vid Hönsäter, men sedan cementfabriken kommit till i början av 1890-talet flyttades hans arbetsplats dit. Från hans lilla stuga i det nuvarande egnahemsområdet vid sjökanten ledde då en liten stig till cementfabriken. Stigen gick genom tät granskog. På ett ställe fanns intill stigen en lucka i granskogen, vars grenverk bildade en tät berså. Då Lövgren var en mycket gudfruktig man – han kunde sin bibel nästan utantill så blev denna berså hans dagliga bönekammare på väg till och från arbetet. Han tackade Gud för hälsans gåva, livets nödtorft, goda kamrater och mera sådan.

Då Johan var mycket barnkär, föll det sig naturligt för honom att varje söndag samla barn omkring sig. I denna krets verkade han i många år som söndagsskollärare. Söndagsskolan höll han i Samlingslokalen eller sommartid ute i det fria utanför sin lilla stuga. Varje år avslutades med en söndagsskolfest, då barnen bjöds på saft och kakor. För ändamålet fick han pengar på en insamlingslista bland arbetskamraterna.

Men ett år hade han ovanligt många barn i sin söndagsskola och de insamlade medlen tycktes inte vilja räcka till. Han vände sig till en arbetskamrat med sina bekymmer och sin tanke att gå till disponenten och be om ett bidrag. Detta avrådde kamraten honom bestämt ifrån för ”du blir säkert körd på dörren”. Disponent Hillfors var en man med stor pondus och respekt. Men Lövgren gick några dagar och grubblade och funderade. Han tänkte på alla sina söndagsskolbarn, på söndagsskolfesten, som kanske inte skulle bli av. – Till sist hade han dock fattat sitt beslut. Han knackade på disponentens kontorsdörr.

”Stig in”, hördes en barsk stämma inifrån. Lövgren steg på och stannade innanför dörren med en djup bugning och mössan i hand. Borta vid skrivbordet satt disponenten fördjupad i några papper. För Lövgren verkade det en evighet, innan disponenten lyfte blicken och såg på honom.

”Nå, vad vill Lövgren?” frågade han. Lövgren stod kvar vid dörren och berättade om barnen, söndagsskolfesten och sina bekymmer för den. När Lövgren slutade, hade disponent Hillfors redan tagit fram sin plånbok och räckte en femkronorssedel mot Lövgren med orden: ”Lövgren gör en god gärning, som kräver sin belöning. Tag den här, barnen ska ha sin fest”. Under disponentens barska attityd fanns det ett varmt hjärta. Lövgren blev helt överväldigad. Tankarna virvlade runt i hans huvud, barnen, festen och en hel femma. Han som var så tacksam för varje 25-öring.

Lövgren lär själv ha berättat hur han iden stunden var gripen av en så översvallande glädje, att han inte visste, hur han skulle kunna nog tacka för sedeln. Av rörelse fick han bara fram: ”Tack, snälla disponenten för den stora gåvan. Jag skulle så gärna vilja ta disponenten i hand och tacka ordentligt”. – ”Och” berättar Lövgren sedan för kamraterna ”tänk, det fick jag”.

Många i Hällekis minns ännu gubben Lövgren många har gått i hans söndagsskola. Den yngre generationen har måhända lite svårt att riktigt sätta sig in i förhållandena på Lövgrens tid. Trots att det inte är så länge sen. Alla ha vi dock mycket att lära av gångna släktens trohet och pliktkänsla, förnöjsamhet, glädjeämnen och tacksamhet.

Källa: Artur Anderssons uppteckningar

NamnOrt/SockenSortÖvrigtAnnat namnKartposition
Affärshuset i HällekisHällekisAffärAffärshuset
Bad och tvättinrättningenHällekisBad o tvätt
Betel HällekisHällekisTidigare frikyrkaBetel i Hällekis58.62794, 13.44687
BjörkuddenHällekisVillaBjörkudden58.63182, 13.44347
Borgvägen 6HällekisVillaBorgvägen 658.63117, 13.43385
Byggena i HällekisHällekisArbetarbostadByggena, Hönsätersvägen 4-658.62654, 13.42967
Falkängen HällekisHellekisArbetarbostäderFalkängen58.62884, 13.43830
Falkängsvgen 2HällekisVillaFalkängsvägen 258.63052, 13.43516
Folkets HusHällekisSamlingslokalArtikel finnsFolkets hus58.631785, 13.438355
Gransäter GössäterHällekis, GössäterVillaGransäter, Engelska villan58.610126, 13.441615
Hellekis SäteriHällekis, HelekisGårdHellekis säteri58.61955, 13.38721
HönsäterHällekisSlott, mflArtikel finnsHönsäters säteri58.62541, 13.42590
Hönsäters kapellHällekisKyrka, kapellHönsäters kapell
Hönsäters ålderdomshemHällekisÅlderdomshemRivetHönsäters ålderdomshem58.61972, 13.42906
Hönsätersvägen 5HällekisTorpBasebo, Förmansbostaden, Hönsätersvägen 558.62807, 13.43038
Hönsätersvägen 7HällekisVillaTrynebo, Hönsätersvägen 758.62833, 13.43087
Idas stugaHällekisTorpRivetIdas stuga58.628494, 13.432407
IngengörsbostadenHällekisVillaIngengörsbostaden, Kapellvägen 1 Hällekis58.62460, 13.42295
Junibacken Solhem Törnsäter 2:16GössäterVilla, tidigare vävskolaJunibacken, Törnsäter 2:16. Ledsängen 1 Hällekis58.61741, 13.46000
Järnvägsstationen i HällekisHällekisJärnvägsstationHällekis58.63024, 13.43300
KamrerbostadenHällekisVillaNy bild saknasKamrerbostaden58.62462, 13.42293
KasernHällekisArbetarbostadRivetKasern
KassörsbostadenHällekisVillaRivetKassörsbostaden
KooperativaHällekisAffär, HandelsbodSe affärshusetHällekis Kooperativ
Ledsängen torp under HönsäterHällekisTorpLedsängen, Fillerfarastugan, Österbergs stuga58.624266, 13.449495
Ljunggrens stugaHällekisTorpBortaLjunggrens stuga58.635081, 13.434021
Ljungs stugaHällekisTorpFöreningensLjungs stuga58.627507, 13.431257
Lokalen i HällekisHällekisSamlingslokalLokalen Hällekis58.629569, 13.433685
MejerietHällekisBostadshus, f.d. MejeriMejeriet Hällekis58.625607, 13.427498
PensionärsbostäderHällekisBostadshusPensionärsbostäder
RobogårdenHällekisGårdRuin bilder saknsRobogården
RötternaHällekisTorpÖde/Bilder saknasRötterna
SjukstuganHällekisSjukstugaRitning finns
SjöråsHällekisVillaSjörås
Stakes väg 34HällekisBanvaktstugaStakes väg 34, Sjörås f,d banvaktarstugan58.62745. 13.44740
Sjörås kvarnHällekisKvarn ruinSjörås kvarn58.627323, 13.453210
Sjösäter 1:14 Stenbacksvägen 10HällekisVillaSaknas gammal bildStenbacksvägen 10
Sjösäter 1:54 Stenbacksvägen 5HällekisVillaStenbacksvägen 5, Sjösäter 1:5458,63092, 13.13.44641
Skara kyrkaHällekisArbetarbostadFinns inte kvarSkara kyrka58.627365, 13.426789
SkogenHällekisTorpHagen, Skogen58.630147, 13.466341
SkoghemHällekisTorp, backstugaSkoghem58.632241, 13.465515
Skola Folkskolan fdHällekisSkolaSamlade skolkort från Hällekis
Skolan första småskola i HellekisHällekisSkola
Skolan Hushållskolan i HällekisHällekisSkolaHushållsskolan58.62877, 13.43141
Skolan i Hellekis mellanskolanHällekisSkola
Skolan småskolan i HellekisHällekisSkolaSmåskolan
SkrämboHällekisArbetarbostadInget kvarSkrämbo
Slakteriet i HällekisHällekisSlakteriBorta
SmedjanHällekisSmedjaGammal bild saknasSmedjan58.628019, 13..429281
StakeklevHällekisArbetarbostadStakeklev
Stakeklevsvägen 1HällekisVillaStakeklevsvägen 158.63070, 13.43368
Stakeklevsvägen 3HällekisBostadStakeklevsvägen 358.63059, 13.43243
Stakeklevsvägen 6HällekisBostadStakeklevsvägen 658.63088, 13.43810
Stakes väg 46HällekisVillaStakes väg 4658.620709, 13.45168
Stenbacksvägen 17HällekisVillaFlyttadStenbacksvägen 17
Thorstenssons
58.62801, 13.44874
SvanrödjanHällekisTorpUppgifter saknasSvanrödjan58.60621, 13.45974
SyltenHällekisArbetarbostadSylten58.63068, 13.43451
Torpet vid tegelbruketHällekisTorpEj existerandeTorpet vid tegelbruket
VennerlindstorpHällekisTorpDigrastugan, Vennerlindstorp58.629259, 13.442705
ViksnäsHällekisTorpWiksnäs, Viksnäs58.635090, 13.438211
BruksmuseetHällekisMuseumBruksmuseum
Possiska LancasterskolanHällekisSkola
Bärsas kiosk HällekisKioskArtikel finnsBärsas kiosk58,62948, 13.43257
Stenbacksvägen 9HällekisVillaSjövik, Stenbacksvägen 9, Sjösäter 1:5658.63004, 13.44709
Sjövägen 1 HällekisHällekisVillaSjövägen 158.62925, 13.45175
Kvarnvägen 4HällekisVillaKvarnvägen 458.62660, 13.45091
SkagebergSkagen HällekisVillaSkageberg58,59782, 13.43711
RosenbergSkagen HällekisVillaRosenberg58.60489, 13.44001
VillabergSkagen HällekisVillaVillaberg58.59609, 13.43224
TaborkapelletHällekis, Stenbacksvägen 4Kyrka, VillaTaborkapellet58.63061, 13.44662
Kvarnvägen 8 HällekisVillaKvarnvägen 858.62642, 13.45160
Sjösätersvägen 25HällekisVillaSjösätersvägen 2558.62883, 13.44533
Sjösätersvägen 17HällekisVillaSjösätersvägen 1758.62942, 13.44329
Sjövägen 2HällekisVillaSjövägen 258.62915, 13.45152
Sjövägen 8HällekisVillaSjövägen 858.62910, 13.45239
Stakes väg 33HällekisVillaStakes väg 3358.62753, 13.45084
Stakes väg 27HällekisVillaStakes väg 2758.62763, 13.44892
Stakes väg 35HällekisVillaStakes väg 3558.62768, 13.45157
Stakes väg 38 HällekisHällekisVillaStakes väg 3858.62711, 13.44913
Vigge Engblads Cykelverkstad HällekisHällekis, FalkänenVerkstad, BageriVigge Engblads Cykelverkstad, Kinnekulles bageri o Delikatesbröd58.63047, 13.43666
Kvarnvägen 6 HällekisVillaKvarnvägen 6 Hällekis58.62655, 13.45125
Kvarnvägen 2HällekisVillaKvarnvägen 2 Hällekis58.62684, 13.45045
Sjösätersvägen 15HällekisVilla, affärSjösätersvägen 15 Hällekis, f.d klädesaffär58.62960, 13,44264
Sjösätersvägen 8HällekisVillaSjösätersvägen 858.62993, 13.43943
Sjösätersvägen 23HällekisVillaSjösätersvägen 2358.62896, 13.44485
Sjösätersvägen 27HällekisVillaSjösätersvägen 2758.62866, 13.44577
Stakes väg 42HällekisVillaStakes väg 4258.62700, 13.45165
Stenbacksvägen 8HällekisVillaStenbacksvägen 858.6304318, 13.445923
Sjösätersvägen 24HällekisVillaSjösätersvägen 2458.62881, 13.44321
Sjösätersvägen 12HällekisVillaSjösätersvägen 1258.62966, 13.44035
Stenbacksvägen 12HällekisVillaStenbacksvägen 1258.62960, 13.44719
Stakes väg 32HällekisVilla, affär, skrädderArtikel finnsStakes väg 32, nya handelshuset58.62925, 13.44476
PIzzeria HällekisHällekisPizzeriaPIzzeria Hällekis58.62912, 13.43284
Sjöråsvägen 14HällekisVillaSjöråsvägen 1458.63025, 13.44258
Stakes väg 29HällekisVillaStakes väg 29, Sjösäter 1:6958.62752, 13.44939
Stakes väg 25, HällekisHällekisVillaStakes väg 25, Hällekis58.62773, 13.44802
Kärrgården torp underHällekisTorpTorp under Kärrgården
Stakes väg 44 HällekisHällekisVillaStakes väg 4458.62715, 13.45157
Solberga, Skagen HällekisHällekis, SkagenVillaSolberga, Skagen58.60426, 13.44051
Högalid, SkagenHällekis, SkagenVillaHögelid, Skagen58.60239, 13.43983
Anneberg,SkagenHällekis, SkagenVillaAnneberg,Skagen58.59584, 13.43203
Sågen i Hällekis, Sjörås sågverkHällekisSågverkFinns ej kvarSågen i Hällekis, Sjörås sågverk58.62566, 13.45797
Cementa HällekisHällekisCementfabrikEj i driftCementa, Skånska Cement58.63001, 13.43255