Alehagen2018-01-24T16:52:17+00:00

Alehagen

Torpet var beläget på höger sida ca 300 från vägen till Österplana efter korsningen till Högkullen

Karta

Artiklar och berättelser

Bildgalleri

  • Alehagen Österplana, foto: Freddie Wendin 2008
  • Alehagen Österplana, foto: Freddie Wendin 2008
  • Johan Severin Olsson, Ahlehage

Om Alehagen

Första gången Alehagen förekommer i husförhörslängderna är i längden 1850-60. Då flyttade det nygifta paret Pehr Jonsson och Stina Cajsa Johansdotter in år 1858. Före giftermålet var de tjänstefolk på Prästgården i Österplana. Stina Cajsa kom att i bygden och vida omkring gå under namnet “Alehagesa”. Hon var en s.k. klok gumma, samlade och torkjade allehanda örter, av vilka hon gjorde mediciner och salvor. Här nedanför finns anteckningar som gjorts i samband med interjvu av Arthur Andersson och sonen Anders

Torpet Alehagen och ”Alehagesa”
På Örnekulla Sörgården i skogskanten till Stenåsen och i gränsen till Örnekulla Nolgården låg torpet Alehagen. Torpet är rivet för åtskilliga år sedan, men namnet lever fortfarande kvar i byggde tack vare ”Alehagesa”.  Så kallades allmänt torparehustrun, som bodde där under senare delen av 1800-talet. Egentligen hette hon Stina Kajsa Jonsson, född Wennerlind i Hönsäter år 1832. Hennes man hette Per Jonsson, som var född i Skarstad 1833, till yrket ursprungligen skräddare. Han dog i mitten av 1870-talet i lunginflammation, som han enligt sonen Anders Persson född 24 september år 873 ådragit sig vid beordrat arbete på byggandet av Österplana nya kyrka.

Efter makens död fortsatte hustrun att bruka torpet. Detta var ganska litet men kunde med hjälp av skogsbete föda en ko. Att korna fick beta i skogen var vanligt på den tiden. Det magra betet främjade naturligtvis inte någon högre mjölkproduktion. Det gällde för såväl folk som fä att i första hand söka klara livhanken. I fähuset fanns utom båsplats för kon även kn kalvkätte. Mestadels liten men lagom stor för en liten gris. Men när grisen blivit större och ville vända sig i kätten hade han kommit på knepet att liksom höja huvudet under kroppen. Då kunde den vända sig.

Även stugan var liten och trångbodd. Familjen hade åtta barn, som växte upp där. Ett barn hade dött i späd ålder 1858. Alla måste tidigt hjälpa till med familjens försörjning.

Sonen Anders har berättat hur han hjälpte vallaren på heden, som hette Sandberg och ibland hjälpe han bonden Lars på Örnekulla Sörgården att valla får. Det är om denne Lars på Sörgården som Anders berättar, när han vill framhålla den tidens orättvisor. Han tyckte det var höjden av orättvisa att, när
Anders och tjänstefolket satt ute i köket och åt sill och potatis, så satt Lars själv inne i salen och ”smorde kråset” med plättar. ” Bönderna unnade inte de fattiga ett färn”, sa Anders. – Inte långt från Alehagen men andra sidan landsvägen mitt för den s.k. Venavallen finns ett litet stycke samfälld mark. Marken hade vid laga skifte år 1843 undantagits såsom en samfällighet, då på den fanns en ”körna”. Här brukade Österplana och Örnekulla bönderna gemensamt ”körna” (bereda) korn till malt, varav man för husbehov bryggde maltdricka. Men enligt Anders fick de fattiga nöja sig med att dricka vatten.

Men det fanns också glädjeämnen. När grannens dräng på Lockgården ledde hästarna till bete på Österplana vall passerade han förbi Alehagen, då ropade ofta drängen: ”Anders, som så ska du få rida på sona”. Den ena av arbetshästarna kallades för ”sona” för den rörde sig trygg och säker som en so.  Det var en högtidsstund för Anders.

När Anders fyllt 15 år började han som stenbrytare vid hamn och ett par år senare började han i verkstaden på Råbäcks Stenhuggeri, som startade 1888. Han stod då vid stenhyveln. Efter ett års tid där kom August Sahlin, som var stenbrytare i Såtaskolgen och övertalade Anders att bli arbetskamrat till honom. Anders antog anbudet. Han tänkte då inte på att förtjänsten där blev mindre än vid stenhyvel utan bara på att vägen blev betygligt kortare till arbetsplatsen från alehagen. Att gå 4-5 km till arbetet morgon och kväll hur väglag och väderlek än var, det var ofta en arbetares lott på den tiden. Det var det liksom ingenting att göra något åt, det föll sig naturligt. Det var ändå bättre tycket Anders, än att tjäna hos bönderna, för de var så snåla. Med grämelse tänkte han på hur snåla Österplana-bönderna var. När han ”gick fram för prästen” hade de inte råd att spendera mer än en ”Bibliska Historien”, medan bönderna i Medelplana däremot skänkte sina konfirmander en Bibel. Tänk om han bott ett par hundra meter längre västerut, då hade han också fått en bibel.

Dessa minnen och tilldragelser berättade Anders Persson strax före sin död, 93 år gammal. Nu när han nu kommit i berättartagen leddes samtalet in på hans mor och hennes bedrifter.

Anders Perssons mor kallades allmänt för ”Alehagesa”, efter Alehagen. Hon var känd vida omkring för att kunna bota folk och fä. Fast hon gav sig inte in på invärtes sjukdomar. Hon stod därför på god fot med både doktorer och djurläkare. Ofta skickades patienter till henne från lasarettet.

En gång kom en pojke till henne från lasarettet i Mariestad, där han utan framgång behandlats för eksem. ”Han var illa däran och röten nästan på hela kroppen”, berättade Anders. ”Mor borstade av honom och smorde in honom och så fick han något att ta in. På en vecka blev han frisk, och han hade en så och vacker hud”. Bältros botade hon på 3-4 dagar. Det var annat än när jag för några år sedan fick bältros. Då sa doktor Karlberg i Forshem till mig: ”Nu få vi se Anders, om den går bort helt inom ett par år.” – ”Ja mor hon var säker hon”. – En gång hade far ont i njurarna. Det blödde och blodet levrade sig så det blev stopp för urinen. Så en dag sa han till mor att nu stod han inte ut längre utan de måste åka till lasarettet. Men mor han var aldrig rådlös.  På den tiden fanns inga plaströr, som man kunde göra en katet av. Mor hon skar av gåsavinge, formade den till och förde den in i den och det levrade blodet kom ut och det stod som en kvast om dem båda två.

Klockare Grönkvist i Österplana hade en ko, som skulle kalva. Grönkvist förstod att någonting var fel, så han kallade på mor. Hon konstaterade genast att kalven låg fel och kallade på djurläkaren. Denne rättade till kalven, så att hon kunde kalva. Djurläkare hade stort förtroende för mor, som han brukade kalla ”gumman”, och han sa till Grönkvist: ”Nu ska du låta gumman sköta om kon ett tag, annars dör kon för dig”.

En gång när jag kom hem från arbetet, jag bodde i Karlsgården då, hade pojken min, John så gräsligt ont i armen, den var svullen och eländig. Så jag fick ta pojken på armen och gå hem till mor med honom. Mor tog pojken och ritade med en nål liksom en tringel runt det onda och det slog upp bölder som ett getingbo på armen. Men när mor smörjat pojken, så var värken borta och armen läktes snart.

En gammal numera avliden Hönsäterbo, Fritz Wikström, har en gång berättat om sitt första möte med ”Alehagesa”. Berättelsen är på något sätt typiskt för henne och bör därför återges då den förmedlar något av den atmosfär som omgav gumman.

När Wikström var sådär 9 à 10 år fick han en gång en alldeles outhärdlig tandvärk. Det fanns ingenting annat för föräldrarna att göra än att skicka pojken i väg till ”Alehagesa”. Det var ungefär en mil för pojken att gå men avstånd avskräckte inte på den tiden. Nåväl, han kom lyckligt fram till Alehagen och var nog lite ängslig, när gumman stod framför honom och frågade, varifrån ´han var, vems pojke han var och vad han ville. ”Du har ju en hiskelig tandvärk, min lille pöjk, ser jag. Den ska vi snart bota. ” Ja, jag var så rädd, så jag vet inte ett dugg vad hon gjorde med mig men tandvärken försvann som genom ett trollslag,” berättade Wikström nu 70 år senare. När så det hela var övers sa Alehagesa: ”Du, som är så liten får inte gå den långa vägen hem till Hönsäter. När du kommer till Österplana by, ska du gå in till Jonsson i Skattegården och säga till honom att spänna för en häst och skjutsa dig hem. Och är det så han opponerar sig, så skal du hälsa från mig och säga att det är jag, som sagt det”.

När Wikström kom till Skattegården och bad Jonsson om skjuts hem till Hönsäter, blev denne nog en smula förvånad över pojkens tilltagsenhet. ”Men det förstår du väl, min lille pojk, att jag har annat att göra, jag har inte tid att skjuts hem dig, du får allt gå som alla andra. Men varför kommer du just till mig?” – ”Jo, Alehagesa sa att jag skulle få skjuts”- ”Jaså, har Alehagesa sagt det, det var en annan sak”. Det dröjde inte länge förrän lille Fritz var på väg hem och Jonsson körde själv.

Vi återgår nu till Anders Persson som berättare.
Ryktet om mor spred sig långt över sockengränsen och hon fick ofta åka långa vägar för att hjälpa. När hon var mellan 70 och 80 fick hon åka ända till Gränna. – Det fanns de, som trodde hon kunde trolla, men det kan jag försäkra, det fanns intet av trolldom när henne. Sina salvor och medikamenter tillverkade hon av örter. Dessa plocka de hon själv och torkade dem. De skulle torka i skuggan och inte i solen. Sen förvarades de i torkade vidare uppe på vinden i Alehagen. Om hon fått några recept från andra vet jag inte. Det var nog egen erfarenheter och en viss kännedom om vad olika örter kunde hjälpa mot”

Källa: Arthur Andersson

Boende årNamnFöddDödFödelseort
1957 - 2009Nils Larsson, gift med Anna-Lisa 19511929-03-182009-04-11Halna
1957 -Anna-Lisa, hustru, gift med Nils 19511929-01-04Åland
1957 -Gunnar, son1951Berg
1957 -Anne-Marie, dotter1952Berg
1957 -Anita, dotter1953Berg
1957 - Ingegerd, dotter1954Berg
1963 -Bengt, son1963Österplana
Tillbaka till föregående sida
(Besökt 154 gånger, 1 idag)